Hjälp till någon med avsaknad av empati!
Min man är verkligen underbar på många sätt och vis, men vi har ett problem som jag tycker är såå jobbigt att leva med. Utifrån sett är han en perfekt man, han är snäll, tar jättebra hand om vårt barn, fixar och donar med allt och vi har det jämställt på alla sätt och vis. MEN han kan aldrig känna med eller för någon på riktigt.
Det är som om han vet hur han ska bete sig i olika situationer (om någons nära gått bort osv.), men han känner ingenting själv.
Han pratar mycket om sig själv och sitt och tror att alla är intresserade, han kan inte se att folk ser uttråkade ut osv, och känner man honom så vet man att i princip allt han gör,säger osv. gör han för sin egen skull (är han trevlig mot nån så är det för att han "tjänar" nånting på det själv, han tar oftast inte upp nånting till diskussion med mig för "husfridens" skull, sedan kommer allt om jag är arg på honom för nånting, som försvar).
Han har en del vänner, men inte några "nära" vänner (fast alla tycker att han är så snäll så tror jag att de märker att han inte alls är intresserade av dem och då får man ju ingenting ut av en sån vän). Är jag trött och sliten på grund av mycket runt omkring, så förstår han aldrig det (medan andra får "säga åt" honom att jag har det tufft och tycker synd om mig, samma sak tvärtom, när han borde "ha det jobbigt" och folk tycker synd om honom, så skäms jag för att jag inte vet vad jag ska säga, eftersom jag känner att han bara "låtsas" se ledsen ut, men känner ingenting)...
Jag har i princip sen vi träffades sagt att det inte känns som om han älskar mig, eller någon på riktigt (han tycker att vi funkar bra ihop och han trivs med mig som människa osv känns det som). Han är superrar och mysig när allt är bra, men jag får aldrig direkt stöd i nånting, utan han tänker bara praktiskt. Han vill att jag ska prata med honom när jag har det tufft, och det gör jag, men det blir alltid fel och så fort det dyker upp nåt annat (att nån ringer och vill göra nåt, eller vad som), så har han glömt att jag mår dåligt.
Hur som helst: Det är såå mycket mer än det jag beskrivit ovan och han har kommit fram till att han har en "empatistörning", han har själv sagt att sen vi pratat om det (har gjort det i flera år, men i allafall), så har han börjat tänka på det och insett att han egentligen alltid bara brytt sig om sig själv i första hand och kan inte känna med andra)
och nu till min fråga: Hur ska vi nu gå tillväga? Ska man gå till psykolog? (tycker psykolgog känns så drastiskt på nå sätt, eftersom jag inte ser att han "mår dåligt" osv, jag vet inte!) Eller finns det kurser som handlar om empati som är bra? Jag känner bara att det är så skönt att han kommit fram till det själv och vill göra nånting åt det och jag älskar honom som han är, men det är så tufft att leva med att aldrig få känslomässigt stöd, eller känna att han känner med andra....
