Kan en bonus bli ens egen?

Hej!
Jag måste berätta en liten solskens historia för dig. Mina föräldra delade på sig när jag var 1 år. Ca 6 månader senare träffade min mamma en ny man som senare flyttade in. Min biologiska pappa har funnits med under större delen av tiden. När jag var 13 delade min mamma och hennes man på sig, i mitt hjärta är han min far. Han har alltid varit där och är än idag. Det är 13 år sen de sepererade men jag pratar med "styvpappa" minst ett par gånger i veckan och det är han jag ringer om det är något.
Om ni vill att det ska funka så funkar det, idag står jag i samma siituation med min dotter, jag lever med en ny man, men jag vet att det kan fungera!!! Min dotters pappa finns ändå kvar vilket jag vill för allas skull. Ge alla den tid de behöver och säg alltid sanningen, säg som det är till din son från början, han är uppväxt med din nya man så jag tror inte det blir problem!

Hoppas detta kan hjälpa dig lite!

Kram Nanna

det som jag märkt kan uppstå är att jag som bonusmamma till ´min sambos son plus att vi har en gemensam son på 5 mån.
'
Jag bryr mig mycket om min bonus och vill hans bästa samma sak med min egna son.

Men jag känner att jag har rätten att bestämma och säga precis vad jag vill om min egna son! och när det gäller bonusen så har man i slutänden inget att säga (juridiskt)

Jag känner att min sambo i slutänden ska bestämma över sin äldsta son, men jag säger vad jag tycker. Och oftast lyssnar han! Vi brukar göra det jag föreslår med båda pojkarna. Men jag känner att jag inte kan bestämma vad som helst över min bonus medan det kan jag över min egna son (med självklart min sambos synpunkter) =)

Hoppas att det inte blev för invecklat.=)

Ja absolut visst kan en bonus bli ens egen.
Min PAPPA, mitt allt, min favvo, den finaste av dom alla..den allra bästa..har inte samma blod i ådrorna som mig. Även fast han som har det är i livet och försöker kontakta mig ibland när det passar.

MAMMA eller PAPPA är inget man ÄR. Det är nåt ett barn väljer att kalla den person som gjort sig förtjänt av det finaste smeknamn man kan få

Min samboer är pappa till min son precis som han är till våran gemensamma dotter.
Vi flyttade ihop då sonen var 13 månader gammel, och redan från början försökte jag att låta samboeren ¨vara med och ta beslutningar angående sonen. Nu bestämmer vi både lika mycket över båda barnen. Jag har inte mer att säga till om sonen även om han är min biologiske. Jag tror det är viktigt.. Det hadde nok skapt mycket onödigt tjafs, om jag skulle använda "Jag tar beslutet, det är faktisk MIN son!". De orden har vi aldrig användt någongång.
Tja, vad mer är det att skriva.. Det är bara helt likt mellan pappan och barnen. Vi glömmer själva att han inte är den biologiska pappan till både barnen, och andra blir överraskade om det blir så att vi pratar om det, och berättar det.

Min mamma och biologiska pappa gick ifrån varann när jag var 3½-4 år , han har aldrig varit delaktig i mitt liv ,
när jag var 5-6 år träffa min mamma en ny man .
Han blev MIN pappa , och jag ser honom som min pappa och inte han som är min biologiska.

Mamma & "pappa" har två barn tillsammans och så har jag en storebror som helsyskon , min bonuspappa har aldrig gjort skillnad , han blir arg om någon gör det, för vi är hans barn lika mycket som mammas , lika mycket som han egna.

Min mamma och pappa skiljdes då jag var 3, och jag har bara haft sporadisk kontakt med honom sen, till för ett år sen då jag bröt all kontakt..
När jag var 6 träffade mamma han som i mina ögon är pappa, och när jag var 18 skiljdes dom och mamma träffade en ny. Dom fick inga barn tillsammans, utan de var jag mamma han och varannan helg hans dotter som är ett år yngre än mig.
Han är fortfarande kvar i mitt liv, som min pappa, gör ingen skillnad på oss utan vi är båda hans döttrar. Fast han inte har någon som hellst "tvång" att ha kvar kontakten med mig sedan som skiljdes.
Så självklart så tycker jag att de är så att en bonus pappa kan ha större betydelse i ens liv än den biologiska. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

min man har sen han träffade min dotter för första gången varit hennes idol, hon har även träffat sin riktiga pappa priodvis men hon anförtrodde sej helt åt min man. han behandlar henne som sin egen, är hemma och vabbar om hon e sjuk, tar med på semester, bygger om hus för hennes skull, tar med på roligheter och kommer aldrig göra skillnad på henne och om han får ett "eget".. jag har haft turen att aldrig behöva oroa mej för deras relation...

Ja visst kan det blir så...

Min föräldrar gick ifrån varandra när jag var ca 2 år. Min bio pappa valde spriten före famljelivet. Mamma träffade min "pappa" mars 1977, jag skulle fylla 3 år. Han vart min pappa. Han har alltid tagit han om mig och mina 3 syskon. Han har gått på föräldrar möten mm.

Min son sedan tidgare är som min mans son också. Det accepterar även hans biio pappa. Vi har växelvisboende. Än har vi inga gemensamma barn,vi vet inte om vi kommer lyckas heller med det. Men vi har ju min underbara son. Som förgyller våran vardag.

Min mamma o biologiska pappa gick i från varandra när jag var ca 1 år, när jag var 1½ träffade mamma sin nya.
Han har helt tagit på sej rollen som pappa o jag har gjort samma sak. De har aldrig funnits nått annat. Visst min bio pappa var med när han "kännde" för de lite, men de är min "plastpappa" (som jag förövrigt ALLTID kallar pappa) som har ställt upp, skjutsat mej på träningar, tröstat mej när jag är ledsen, varit på föräldrarmöten osv, han ÄR min pappa
Han säger själv att han har fyra barn (han har tre med min mamma, men med mej är de fyra )
Så visst funkar de, som vissa andra har skrivit så måste man inte dela samma blod!

det handlar mycket om att ge och ta...