Jag talar för unga föräldrar

Jag va 17 när jag fick mitt första barn. Jag kände mig mogen och ansvarsfull då men nu när jag tänker tillbaka så var jag inte det. Jag ångrar inte min son men jag önskar att jag hade väntat några år.

För mig blev en graviditet för mycket för mitt förhållande med barnets pappa och det tog slut ganska fort efter att jag fått veta att jag var gravid. Jag levde som ensamstående, fick gå på soc för att klara av att leva och tappade i princip alla mina vänner. Det fanns ingen tid över för mig att utvecklas som person och jag började må allmänt skit.

Ts lugna dig några år, skaffa en stabil ekonomi, ett riktigt fast förhållande, lär känna dig själv ordentligt och ta reda på hur tålmodig du egentligen är.

Pappan måste inte alls försörja barnet, om det tar slut får du ett underhållsbidrag på ca 1172 kr det är allt.

Sen så måste jag bara säga att bara för att man bor i en liten ort så betyder inte det att man kan få jobb hur lätt som helst utan utbildning.

Planerar du att bo kvar på samma ställe ända tills du går i pension?

Jag har själv ingen gymnasieutbildning och jag vet hur svårt det är att få ett jobb som ger en lön man kan överleva på.

trodde också precis som du ts att mitt förhållande med barnets pappa skulle vara för evigt och att vi klarade av allt tillsammans, men så var det inte.

Jag trodde också att mina vänner skulle finnas där och stötta mig men de försvann en efter en eftersom vi inte längre hade samma intressen eller behov.

Ts har du tänkt bo kavr där tills du blir pensionär?

Om du inte har utbildning så är det svårt att få jobb oavsett vart man bor.

Ts hur mycket erfarenhet har du av barn i olika åldrar?
Har du tålamod att ta hand om ett kolikbarn tex?
Hur ser erat boende ut, finns det plats för ett barn att utvecklas och må bra?
Hur kan du vara så säker att allt ska förbli som det varit gällande förhållande, arbetsmarknaden, vänner osv?
Hur ser ditt liv ut om några år?
Vet du hur mycket ett barn kostar, inte bara första tiden utan 18 år.