Att konvertera till islam

Jag var ca 15 år när jag på allvar började intressera mig för Islam.. Gick och lånade massa böcker, läste på Internet osv. Jag var helt övertygad om att det var rätt för mig, men eftersom det inte fanns några moskéer där jag bor, så visste jag inte hur jag skulle komma i kontakt med andra muslimer, eller hur jag skulle göra för att konvertera. Därför konverterade jag inte förrän senare. Har nu varit muslim i 1 år (räknat från när jag konverterade, var muslim by heart sedan 15-års åldern) och det var det bästa beslutet i mitt liv.
Vad exakt det var som fick mig att konvertera är svårt att säga, men jag kände att det var rätt för mig.

Några fler? :)

För mig var det en lång process. Började med att jag "kom i kontakt" med islam via religionsundervisningen i högstadiet.
Jag liksom accepterade att det fanns en profet till, men vi blev tyvärr itutade alla möjliga konstigheter om islam... Så min kunskap om islam var i flera år helt knas. Men jag trodde på kärnan, så att säga.
Efter många ärliga försök att hitta tillbaka till kristendomen insåg jag att jag inte hörde hemma där. Jag visste liksom innerst inne att jag en dag skulle bli muslim, men var absolut inte redo. Jag ville ju festa och allt det där...
Sedan -05 så fastade jag ramadan för att stötta min man i sin fasta och då bara "klickade" det till och jag visste att det var dags. Jag började läsa mer och mer, och fick klarhet i många frågor jag tidigare inte förstått... Och ju mer jag läste desto mer svar på mina frågor fick jag ju, allt var så logiskt!
Det var ett stort steg att berätta detta för min mor, som själv var ganska fördomsfull, men hon tog det bra. Prästen i hennes församling lugnade henne med att säga att jag ju iallafall tror på Gud... Slöja & det accepterade hon när hon såg att det var jag som propsade på det, mot min mans vilja.
Så nu är jag muslim. Det finns många saker i religionen som tilltalade mig, främst synen på Gud. Det stämde in på min tro på ett sätt som kristendomen inte gjorde. Islam uppmanar oss att tänka och fundera, att söka svar, att lära oss. Det lär oss också att allt har en mening, att vi har alla vår plats och uppgift. Och att Gud finns där för oss direkt, vi behöver inga "länkar" i form av präster, helgon, etc.
Vi uppmanas att se på alla Guds tecken i naturen, att ta hand om de fattiga, att vara ett bra exempel för andra människor. Det lär oss att inte döma människor efter deras ursprung, hudfärg och social status.
Jag skulle kunna rabbla vidare typ hur länge som helst, men jag tror jag avslutar nu..
Det finns så mycket som tilltalade mig att jag vet knappt vart jag ska börja eller sluta...

det är intressant för synen på gud är en av dom orsaker att jag konverterade från islam till en annat religion,i katolicism är man en avbild av gud,inom islam känndes det mycket starkt att man var mindre värd,i för sig gäller det också inom kristendomen men mindre.

Om en person som sin konvertering tyckte det var helt ok med homosar och homosex, kanske hade bögpolare, syskon, förälder m.m. tycker de tvärtom efter konvertering och säger upp bekantskapen med dem?

som innan sin konvertering

ska de stå

Jag förstår inte varför man konverterar. har läst religon på högskolan, och då många olika men framför allt om Islam... Varför?

du kanske ska starta en ny tråd om det, för att det är välding OT här

Jag är mycket nyfiken och öppen för Islam och har också funderat på att konvertera. När jag gick i skolan gjorde jag några försök att bära "slöja". D.v.s. jag täckte mitt huvud med en sjal till att börja med. Oj vilket LIV det blev hemma! "Måste du gå omkring sådär mitt i sommarn?!" "Du svettas ju ihjäl!" "Ta av det där hucklet från huvudet, du ser ut som en gammal kärring!" o.s.v o.s.v. Påhoppen var många. Man konverterar väl till Islam för att man känner att det är rätt. Svårare än så bör det inte vara.

TyskMamma

Aha nu förstår jag varför jag gillat dina inlägg, de har känts som skrivna ur hjärtat. Önskar dig lycka till på din väg.

''Man konverterar väl till Islam för att man känner att det är rätt. Svårare än så bör det inte vara.''

Så är det. Det är inte svårt, utan det är omgivningen som finner det svårt. Det mest fascinerande är dock hur vilt främmande människor kan känna ett sådant personligt engagemang för något som inte berör dem och som de faktitskt inte har med att göra.

Återigen - Best of luck!