Att fela är...
"Errare humanum est, ignoscere divinum est."
På svenska blir det "Att fela är mänskligt, (men) förlåta är gudomligt."
En klassiker i ordspråkssammanhang, och min gamla latinlärarinnas (av självklar anledning) favoritordspråk.
Jag har funnit att ju äldre jag blir desto mer förlåter jag. Borta är (för det mesta iallafall) min hämndlystnad som förr var rätt dominerande.
Jag finner numer hellre förklaringar och förlåter/räcker ut en vänskapens hand, än agera långsint och dömande.
Är det livserfarenheten och åren som gör sin påminda. Håller jag på att bli...klok?
Hur ställer sig effellarna till detta klassiska ordspråk?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-02 18:45:14:
En liten bit föll bort från alt. 4:
4 ...det enda rätta. Man lär sig genom att fela. Man utvecklas genom trial and error. SÅ varför hålla på och förlåta och förvänta sig föråtelse. Gör mer fel istället!