Vill du veta allt?

Ja, man ska berätta allt tycker jag. Man vet egentligen inget om min biologiska mamma men med tanke på det lilla man vet så är det rätt säkert att hon var prostituerad. Men mina föräldrar valde att berätta om min bakgrund allt eftersom jag blev äldre. Nu har jag iofs inte varit särskilt intresserad av min bakgrund vilket kanske är tur med tanke på att det inte finns så mycket att berätta. Men jag har verkligen fått veta allt och det har betytt mycket för mig. När jag var liten pratade vi om att det fanns en mamma som fött mig i Ecuador, jag kom till mina föräldrar i Sverige med flygplan, detta hade jag helt klart för mig och kunde berätta det för andra om hur jag kom hit med flygplan redan som 3-åring. Det var självklart för mig redan då hur vi fick varandra och hur jag kom till mina föräldrar. Sedan ju äldre jag blev så pratade vi om varför jag blev lämnad, i tidiga tonåren pratade vi rätt mycket om omständigheterna kring att min biomamma lämnade bort mig, man har ju lite mer koll på fattigdom och social misär i världen över vid den åldern så det var liksom inget konstigt. Nu när vi själva får barn genom adoption så känns det som en självklarhet att vi ska berätta allt vi vet om vår sons bakgrund, han har fullständig rättighet till sin bakgrundshistoria. Det är ju alltid en tragedi bakom varje adoption och jag tror det är lättare att förstå om man känner till så mycket som möjligt. Det värsta adoptivföräldrar kan göra är att hålla något hemligt för barnen. Sånt kommer alltid fram på ett eller annat sätt och som vuxna kan barnen alltid kontakta organisationen och ta del av alla papper som finns och får man i det läget veta att ens föräldrar har haft den här informationen men inte sagt något kan det leda till stora problem i relationen vilket inte är så kul. Se gärna filmen Bombay dreams, där tas detta ämne upp rätt bra tycker jag, vad som kan hända när man som adoptivförälder inte vill berätta allt....