Hmmm, intressant! Jag har såna där jättestora inre blygdläppar men har inte haft några fysiska besvär, dock en hel massa psykiska av det. I sena tonåren övervägde jag en förminskning och var tom på konsultation men så träffade jag på en kille som älskade mina blygdläppar och allt började vända.
Idag, 10-15 år och åtskilliga terapitimmar senare, tycker jag definitivt inte att några skönhetsoperationer borde vara nödvändiga. Jag helt införstådd med anledningarna till att människor vill förändra sitt yttre för att må bättre, men jag kan inte se att riskerna med yttre ingrepp understiger nyttan av att jobba med sitt inre. (Och nu lämnar jag HELT ute de operationer som görs av hälsoskäl.) Det låter lite förmätet ser jag nu... Som att jag sett skådat ljuset och vill frälsa alla med min nyfunna vishet och på ett sätt är det lite så det känns. Jag minns fortfarande alla jävla år med komplex som vore det igår: Bitterheten. Den totala oförmågan att älska min kropp. Skammen. Rädlsan av att inte passa in. Äcklet. Känslan av att en op var enda lösningen.