Behöver råd om parterapi!

Vi betalade 100-120kr/g när vi gick och det var kommunens egen. Det tog tid att få komma dit, ca 1,5-2 månader men, det var helt klart värt det! Jag rekommenderar det varmt!

Jag tror att det är olika från terapeut till terapeut hur de arbetar.

Första mötet så fick min man berätta om hur han upplevde situationen, och vi samtalade kring detta. Andra gången fick jag berätta. Så där växlade vi mellan oss kring olika teman som hon valde. Ibland fick vi hemläxor som var knep och taktiska saker för att lösa olika problem.

Jag tyckte att det var bra, för dels fick vi verkligen tid att prata ut om saker och ting. Båda fick sagt allt de ville. Eftersom vi sa det inför en tredje person så funderade man två gånger innan man sa det, och det blev inga personangrepp ("Du är så dum!" t.ex. )eller heta känslor på det sättet.

Sen hjälpte ju "läxorna". På samma sätt som vi som par har lyckats lära in olika beteenden (som fick oss att gräla sämre med varandra), kunde vi lära in nya beteenden som fick oss att stanna upp och tänka en gång till när vi kände att vi var på väg in i ett gräl. Det var skönt. Då blev grälen bättre, mer som diskussioner där vi kom fram till något konstruktivt.

Vi var ett så "bra och lätt" par så vi gå ganska sällan. Så här när vi blickar bakåt säger vi båda att vi skulle krävt att få gå oftare. Inför sommaren förra året ville vår terapeut ta ett sommaruppehåll.

Under sommaren gick vi isär. Men vi har behållit kontakten hela året och nu i sommar igen så började vi prata på allvar med varandra igen och nu, sen några veckor är vi ihop igen.

Vi blev ihop när vi var hemskt unga (tonåringar) och har varit ihop lääänge. Vi behövde kanske ett år i egna lägenheter, med egna kompisar och egen tid.

Vi tillämpar de tekniker som familjerådgivningen lärde oss. Det gjorde att vi gick isär som vänner och det funkar också nu när vi har pratat, verkligen pratat ut om många svåra bitar av vårt förhållande.

Det finns många par i vår bekantskapskrets som gått till familjerådgivning. En del har gått isär, andra håller ihop. Samtliga är överens om att förhållandet blev bättre av rådgivningen.

Det viktigaste är väl att vi 99% av gångerna det blev gräl förrut så missförstod vi varandra. Så är det nog fortfarande, men vi grälar mycket mindre och det blir inte alls samma stora uppslitande gräl. Nu pratar vi mer lugnt och lågmält med varandra.

Sen är det ju det klassiska. Avsätt tid för bara oss två, göra roliga saker ihop INTE hamna framför tvn.

Sen är det ju olika läxtekniker som vi använder. Men de är väldigt individuella för varje par. Dels känns det för privat och dels så det tror jag inte att det tjänar något till att du får veta just våra specifika problem och "läxor".

Jag känner igen lite av det du beskriver. Särskilt det där med toppar och dalar.

På någotsätt så har det här året ifrån varandra gett oss båda lite perspektiv på saker och ting.

Vi har blivit lugnare och tryggare. Vi kan leva utan varandra. Det är ingen idé att hota med att "göra slut" längre. För vi vill båda leva med varandra och vi vet det. För oss är det slut med sånt tjafs helt enkelt. Det leder inte till något konstruktivt. Det för oss inte framåt. Och det är ju framåt, tillsammans som vi vill.

Inredning är en het potatis för oss. Vi bryr oss båda och har helt olika smak. Förrut visste vi redan innan att det skulle bli fajt ändå tog vi upp grej efter grej. Kunde aldrig få klart hemmet för vi kom inte överens om lampor, tavlor osv. Och grälen kunde urarta, vi tog upp gammal skit, sårade varandra och... i värsta fall gjorde en av oss slut. Vidrigt.

Nu är vi mer tillåtande. Jag menar. Vem bryr sig egentligen om lampor och gardiner? Vi får helt enkelt kompromissa och stå ut med att ha skitfula gardiner några månader åt gången.

nu när jag skriver det låter det helt psyko. Att kunna göra slut över inredning. Men ... ja. Så var det/blev det då. Då var det liksom strid man mot man på något sätt och alla medel blev tillslut tillåtna.

Nu går vi in i diskussioner med vetskapen att "vi måste komma överens, någon annan lösning finns inte".

japp, det är en insikt som jag har gjort. Men skillanden nu är nog att vi är TVÅ som har den insikten numera.

Samt att vi får helt enkelt "gilla läget" på något vis. Vi vill leva med varandra, vi vill inte leva utan varandra och då får vi också leva med de sidor hos vår partner som vi tycker lite mindre om.

Tidigare kunde jag gå in i diskussioner med vissa "principer" som jag inte skulle rucka på. Sen kompromissade jag bort allt annat och med det hela mej själv i paketet ändå. Nu är jag tryggare och lugnare. Jag ser till att jag får vad jag behöver för att må bra. Men vet också att "principerna" gå att rucka lite på.

Det är varken lätt, eller rätt att vara den som "sväljer stoltheten" och tänker positivt och glada tankar om sin partner, om man är den enda i förhållandet som gör just detta.

Det är där alla fördelarna med familjerådgivning kommer in.

Jag rekommenderar det fortfarande å det varmaste. För man behöver komma överens om levnadsregler. Man behöver prata om vad som går fel och hur man gör för att undvika det. Och det är faktiskt inte ett misslyckande att be någon (som dessutom är proffs och möter 5 par/dag) om hjälp. Det är istället ett tecken på mognad och att man tar förhållandet på allvar.

Lycka till!