Varför klä sin pojk i tjejkläder????

Isolde: tyvärr så är småbarnstrosor så smått skurna att det inte alls ser bekvämt ut om man sätter dem på en pojk. (behövs lite putmån framtill) Trist tycker jag, som har svårt att hitta roliga kalsonger till min 2½årige son. Boxershorts är ingen höjdare (sömmen gör ont i rumpan) och det finns ett väldigt smalt utbud av kallingar - de är grå eller blå med bilar eller monster på. Jag har lyckats hitta lite bamsekallingar på Lindex och några färgglada på Åhlens och Hm, men det är roligare och finare på flicksidan, rött och gult med djur på.

Meli: mitt problem är snarare att jag faktiskt är mer konservativ än min son. Han verkar gilla rosa. Jag vågar inte låta honom ha en helrosa jacka - inte så mycket för att jag tror att de skulle reta honom på dagis, det skulle fröknarna aldrig tillåta, men för att jag tror att det finns en massa VUXNA som tror att jag skulle "mixtra" med min son och försöka göra honom till ett "statement". Som det nu är så får han ha rosablommiga vantar Jag tycker det är märkligt att jag tänker så. Min son borde ju få ha på sig vad han vill, det borde ju underlätta för honom när han ska hitta sig själv i "de stora barngrupperna" - som vi för övrigt inte har här eftersom kommunen bara tillåter 12 barn per grupp (3 vuxna).

Jag kan inte byta garderob med min man eftersom vi är olika stora. Men vi har ofta kläder i samma modell (jeans och t-shirt) och färgskalan är i stort sett densamma.

Och - om det inte framgår - så förstår jag inte varför det räknas som att mixtra med min son om jag inte med all kraft försöker fösa in honom i vad som är min uppfattning om hur en pojke ska vara, utan istället försöker intressera mig för HANS intressen och personlighet som individ. Eller borde jag klä honom i mycket mörkblått, träna honom i bollspel (som han är måttligt intresserad av), kraftigt uppförstora hans intresse för traktorer och sluta prata med honom om blommor och fåglar? För det är ju inte så himla "manligt". Själv tycker jag att det vore att mixtra mer med hans personlighet än att låta honom välja en rosa jacka (vilket jag alltså, sorgligt nog, inte gör. Men jag jobbar på det.)?

När jag var liten (5½) fick jag håret kortklippt. Jag var med på det, säger mamma (jag minns inte att det blev klippt) och när jag tittar på kort nu, när jag är vuxen, tycker jag det var fantastiskt snyggt.

Men när jag kom till dagis blev jag rasande - eftersom DE VUXNA behagade retas med mig. "Nejmen oj, har vi fått en liten pojke på dagis, tihi"

Säkert i all välmening. Men jag blev fly förbannad och klippte inte håret kort igen förrän jag var 29. Men de andra BARNEN på dagis sa aldrig någonting. Visst retades vi för olika saker - jag var särskild ovän med en av tjejerna - men inte pga kläder eller frisyr. Vi slogs om en kompis!!

Så vad gäller andra barns kläder och frisyr tror jag ändå att barn tar efter de vuxna i sin omgivning.

Kan tilläggas att jag aldrig, vare sig förr eller senare, velat ha rosa kjol. Men efter att fröknarna hade sagt så så hade jag chockrosa kjol med jämna mellanrum - och slutade med det när håret växt ut. Så visst är könstillhörigheten viktig, men jag har aldrig haft några tvivel om att jag är flicka, trots att jag burit jeans största delen av min barndom (och pappa hade plyschbyxor och axellångt vågigt hår, vi snackar 70-tal här!!).

Men bouncer, jag blev ju inte ett dugg förvirrad i min könsidentitet bara för att jag hade massor av snickarbyxor och plyschtröjor på mig som liten! Och som sagt, de enda som retades med mig när jag blev kortklippt som femåring var de VUXNA på dagis!

Men visst är det intressant att en kvinna i herrkläder inte är särskilt provocerande alls (jag kan gå ut i gubbyxor med slag och pressveck och vit skjorta till det och få komplimanger) medan en kille som bär ens enstaka kvinnoplagg är otroligt avvikande och får negativa kommentarer?

Tom Blåkläders arbetskilt är ju provocerande!!

Varför är det fult för en man att klä sig som kvinna, men inte tvärtom? Varför är en ettårig tjej i killkläder en riktig liten tuffing, men en ettårig kille i tjejkläder någonting som närmast betraktas som ett fall av barnmisshandel?

MyranH: jag vet en sak. Du har en snopp.



Men vad övrigt är, är tystnad (favoritpjäs - fast inte vet jag om huvudpersonen är så himla manlig...)

Det är väl ingen nyhet att "bimbobrudar dras åt machosnubbar och vice versa", men det är väl inget vi ska upphöja till allmän norm?
Nördar gillar nördar, sportiga typer brukar gilla sportiga typer, osv i all oändlighet.

Man väljer oftast en partner som har samma ras, ungefär samma ålder, kommer från samma samhällsklass, delar samma värderingar vad gäller politik, barnuppfostran, etc, som är ungefär lika smart och så vidare i all oändlighet. Men ÄNDÅ envisas många med att hävda att de är SÅ annorlunda jämfört med sin partner enbart pga kön, medan vi som står utanför förhållandet tycker att de är rena klonerna av varandra.

Jag hävdar fortfarande att jag har mer gemensamt med Myran än med Litheo, trots att jag är kvinna, baserat på vad jag läst i forumen. Kön är rätt så oväsenligt när det kommer till personlighetsdrag, åtminstone enligt min erfarenhet.