Min son har blandade kläder, rosa sömmar, blommiga stövlar, hjärtan, lila, rosa, rött. Bland traktorer och sånt. Och nagellack ibland.
Det har ALDRIG varit nåt enda barn som sagt nåt. Vet inte ens om det varit nån som någonsin tagit fel.
Och om nån tar fel så är det ju bara att upplysa, varken jag eller sonen tycker att "flicka" är en förolämpning.
Det är bara vuxna som förväntar sig att det ska vara ett problem där inget problem finns.
CapoDiTuttiCapi skrev:
"och vill ha det så sätter jag på mig en kläning, inte svårare än så"
I så fall är det nog inte du Smiile menar.
Vi talar inte om att "haja till", (jag skulle tro att en femtonårig grabb på stan i klänning, eller en goth-outfit, är ute just efter att folk ska haja till).
Skulle snarare tro att det är TS och andra människor som tycker att man måste begränsa barnen för att de inte ska bli mobbade:
som om det var mobbarna som hade rätt!
I Botkyrka. En småbarnsavdelning på 15 barn.
Men vår son har sällan neutrala, eller enbart "flickiga" kläder, det är oftare lite blandat, så det kanske är det som gör att ingen kommenterat.
Det är typ alltid nån traktor nånstans, tycker jag.
Mina barn ska definitivt ha både bilar och dockor!
(Det har de redan, men ja...)
Alla människor tänker olika, men inte på grund av deras kön.
Man har försökt mäta det där, men det blir bara idiotiskt, skillnaderna är mycket större inom könen än mellan dem.
Till slut kommer man bara fram till att människor blir bra på det de tränar på. *surprise*
Känna sig o-kvinnlig? Hur menar du då?
Jag lägger inte in mitt kön i att göra det som måste göras.
Jag känner mig som jag, bara, mest hela tiden.
Och känna sig kvinnlig, det gör jag ibland, som när jag har sex eller dansar.
Men jag utgår från att en man som har sex eller dansar, känner sig manlig just då.
Så jag kan inte utgå ifrån att sex eller dans är specifikt kvinnligt beteende.
Eller manligt, heller bara för att jag tänder på en dansande eller *censur*ande man.
Fast inte är väl Persbrandt särskilt manlig?!?
Jag menar rent utseendemässigt?
Vek haklinje, smal panna, sluttande axlar...
Fast inte särskilt attraktiv heller...
Som är så aggressiv, och gapig... Verkar osäker på nåt vis.
Jag läste om en undersökning nyligen som kommit fram till att kvinnor värderar attraktionskraften hos män som är lågrisktagare högre än högrisktagare, tvärtemot vad männen själva trodde...
Alltså är de "farliga männen" inte så sexiga för de flesta kvinnor. Men för vissa.
Och det är lätt att utföra test som konstaterar att vuxna kvinnor i genomsnitt har mer kulturellt kvinnliga egenskaper, och att vuxna män i genomsnitt har mer kulturellt manliga egenskaper.
Att bevisa att detta beror på fysiken och inte på miljöfaktorer däremot, de resultaten är i bästa fall tendensiösa, vad jag har sett.
Möjligtvis har män en viss övervikt för aggression, (även om skillnaderna minskar). Men eftersom just det är ett negativt beteende anser jag att det är ännu viktigare att styrka ickevåldsbeteende och konfliktlösning hos småpojkarna, istället för att förstärka de skillnaderna.
(Men det är lite att trolla med statistik, den genomsnittliga mannen är ju inte våldsam.)
Jag tänker så här:
Det finns MASSOR med män som är helt ointresserade av motorer.
Och MASSOR med män som är riktiga stjärnor på att ta hand och familj, barn, gamla eller sjuka.
Och MASSOR med kvinnor som är helt sålda på motorer.
Och MASSOR med kvinnor, som inte ens kan hålla liv i en krukväxt en gång.
Och de andra sorterna är ännu fler.
Så då tänker jag, vad ska vi egentligen ha den kunskapen till att genomsnittet i de två olika grupperna män och kvinnor skiljer sig åt, när det ändå inte säger nåt om den enskilda individen? Den kan ju ingå i nån av minoriteterna?
Det enda konsekvensen av att använda den generaliseringen är ju att det kan bli fel, att vi trycker ner de som inte är som majoriteten.
Är det då inte bättre att ge kredd åt de personliga egenskaperna till individen? Äras den som äras bör!
Vi bör inse att den kvinna (eller man) som är en stjärna på vårdande och hemmets sysslor är det för att hon faktiskt själv lagt ner kraft, möda och träning och genom en serie medvetna (och en del omedvetna) val strävat efter det och uppnått det, och att hon fått stöd och uppmuntran för att utveckla sin naturliga fallenhet för de egenskaperna, än att låtsas att hon bara blivit det beroende på sina hormoner, som att hon vore fjärrstyrd av sin genetiska kod.
Det finns inte en kvinna född som inte är lika mycket släkt med sin pappa som med sin mamma.
Förmodligen är vi skapta med en lagom andel homosexuella.
Det förekommer ju överallt, i alla kulturer, med olika utytryck också de kulturer där det det är starka tabun kring homosexualitet.
(Och bland djuren också, om det är relevant.)
Jag klär mina barn i alla färger och mönster.
Mer frihet! Mer glitter!
Fast jag vill inte att det står "girl" och "boy" på dem. Varför ska det jämt stå det? Så onödigt!
Fast i ärlighetens namn så köper jag väl inte kläder med puffärmar och volanger till pojkbarnen. Utom i utklädningslådan, men jag väljer inte det offentligt.
" knasigt å klä sin son i strumpbyxor å rosa klänningar å glitter hit å dit som en prinssesa"
Strumpbyxor är ju bara så himla bra att ha. Strumpbyxor har mina söner hela vintern. Har alltid sett strumpbyxor som ett könlöst plagg. Det hade ju mina bröder och klasskompisar när jag var liten. Varma och praktiska. Långkalsonger och strumpor i ett, bara. Sitter på plats oavsett hur mycket man brottas.
De får gärna tunikor och långskjortor också, (men som sagt, jag väljer inte puffärmar, "Girl"-text, kjolar och volanger, utom till lek eller om de uttryckligen skulle be om det).
Och glitter och mer mjuka motiv, det tycker jag är bra som omväxling från alla fordon. Nån borde släpa ut barnklädesdesignerna från fordonsparken. Vi har nu köpt eller fått alla obligatoriska bilar, båtar, bussar, flygplan, motorcyklar och grävskopor. Det är okej. Det räcker nu.
Äh, men snälla, det är väl ändå verkligen inte nån betydande skillnad på tjej-jeans och kill-jeans mer än adaptioner för kroppsform. Det där känns som en sökt skillnad.
Jag har ofta gått i mina bröders avlagda jeans, och de har alltid uppfattats som tjej-jeans - på mig.
Förutom det minns jag med plågsam tydlighet mitt sena åttiotal när den enda socialt godkända uniformen i skolan var Levis 501:or, oavsett kön.
Därför hoppas jag att fler barnklädestillverkare slutar skriva kön på kläderna, helt i onödan, så att de kan vara flickkläder på flickor och pojkkläder på pojkar, eller framför allt Kevin-kläder, Ella-kläder, Fatima-kläder, Viggo-kläder osv...
Jag tror det beror på klänningen, faktiskt.
Materialet, längden, vidden, passformen.
Det finns massor modeller som jag tycker är bra till lek, som går ner i overallen utan byls, och inte hindrar i axlarna.
Samma med skjortorna. (Kanske inte kavajer?)
Två-åringen hade en skjorta. I mjukt material och med gott om svängrum för krumbuktande. Och tryckknappar. Den fick han ha på sin gammelmormors begravning, med svarta mjukisbyxor till.
Stela, formella och ömtåliga kläder vill jag helst inte att mina ungar behöver ha alls förrän om sisådär ett halvt decennium, oavsett om det är fest eller vardag, och då bara om omständigheterna så kräver. Bland annat att de vill.
Glitter och festligt får de gärna ha. Om det går att härja i. (Och tvätta 
)