Hemlängtan

Du kanske skulle kunna testa att gå med i en förening eller så där du kan lära känna folk och bygga upp en bekantskapskrets? Engagera dig inom studentkåren?

Problemet hänger säkert ihop med att du inte fått nya vänner i Stockholm. Studentkåren var ett bra förslag. Eller börja med en ny hobby. Har ni pratat om var ni ska bo i framtiden?

hmm bra förslag.
har dock inga direkta hobbys förutom hästar..men jag gillar ju djur så ngt sånt kanske.
annars gillar jag att träna, shoppa, allt sånt vanligt.

Känns så konstigt för jag har aldrig haft så svårt att få vänner innan, gick på högskola i borås innan och fick vänner redan första veckan...hmm...

antar att det inte är lätt helt enkelt, jag ska dock göra allt för att inte vara här hemma så mkt för det blir jobbigt för min sambo också.
han säger att det gör så ont i honom att alltid se mig sitta här ensam vid datorn när han går/kommer hem från jobbet.

enda jag gör är att gå i skolan, 3 föreläsningar i veckan...sen är jag hemma...åker till stan då o då..annars inget.

Säg som det är.Sthlm är ingenting jämfört med GBG, såär det ju bara!!!!Det vet ju alla ,)

Cammie: exakt! man hinner aldrig riktigt få kontakt, sen har de flesta sina etablerade kompisgäng också. man byter kurser=nya människor hela tiden. Trist, skulle varit roligare och lättare att få vänner om man hade mindre klasser o så.
Jag börjar känna mig "knäpp" som att det är ngt fel å¨en för att man inte lyckats få några kompisar ännu...
aldrig haft d problemet tidigare..jag har ju vänner men de bor i gbg, de kommer på besök ibland o jag träffar dem när jag är hos föräldrarna men det blri ju inte så ofta...
jag vill inte vara så beroende a min sambo, det sliter på relationen...vill kunna gå ut, gå på bio osv med nån annan...tycker det är så kul med tjejkompisar! aja...

Blåbärspaj:

Precis så är det...Gbg i mitt hjärta!
Jag är en korsning av gbg/sthlm..min mamma är från sthlm, pappa från götet...mamma hatar sthlm;)
jag känner alltid att jag är hemma när jag stiger av X2000 i Gbg

Det verkar som att Sthlm är en jobbig stad att flytta till. Min svägerska flyttade dit för att plugga 02 och har fortfarande inte fått det där kontaktnätet som min sambo hade redan när jag träffade honom, 2 år efter att han flyttat till V-ås.

ja.varför ska man bo nånstans man bara känner att man vantrivs?din sambo vill väl inte ha en haldeppig dam hemma?inge kul när man inte känner folk osv

Ayeree: ja det är inte lätt..jag trodde att det skulle vara det men tyvärr inte.

Blåbärspaj: Han har fast jobb här...åh jag önskar nån kunde ge honom att fast jobb i göteborg! han jobbar på ett statligt verk som finns i gbg också, så han kanske kan bli överflyttad men han har precis fått fast så jag tror inte det är så lätt.
jag känner mig bara så olycklig...jag älskar min sambo men jag är deppig, aldrig kännt mig nere innan.
jag kanske ärlöjlig?? jag är 24 men jag ääälskar min familj, älskar livet på landet o min häst.
jag gillar stan också men skulle vilja ha möjlighet att åka till hästen ofta osv...

ibland fattar jag inte varför det alltid ska vara så jobbigt?
saknar min familj så jag dör...

Jo förstår när ena har fast jobb..du får väl stå ut, han kan ju kanske bli förflyttad som du sa nångång?
Jag är likadan, jag hade inte kunnat flytta alltför långt från min familj..Man vill kunna umgås med dem inte bara på julhelger osv.Men det är ju bra att man är sån!tänk vad synd om såna som avskyr när storhelgerna kommer o de betyder att man ska umgås med släkten osv...

jag förstår dej faktiskt väldigt bra... har oxo flyttat till sthlm och tycker inte alls att det är så kul, är mkt roligare att bara komma hit ibland liksom men inte bo här.. alla är så stressade och hela tempot är högt.. tycker helt ärligt att om du verkligen inte trivs så ska ni överväga att flytta närmare dina föräldrar. tror inte alla är menade att bo långt från sin familj och hemtrakter eller hur man ska säga.. har iallafall kommit underfund med att jag INTE är det, kände igen mig så mycket!

mmmja:

hur har du löst det? bor du med din kille i sthlm nu?
det är ju så svåååårt...att dras mellan folk! jag orkar verkligen inte mer...vill bara gråta hela tiden.

Jag är en väldigt hemkär person, och jag älskar min familj och djuren o allt jag har där.
Men jag vill ju vara nära min kille också...ååå så jobbigt.
han har ju fast jobb här vilket försvårar allt.

han tycker jag åker till mina föräldrar för mkt också..(jag åker dit en gång i månaden, försöker stanna 1 v) men jag MÅSTE. hela min kropp, min själ vill dit.
men jag saknar ju honom när jag är där också...

min dröm är att bo i gbg, då har vi 5 mil till mina öfärldrar så då kan jag åka dit när han jobbar mkt osv osv.
nu är jag så sjukt beroende av honom vilket försvårar vårt förhållande:(

Du har så rätt, jag är inte heller menad att bo långt ifrån hemtrakten o familjen.
O mina föräldrar längtar bara tills jag bor närmare...vi är en tajt familj...älskar umgås med mina föräldrar så mkt..

Ja det är fan inte en dans på rosor sånthär!

min sambo vill göra slut med mig....för han tycker jag inte har några mål i livet, att jag inte gör ngt trots att jag pluggar heltid civilekonom och jobbar extra.
han tycker att jag åker till familjen för ofta (en gång i månaden) och att jag är e svag person som bara sitter hemma o väntar på honom...

mitt liv är förstört...nu är jag helt ensam i sthlm, ingen lägenhet vill bara ta tåget till föräldrarna men jag har skolan här o tenta om 2 veckor..men direkt efter tentan åker jag.

jag håller på att dö känns det som. han var mitt liv, min framtid...helt underbar person som tyvärr r märkt av sin barndom...
han brukar ta upp det när vi bråkar, han använder det även som en anöedning nu när han gör slit att jag inte vet någonting om livet eftersom jag inte vxt upp fattigt som han.

jag förstr ingenting längre, har gråtit ut all vätska i min kropp. varför gör kärlek så ont?

han säger att jag inte ansträngt mig nog att passa in i stan, att vi har olika mål i livet...
men ja vet inte..mitt mål är att vara lycklig, bli klar med utbildningen, få jobb, familj o sånt i framtiden.

hans mål är att bygga hus i sitt hemland, der går före allt för honom. före kärlek o allt.

ha säger tillomed att "många killar vill ah en tjej som dig, snygg som sitter hemma o väntar, men inte jag"

:(

Vad jobbigt för dig. Vadå inte ha några mål i livet? Du har ju också mål och drömmar. Men på ett (hemskt) sätt vet du nu i alla fall att du är helt fri att göra som du vill och flytta hem om du känner för det. Lycka till!

Tack Cammie

Jag vet inte, vi har pratat ch ska ta en paus.

Han har rätt i en del av det, jag måste bli mer självsäker, bygga på mitt eget liv, rå om mig själv, inte vara så beroende av honom.

jag vill vara med honom, han är helt underbart snäll mot mig alltid. men ibland märks våra skillnader, o han ör mindre benägen än mig att överblicka dem.

Jag tror jag vill skaffa egen lägenhet (om det nu går...) och skaffa ett extrajobb o börja träna igen.

Låter mer som om han är rädd för seriösa grejer.
Nu kan du ju iaf åka hem till götet utan dåligt samvete..
:)

hej peaches! först usch stackars dej vad hemskt :( han borde ju försöka förstå hur du känner dig... speciellt som han ironiskt nog jobbar för att bygga ett hus i sitt hemland (också lite hemkär på sikt kanske...?) försök ta det lugnt! nu kan du ju som sagt flytta hem... eller satsa på ett helt självständigt liv i sthlm ovch inte vara beroende av någon!
jag trodde också att jag var helt knäpp som inte trivdes i stockholm och kände mej så stressad av alla intryck men har förstått nu att många känner samma och det är normalt, precis som att vissa inte trivs på mindre ställen.
(jag bor med min kille nu men min familj, vänner osv bor i Uppsala så det är nära och jag åker hem en gång i veckan, har saker vi måste fixa här men sen flyttar vi antagligen dit, för jag behöver också min familj, min sambo har ingen familj i sverige).

Lycka till! Hoppas det går bra för dig! Jag tror också visst att du har planer för framtiden och att plugga heltid plus extrajobb är jäkligt krävande måste jag säga!
kram!