småbarn och separera?

Jag separerade från barnens pappa för tre år sedan och har inte ångrat mig en endaste dag. Började plugga på högskola i samma veva och nästa år tar jag examen.

Visst är det jobbigt ibland men man får be om hjälp. Om dessutom pappan finns i närheten så underlättar det ju. Mina var 5 och 2½ när vi separerade och det gick bra.

Jag trivs som fisken i vattnet och har under dessa tre år tagit hand om mig själv, gjort vad jag vill och reflekterat en massa över allt och inget. Nu börjar jag så smått känna mig redo för en ny relation :)

men vad fick er att separera? var det inte tungt?

gräset är INTE grönare på andra sidan. Om det är frihetslängtan du har kanske du ska se över vad du gör på din fritid och försöka hitta något nytt utvecklande.

Barnen kommer du ju aldrig ifrån, så fri blir du aldrig riktigt.

Ja mitt gräs är då mycket grönare! Och visst är jag fri! Hur fri som helst! Att man har barn har väl inte med den sortens frihet att göra?? Så dumt.

Nåja, till TS. Det var mitt initiativ att separera och jag bestämde mig ca ett halvår innan jag sade något till honom. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag på julafton insjuknade i influensa (och jag menar riktig influensa, sådan man bara åker på typ vart tionde år). Jag fick krypa ner för att fixa te och krypa upp igen, han vägrade hjälpa mig (hade full upp med barnen *duh*). Men det hade varit dåligt länge och inget hände trots upprepade försök. Dessutom händer det att man ju växer ifrån varann. Och när ingen kärlek finns kvar alls så är det ju ingen idé alls att fortsätta.

MEN om det är så att det är dig det är fel på (vilket jag inte förstår riktigt och betvivlar) så får du väl ta och få hjälp.

Tror ju sällan det bara är den enes fel att förhållandet ser ut som det gör. Sitter i ungefär samma sits som du och försöker komma till ett beslut. Då vill man gärna veta hur andra har fixat det.

Om gräset är grönare på andra sidan vet man ju bara om man provar. Du har ju tydligen verkligen försökt med tanke på familjerådgivning och så. Ibland måste man nog bara inse faktum.

Lycka till!!

Vi separerade idag med en gemensam 3 åring. Sonen förstår nog inte så mycket än.

Jag vill med, men vågar inte. Jag hoppas att det ska bli bättre, men det blir det kanske aldrig. Jag ser ingen framtid med en man som inte kan visa känslor. Känner mig skyldig för det här borde jag vetat innan vi skaffade barn, men det är nu sanningen kommer fram. Hur sjutton vågar man ta steget att ha barnen på halvtid? Jag önskar jag inte behövde ta beslutet!

jag vill

Man klarar det. Det är inte roligt men man vänjer sig nog.

Enl mig bättre barnen får växa upp med lyckliga föräldrar som är separerade än olyckliga föräldrar som bor ihop.

Anonym(jag vill): om du vet att du verkligen vill så måste du våga!

Visst känns det jobbigt för att man har barn men vem blir lycklig av att man stannar?

Jag resonerar som så att om vi inte hade haft barn hade det nog tagit slut men barnen gör ju att man försöker och kämpar lite extra. Det är bara så svårt att veta när man kämpat klart och det är dags att gå...

problemet för mig eller oss är att allt hos oss har vänt.

när vi träffade varann var han en "bad guy" vi fick sen 2 barn tillsammans och han coolade ner totalt och blev en toffel..NEJ JAG VET DET ÄR PRECIS SOM DET BORDE VARA, HELT PERFEKT..
men jag blir sååå less att han alltid vill kramas och gosa osv, jag pallar inte mer närhet.

vårat sex är vääärdelööst, från min sida, jag måste konstant fantisera om andra killar, så ska det väl inte vara?

henlen- hur går det för dig?

Det är ALDRIG en dans på rosor att vara ensamstående mamma eller pappa, man får kämpa som bara den, och sen kommer mamma o pappa dagarna då dom är lesna, undrar va pappa /mamma är osv...
men samtidigt om du verkligen inte årkar och ingen terapi mm hjälper så ska du ju inte hålla ut för barnens skull,,, ni får det säkert bättre separat... barnen kanske får en gladare mamma.
men en separation är aldrig lätt eller smärt fri

Jag är nu ensamstående mamma och det funkar just nu iaf.
Svårt att förklara för en 3åring varför pappa inte bor här. Som tur är han mer intresserad av det faktum att vi har en ny soffa i den gamla lägenheten.

Och en separation behöver inte vara så värst jobbig heller. Om någon utifrån hörde om min skulle de antagligen tycka att det lät helt sanslöst jobbigt, och visst var det så ibland. MEN allt blev SÅ mycket lättare eftersom det bara var mig själv jag hade att ta hänsyn till (och barnen såklart men det är ju inte desamma som att ta hänsyn till en karl). Nej, jag ångrar mig inte och tycker att det definitivt var värt det för livet blev faktiskt mycket lättare.

Jag har nyligen separerat från mitt förhållande. Vi har gemensamma barn som är 1 och 2 år.
Att separera var mitt beslut.

Det känns tung ibland, det är ju ändå bekvämt och tryggt med två inkomster, ett tryggt möblerat hem.. också måste man göra allt på ensam hand helt plötsligt!

MEN man fixar det!! Hallelulja vad bra jag mår nu! (Det är bara tre månader sedan jag flyttade ifrån min sambo)

Att separera betyder inte alltid att det är ett "nederlag"!
Vad vill DU? Hur mår DU? Vill du MER? Vill du ha ut MER av livet?
Nöj dig inte! Nöj dig aldrig kvinna!

Jag vet vad jag pratar om, vårt sexliv var så otroligt dåligt. Jag vet i dag vad det betyder (då jag träffat en helt underbar man som tänker på mig! På MIG, visste inte att en man kunde göra det i sängen!..)
Jag gick i parkerna varje dag med barnen, tänkte "håll ut" "håll ut".. Tog upp det med min sambo att jag kände mig så otroligt ensam med barnen, ensam i vår relation. men han tog mig aldrig på allvar.
Hans förlust idag.. Jag mår så bra och mina barn mår också bra när JAG mår bra! Jag vet inte vart denna nya energi har kommit ifrån men jag vet vad jag vill nu och det är jobbigt att separera det är det men man orkar så mycket när man mår bra inifrån!

Den som tror på sig själv är stark! Nöjj dig aldrig! Speciellt inte om du tagit upp detta med din sambo och han inte lyssnar?!
Walk away! Satsa på dig själv och dina barn! Dina underbara barn och ditt underbara Du!

Men du Underbara människa som skrev sist! (inlägg 15) ÅHH vilket härligt hopp du ingjuter i mig och säkert många andra! Yippi säger jag bara! Vi är precis på väg ifrån varandra jag och min sambo (med ett gemensamt litet barn) och jag känner redan att jag ändå kommer att må bra, men att det kommer bli jäkligt jobbigt också. Att läsa att det faktiskt BLIR bra är sååå skööönt! Håller med fullständigt att man är/kommer bli FRI när man bara har sig själv OCH sitt barn att tänka på!
Visst är det vackert ute nu förresten?! Så fina färger och klar luft! Säger en som förut hatade hösten..

Det blir bättre det garanterar jag!
Det är tufft att försöka klara sig fram ensam ekonomiskt och så helt plötsligt, men det är värt det hundra gånger om!

Jag känner att jag andas för första gången på länge. Trodde det var jobbiga år med barnen, men ack så fel jag hade! Det var ju jobbigt för att jag levde ensam i en tvåsamhet! Det finns inget värre. Absolut inget värre. Så nu älskar jag också hösten och njuter av de lite kyliga friska andetagen, helt ensam denna gång (nåja, jag och barnen ) Men starkare och mer välmående än någonsin. Haha jag har t.om vuxit mig så stark av min separation att jag inte vill ha en "ny man", jag är för bra helt enkelt haha! Vill satsa på mig själv och barnen bara.

Du klarar det här Ts. Lyssna på dig själv bara! Kram