ledsen över barnlöshet

Jag känner verkligen igen mig. Idag sa en kompis till mig som är småbarnsmamma att aaaaalla har verkligen barn nu.
Ehh, nej sa jag, inte jag. Började nästan gråta...

Avium: Åhh va okänsligt av din kompis! Man tycker ju att fler borde tänka på vad de säger. Men för vissa är det som sagt så självklart...

Avium: Åhh va okänsligt av din kompis! Man tycker ju att fler borde tänka på vad de säger. Men för vissa är det som sagt så självklart...

Ett "talesätt" som jag själv tycker stämmer väldigt bra är 'att en barnlös person tänker lika mycket på de barn h*n längtar efter som en förälder tänker på sina barn'.

Jag fick lära mig redan som 5-åring att barn inte kommer med posten, då mina föräldrar länge hade försökt få fler barn utan resultat. Jag ville hemskt gärna ha syskon. Pga det så har jag aldrig ens tänkt tanken att jag själv kommer kunna få barn den vägen. Får man barn så är det genom adotption... Kan säga som så att jag skulle bli bra chockad om jag en dag ligger där med en nykläckt unge på magen - för sånt händer bara inte, det är en omöjlighet.

åh sånt där är inte kul, men säkert så tänkte hon sig inte för.
 

jag och min kompis har pratat mycket om det där. för hon känner att hon inte vet riktigt vad hon kan säga, för hon vet inte hur jag ska ta det. men jag har sagt att jag vill att hon ska prata på som vanligt, medans jag måste få "hata" henne vissa dagar, å tycka att hon uttrycker sig klumpigt.

min kompis och jag skulle ha barn 2 veckor emellan, hon fick barn och jag fick ett utomkveds. så vi har haft det väldigt jobbigt.

ja det är inte lätt det här med barnlöshet, varför ska just jag vara en som inte blir gravid någon gång. för det känns ju som att man är ensamast i hela världen.

jag tänker ofta att tänk den dagen om man nu blir gravid, vilken lycka det kommer vara. jag kommer nog vara så glad att jag inte kan hålla det hemligt. (om man nu kommer bli gravid).

Vi har försökt i 2 år snart. har ett utomkveds bakom. fick ta bort en äggledare. väntar nu på att få göra ivf. måste ner lite i vikt först.

Tre år ja - jag vet, det låter inte klokt! När vi började försöka visstej ag ett par som lyckats efter just tre år, och jag tänkte att nä så där länge skulle jag alllldrig stå ut. Men vad är alternativet, å andra sidan... Det har inte varit tre års mardröm faktiskt, men från och till har det varit jättejobbigt förstås.

Vi har ändå varit "duktiga" och påbörjat utredning ett år efter att vi började försöka. Men utredningen tog lååång tid, ungefär ett år, trots att vi gjorde den hos en privat gynekolog. Det sista som hände i den var att jag fick ett par små livmoderpolyper bortopererade, och sen försökte vi på egen hand några månader för att se om det kanske var det som varit felet. Det var det inte. Sen gjorde vi sex inseminationscykler med olika typer av ägglossningsstimulering - allt såg bra ut men jag blev inte gravid då heller. Sen blev det sommar och nu i början av hösten hörde vi av oss till S:t Göran, och nästa vecka börjar vi med privat ivf.

Så mitt bästa råd är att verkligen söka hjälp så snart man försökt ett år (eller ett halvår om kvinnan är över 35), för alla de olika stegen i utredningen och olika behandlingar tar ofta så mycket längre tid än man tror. Tyvärr!

Muskot: Lycka till med ert ivf. Sonen blev till med hjälp av ivf på S:t Görans och de var jättebra, tyckte jag!

Tack Peztis! Det är alltid kul att höra om folk som lyckats

Hallbergskan: du är absolut inte ensam, vi är många som stretar i uppförsbacke år efter år, vi är inne på vårt tredje år utan resultat men envis som jag är vägrar jag att ge upp!

Lycka till

ja känner också precis som du, och jag håller med dig om att det ibland känns som man är ensam om det..därför är det ju tur att fl finns, här är man i alla fall inte ensam om att vara barnlös.