Varför klä sin pojk i tjejkläder????

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 06:53:51 följande:

Därför att ALLA barn (och vuxna) kunde få bli nöjda och känna sig "hemma" om inte könsindelade kläder fanns!
Minoriteten barn som idag känner sig ledsna/obekväma/utanför för att de gillar "fel" färger, "fel" kläder eller har "fel" intressen för sitt kön - tänk vad skönt om de fick SLIPPA känna så!!Eller??

mina små kämpar skrev 2007-10-26 07:40:35 följande:

Ursäkta men... vilket resonemang! Det är alltså FÖRÄLDERNS fel om ens barn blir mobbat/retat? Det resonemanget underbygger ju att vi som föräldrar ska försöka få vårt barn att sticka ut så lite som möjligt. Få barnet att anpassa sin smak, sina intressen, sina kläder efter någon slags "allmän ram" istället för att ge dem friheten att få välja bland ALLT. Är det rätt? Viss anpassning behövs ju i samhället, men vad gäller just kläder och färger??

Själv tycker jag att det är _mobbarna_ och DERAS föräldrar som äger problemet om de mobbar/retar något barn som har "fel" kläder!!

*håller med*
Och så kan man ju undra vad det är de ska behöva förklara egentligen.... ?

mina små kämpar skrev 2007-10-26 07:52:10 följande:

Jag förstår hur du menar, men ärligt talat: ÄR det verkligen så??

Min bror hade på sig (mina) spetsstrumpbyxor till lekis när han var 6 år. Mamma var lite fundersam (rädd att han skulle bli retad och även rädd för vad fröknarna skulle tänka om henne), men ville inte "stoppa" honom och sa "javisst kan du ha dem!". När hon hämtade honom frågade hon lite försiktigt fröknarna vad som hänt under dagen. Det som hänt var att ALLA pojkarna varit jätteavundsjuka och sagt "åååå, såna vill jag också ha!". Han stoltserade runt i dessa hela dagen och var jättenöjd. Det här hände för 30 år sen!

Jag tror/tycker att ju mer vi föreställer oss att vi måste skydda vårt barn mot andra barns fördomar - desto mer fortsätter vi odla dessa fördomar. Om verkligen ALLA föräldrar som tycker att kläder och färger inte spelar någon roll verkligen börjar LEVA efter det så kommer ju våra barn vara i majoritet och inte BLI retade. Visst kan man vara rädd att ens barn ska bli retat, men ska denna rädsla (som man inte ens VET är befogad) styra deras klädval, färgval, intresseval osv.? Då lär ju vi dem att de som retas har RÄTT.

mina små kämpar skrev 2007-10-26 08:10:50 följande:

Jag tänker såhär: ju fler som då låter bli att "styra" sina barn när de är 3-4, desto fler barn kommer fortsätta att inte bry sig. Tror jag.

Sen är det ju självklart att man som förälder inte tvingar sitt barn att ha kläder han/hon inte vill ha. Men den där viljan och valet gör ju barnen egentligen inte förrän de blivit lite äldre (som du säger).

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:21:26 följande:

Vi vuxna klär oss ju ofta mer unisex än barn i många bemärkelser. Inte är ljusblått något som reservats för män? Eller rosa för kvinnor? Men; visst jag håller med dig. Det ÄR en jättelång process (som ju pågått i närmare 100 år på olika plan) att jobba mot mer jämställdhet i samhället. Ska detta; att det tar lång tid göra att vi "borde" låta bli att kämpa för individens möjligheter?

Vad är för övrigt klä sig feminint? Jag har idag ett par svarta byxor som likväl skulle kunnat bäras av en man (förutom att det är just mammabyxor), en tunika i svart och vitt. Tunikor ser jag sällan på män, men... varför inte egentligen? Skulle det göra min sambo mindre av en man om han bar en?

Idag är byxor något som inte är reserverat för endera könet. För 50 år sen var det mer av ett "mansplagg". Om 20 år till kanske kjol är ett unisexplagg. Med andra ord: det ÄR inte statiskt att vissa färger eller kläder "tillhör" ett visst kön; det är bara så statiskt som vi låter det vara.

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:37:04 följande:

Det är ju lätt att säga för den som själv känt sig hemma i den "roll" man tilldelats. Jag har själv alltid varit rätt så "flickig" och har inte haft några problem med färger, kläder eller dylikt. Men; jag har en vän som alltid kallades "pojkflicka" och som vägrade ha klänning på skolavslutningen (som ALLA tjejer hade när jag växte upp), som lekte typiska "pojklekar" osv. Visst, det löste sig.... på det sättet att hon var stark nog att stå emot andras gliringar. Men hon FICK höra dem från alla möjliga håll. Jag kan önska att flickor som hon inte skulle kallas just "pojkflickor" längre (för det var ingen komplimang i hennes öron). De är flickor de också. Kön är inte vad man GÖR eller hur man KLÄR sig.

Att du nekar ditt barn välja vissa kläder av praktiska eller ekonomiska skäl låter väldigt vettigt. Det kommer jag också att göra och så gjorde min mamma med oss. Men just vad gäller färger ser jag inga som helst skäl att som förälder säga "nej, den där färgen ska du väl inte ha; det är ju för pojkar/flickor". Vare sig med ord eller med omedveten attityd.

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:48:33 följande:

Varför flickpojkar?
Om man kallar dem det så visar man ju rätt tydligt att de inte är "riktiga" pojkar. Så; förmodligen resulterar det i att många av dem slutar ha "flickkläder". Sådärja; då har man nått sitt mål: ännu en person som följer mallen och beter sig som en RIKTIG pojke. *ironi*

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 09:01:47 följande:

Vad hindrar att man jobbar med det på flera plan?
Det är ganska lätt för mig och sambon att börja med vår lilla familj. När vårt barn kommer så kommer vi medvetet att inte utesluta vissa färger pga barnets kön. Vi kommer medvetet att köpa leksaker av alla de slag till barnet så att det själv kan välja vad det vill leka med. Vi kommer att dela 50/50 på föräldraledigheten. Mm mm. Vi gör det vi kan i "vår lilla värld" så att säga. DESSUTOM kommer vi naturligtvis att prata med barnet när det blir större. När/om vår son (om det blir en pojke) säger "nej, usch, det där är en tjejgrej" när han är 5-6 år så kommer jag inte bara lämna det därhän utan på ett enkelt sätt resonera med honom kring att "grejer" inte är reserverade för tjejer och killar.

Vi påverkas ju till att bli män/kvinnor på SÅ många fler plan än hemifrån. Jag förväntar mig inte att kunna skapa "mirakel" och en superjämställd människa. Förväntar mig det inte av vare sig mig själv, sambon eller vårt barn. Däremot vill jag försöka göra så mycket (lite) som GÅR att göra. Även om vår presumtiva son växer upp och blir en "typisk grabb" så kanske jag åtminstone har lärt honom att inte vara den som RETAR den icke-typiska grabben. Kanske har jag sån tur att han är den som vågar ställa sig på "glitterkillens" sida och säga att det ÄR okej att gilla glitter även som pojke. Kanske kanske...

Jag är ju som sagt rätt "typisk kvinna" själv utifrån sett. Men jag tror att jag tack vare min mor och far blivit otypisk såtillvida att jag tex inte TYCKER att en man i rosa är omanlig.

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 09:05:43 följande:

Jag tycker att både pojkflicka och flickpojke är negativa tillmälen. De används i regel som något slags "undantag". Som något som inte är riktigt "normalt" eller som det ska vara. Det betecknar en pojke eller flicka som inte gör som normen säger att de ska göra.