Vill inte bli mormor..

min mor reagerade och så.. sa typ NEJ! Men så fick hon klura lite på det.. Idag älskar hon sina barnbarn jättemycket.

Hon hade mest ångest över att hon inte skulle hinna fylla 40 innan hon blev mormor. Kände sig väl gammal.

Men det känns verkligen förjävligt. jag är sååå himla ledsen och besviken. Jag behöver ju även henne som stöd. Jag älskar ju redan pyret i magen.. jag vill inte att hon ska reagera så här, önskar så att hon hade reagerat annorlunda. Usch!

Usch jag vet hur du känner dig. Mina föräldrar blev också helt upprörda och ställda när jag sa att jag var gravid. Det tog flera veckor innan de ens kunde prata med mig. De tänkte bara på allt negativt hela tiden. Hur ska det gå med jobb osv. Jag sa ifrån att nu får det f'nimej räcka! Antingen stöttar ni mig eller så säger jag upp kontakten. Nu är det kanon mellan oss och de älskar sitt barnbarn. Bra att du sa ifrån till henne och jag hoppas att hon tar sitt förnuft till fånga och inser vad hon går miste om annars. Massa kramar till dig

Tar förgivet (rätta mig om jag har fel) att du är relativt ung, åtminstone under 25? Kanske är yngst i en syskonskara?
Är ju inte helt ovaligt att mammor reagerar såhär, tror det kan komma som en liten chock för dem. Jättetråkigt för dig, det är ju nu under graviditeten man är så känslig och vill att ens mamma ska se framemot den lill* i magen lika mycket som ni. Tids nog tror jag hon ändrar sig, men visst är det en tråkig situation. Hoppas det blir bättre snart!

Förstår hur du känner...när jag och min sambo väntade vår son så fick vi inte ett Grattis ens av hans pappa och fru.De sa inte ett ljud under hela min graviditet och trots att de bor 1 km från oss så är de sällan här.Vår lillkille är tom rädd för farfar då de väl dyker upp.Var jättetrist till en början men nu har jag lärt mig att skita i det,det är deras förlust om de inte vill umgås med honom.De bryr sig istället mer om hennes barnbarn..Min mamma har inte heller så stor kontakt med oss,nu bor hon 70 mil bort men hon är sällan här och vi träffas max 1 gång per år..Till henne har jag rent sagt att jag tycker det är för jävligt och att hon är självisk..Sen har jag tyvärr fått lära mig leva med det men det var oerhört skönt att fått sagt det till henne.Nu lägger jag min energi på barnen och tänker att det jag inte kan förändra det lägger jag inte min energi på ngt mer.Men jag förstår dig som sagt Mer än Väl..Och det har tagit tid för mig att lära mig det här..Hon kanske tar sitt förnuft till fånga när bebisen föds!
Varmt Lycka Till

Min mamma lade på luren i örat på mig när jag berättade det för henne. Jag var 20 år gammal och hade enbart vikariat och min dåvarande sambo var arbetslös...

Det tog 3-4 månader, sedan bad min mamma om ursäkt och det visade sig att hon visst längtade jättemkt efter detta barnet.
Idag snart 7 år senare så är mina föräldrars hem mitt barns andra hem och de skulle göra allt för henne!
Hon är inte enda barnbarnet, dock är hon enda flickan och mina föräldrars lilla prinsessa.

Det kommer säkert att sjunka in hos din mamma, låt henne få sin tid bara!

hon kanske ändrar sig?

när jag och sambon fick reda på att våran första dotter var på väg och jag berättade för mamma så blev hon väl inte sprudlandle glad direkt, tre dagar senare ringde hon snyftande och var gätte glad, det hade bara tagit lite tid inan det sjunkit in riktigt.
hoppas din mamma ochså blir glad.

Ge henne lite tid, hon reagerade nog så pga omtanke. Självklart blir det tuffare med bara en inkomst för er. Hon är säkert glad över att få bli mormor, men mammor bryr sig ju väldigt mycket om sina barn och vill att de ska ha det bästa och slippa motgångar. Men visst, det är troligt tråkigt att någon reagerar så.

Ni får se det som att det e deras förlust som nån sa tidigare. Jag förstår hur det e! Jag har varit med om liknande fast inte exakt som ni, men man blir sårad. Som någon även sa tidigare att man lär sig leva med det trots att det e trist.

Vi har INTE bara en inkomst, jag är timanställd och jobbar väldigt olika, det kunde naturligtvis vara bättre, men jag är inte arbetslös!

* Ja, jag är ung 21 och sambon 28. Inte yngst i någon syskonskara heller.

Jag hoppas verkligen att hon tar sitt förnuft till fånga, men nu är jag BARA ledsen och förbannad på henne, allt på samma gång.

Som (besviken) sa, antingen får hon stötta mig till 100% annars vill jag inte veta av henne.

Samtidigt vill jag inte säga detta till min sambo, få honom att känna sig dålig.. usch.. Jag vet att HANS föräldrar kommer glädjas innerligt till detta barn, och önskar så att även MIN mor kunde göra det. Men hon har väl alltid haft "lite svårt" för min sambo.
Tyvärr. Varför vet jag inte riktigt. Och dessvärre så är det såhär hon gör, så jag vet faktiskt inte om hon kommer att ångra sig..