Hej! :O)
Känner igen mig. Har ibland svårt att få i mig det där sista lilla syret när jag andas in djupt. Det är som att det tar stopp och inte finns mer plats i lungorna för den där sista gnuttan luft som man vill ha. En känsla som lätt skapar smärre panik efter några försök. Är det så du känner?
Tyvärr har jag har egentligen inget riktigt säkert svar på varför det blir såhär ibland, bara teorier och lugnande råd. Har själv relativt god grundkondis (har ett fysiskt arbete) och visste att det inte berodde på dålig kondis när fenomenet dök upp. Enl. BM kan det bl.a bero på mitt låga blodvärde (102 då i v. 20 och 106 nu i v. 25 trots järntabletter!). De röda blodkropparna transporterar ju syre och ju färre man har, tja, desto lättare blir man andfådd t.ex. Sedan vet jag sedan tidigare i livet att jag kan få "svårt att få luft" om jag är spänd rent psykiskt. En sorts grundspänning i kroppen som man inte känner av själv, men som ändå påverkar lungornas möjligheter att arbeta obehindrat då spända muskler omkring dem begränsar kapaciteten. Jag la märke till att ju mer jag tänkte på att jag inte kunde andas in djupt, desto värre blev det och vice versa. Om jag intalade mig själv att det inte var farligt, att jag inte kommer att kvävas och att det går över om jag bara struntar i det så försvann det! Man FÅR tillräckligt med luft alltså. Det bara KÄNNS som att man inte får det.
Är man gravid kan det ju liksom vara en blandning av de båda fenomenen. Lite andnöd pga syrebrist i blodet(järnbrist/blodbrist) som blir värre när man lägger märke till det och blir lite orolig eller rädd. Förstår du hur jag menar?
Att sucka är ett superbra knep för att hålla syrehalten hög i blodet. Ett annat knep är att sticka ut huvudet genom dörren/fönstret och andas lite sval luft lugnt. Gäspa är också bra, även om det är på låtsas.
Vill du vara säker kan du låta en läkare kika på dig, men det är väldigt osannolikt att det skulle vara något farligt. Våra tankar påverkar kroppen mer än vi tror.
MVH-Kicki :O)
