Vill du veta allt?

Ja, man ska berätta allt tycker jag. Man vet egentligen inget om min biologiska mamma men med tanke på det lilla man vet så är det rätt säkert att hon var prostituerad. Men mina föräldrar valde att berätta om min bakgrund allt eftersom jag blev äldre. Nu har jag iofs inte varit särskilt intresserad av min bakgrund vilket kanske är tur med tanke på att det inte finns så mycket att berätta. Men jag har verkligen fått veta allt och det har betytt mycket för mig. När jag var liten pratade vi om att det fanns en mamma som fött mig i Ecuador, jag kom till mina föräldrar i Sverige med flygplan, detta hade jag helt klart för mig och kunde berätta det för andra om hur jag kom hit med flygplan redan som 3-åring. Det var självklart för mig redan då hur vi fick varandra och hur jag kom till mina föräldrar. Sedan ju äldre jag blev så pratade vi om varför jag blev lämnad, i tidiga tonåren pratade vi rätt mycket om omständigheterna kring att min biomamma lämnade bort mig, man har ju lite mer koll på fattigdom och social misär i världen över vid den åldern så det var liksom inget konstigt. Nu när vi själva får barn genom adoption så känns det som en självklarhet att vi ska berätta allt vi vet om vår sons bakgrund, han har fullständig rättighet till sin bakgrundshistoria. Det är ju alltid en tragedi bakom varje adoption och jag tror det är lättare att förstå om man känner till så mycket som möjligt. Det värsta adoptivföräldrar kan göra är att hålla något hemligt för barnen. Sånt kommer alltid fram på ett eller annat sätt och som vuxna kan barnen alltid kontakta organisationen och ta del av alla papper som finns och får man i det läget veta att ens föräldrar har haft den här informationen men inte sagt något kan det leda till stora problem i relationen vilket inte är så kul. Se gärna filmen Bombay dreams, där tas detta ämne upp rätt bra tycker jag, vad som kan hända när man som adoptivförälder inte vill berätta allt....

Håller med V-mamma. Jag vill bara varna för en sak - jättemånga i omgivningen ställa frågor till oss om vår sons bio-mamma. Det gäller att hitta en smidigt sätt att komma undan att svara. Ert framtida barn förtjäner veta allt, men det gör inte grannan, kollegan, eller även moster Anna! Det har de säkert gått igenom i föräldrarutbildningen. Man blir förvånad hur många ställa väldigt personliga frågor kring hans bio-föräldrar!

Jag tycker också att man som adopterad har rätt att få veta allt om sina biologiska föräldrar. Om man vill så klart. Men jag skulle nog vilja att mina föräldrar pratade med mig innan dom berättade en massa för andra människor. När man ska berätta kommer nog ganska naturligt när barnet frågar. När jag var liten ville jag tex bara veta hur dom såg ut, inget mer.

Tänk på att det som sägs till ett barn blir snabbt offentligt. En offentlighet som den adopterade kanske ångrar lite senare i livet då det inte känns lika kul att alla vet att man blev till vid en våldtäkt eller hittad i en container.

Fast det beror ju på vad man säger till barnet. Om man börjar med att prata om att när du kom till oss med flygplan och att du har en mamma långt där borta som var tvungen att lämna bort dig, det är ju inget utlämnande egentligen. När man sedan går in på varför mamman var tvungen att lämna bort barnet osv så är ju barnet mycket äldre och då berättar ju barnet inte detta till folk hur som helst heller. Så jag tror inte att det är någon större fara.

Visst är det så. Och vi har löst det med att säga att vi inte vet så mycket. Så blir det inga fler frågor! Folk har inte med det att göra.

Tack snälla för alla fina och genomtänkta svar! Det är super bra att få höra vad ni som är adopterade tänker om saken, och att det varierar från person till person.
/B63

Skit också...hade precis skrivit ett långt inlägg men det försvann när jag skulle posta det så jag gör en kortare version nu

Efter en del övervägande så hade jag nog velat veta allt-oavsett bakgrund. Jag har länge funderat på min flickas bakgrund. Vem hennes  biologiska föräldrar var, varför hon blev lämnad, vem hon har fått sin personlighet o utseende ifrån, sjukdommar i släkten.... Beundrar hennes mamma som kunnat burit på detta liv i 9 månader och sen kunnat lämna henne ifrån sig pga tragiska omständigheter.

Vi vet ju inte alls något om vår tjejs bakgrund. Bara var hon blev lämnad. Detta ställe besökte vi dagen innan vi fick henne. Det var verkligen känsloladdat att gå på samma mark som hennes biologiska mamma gått på ett år innan....WOW!!

Man bör ha en öppen dialog om barnets bilogiska föräldrar genom hela uppväxten med start från dag 1. Mer djupgående detaljer kan sparas till barnet är lite äldre, eller börjar fråga själv.

Man bör berätta allt tycker jag men åldersanpassat så klart. En treåring behöver och vill väl oftast inte veta så mycket annat än att biomamman inte kunde behålla barnet fast hon så gärna ville. Vi har fått rådet att inte svara mer än barnet frågar efter och verkligen lyssna till vad de faktiskt frågar. Då tror jag det automatiskt blir åldersanpassat.

Det fascinerar mig att folk nästan alltid frågar om vår sons (som vi inte ens hämtat än) biologiska föräldrar, verkligen, bland det första de säger?! Konstigt att folk inte förstår hur personligt detta är. Tyvärr frågar även adopterade/adoptivföräldrar och vi har bestämt att den lilla info som finns är vår sons att bestämma över.
Människor utanför den inre cirkeln så att säga svarar jag: "I Kina är det olagligt att överge sina barn så barnen är hittebarn" medan släkt och vänner får hela harangen om att vi tycker det är personligt och att vår son själv får avgöra när han blir vuxen vilka som ska ta del av det.