Så ensam varje dag

Det låter inte bra att ha det så där... Antar att du pratat med killen om det!?

men du måste väl kunna hitta på saker med barnen.. så att du får komma ut å prata med andra vuxna?

det är aldrig försent att skaffa nya vänner o större umgängeskrets..

låter hårt kanske men jag tycker snacket om inga föräldrar, dåligt umgänge och ingen släkt är bara svepskäl för att man inte har ett sociat liv...  varför skulle ens föräldrar vara skyldiga till om man är social eller inte?

Du är vuxen o bestämmer själv över ditt liv - gillar du inte det du ser ? - Ändra det!

vad är det som säger att du inte kan gå på mässor med dina barn? bio coh museibesök?

O kanske dags att ta itu med ditt förhållande också? Börja ställa lite krav kanske... ( jag fattar inte hur ett datacommynitu kan vara ett sätt att umgås när man har en familj att ta hand om? )

hårda ord kanske.. men det är bara du o ingen annan som kan ändra den sitsen du sitter i...

jag håller inte me alls,vissa människor har svårarare en andra att skaffa sig nya vänner,de e inte bara att skaffa,speciellt inte när man har 2 barn att tänka på,men de skulle vara bra om du hitta någon vän su kan umgås med så på den vägen kan man finna flera :)

Mmmm....vi simmar på badhuset, men det blir mest att man växlar några ord, men inte något mer än det. När man åker hem till sig själv igen så känner man sig lika ensam igen, eller nästan mer när man ser vilka enorma kontaktnät de flesta verkar ha.

Jag åker och handlar med barnen ofta bara för att få komma ut och titta och prata med andra vuxna. Känner mig som en gammal tant som står där och pratar väder med expediterna bara för att få prata lite. Ibland frågar jag saker jag egentligen inte är intresserad av bara för att få växla några ord. Tragiskt.

Jag har försökt anordna lite fester, men det har varit ett svalt intresse. Jag startar upp saker på jobbet som uppskattas, men det är som om de har roligt med varandra och jag blir den som enbart anordnar, inte den som naturligt deltar, även fast jag förstås försöker. Svårt att förklara. Det är ändå mitt sätt att få "vara med" eftersom jag annars inte blir bjuden på något, ordnar själv då istället.

Jag engagerar mig i barnens förskola i föräldrarådet, men det läggs bara ner hela tiden, så det hinner inte bli något rejält driv i det heller och ger ingen möjlighet att lära känna föräldrar därigenom heller.

Jag försöker nog, men det är svårt och självkänslan skadas för varje ensam dag och försvårar det hela. Försöker att tänka att jag duger som jag är och att "bara jag är mig själv" så löser sig allt. Hmmm...men ensamheten som är däremellan är outhärdlig.Mmmm...och han beklagar och känner sig minst lika ledsen och ensam han med. Därför begraver han sig i jobb och communities på nätet.

Så tänker jag också. Det är aldrig försent. Men tiden går. Jag går på mässor med maken, det gör jag, men mässor är inte så ofta. Biobesök kräver barnvakt och det har vi ingen. Museibesök gör jag också, ensam med barnen.

Jag ställer krav på maken, det gör jag. Men han blir lycklig av att sitta och prata irländska med sina "vänner" på communityn. Han känner att han lär sig en massa av dem, de uppskattar honom, väntar på honom och där har han hög status. Ska jag ta ifrån honom det? Ska jag kräva att han ska sitta och spela brädspel med mig istället, eller sitta i timmar och prata och hålla handen när barnen somnat? Han är ju lycklig, även fast man förstås önskar att i de bästa av världar så hade han det utbytet i verkligheten också.

Och han TAR hand om familjen. Han lagar mat, nattar barnen, läser för dem, kramar dem, pussar på dem och älskar dem. Han älskar mig också, men tiden och orken tar ut sin rätt.

Och jag skulle gärna ändra på situationen om jag bara kunde. Jag försöker som sagt, genom olika aktiviteter med barnen, förskolan, via jobbet...men det är som om antingen jag eller de andra drar sig undan efter ett tag. Det är svårt att greppa.

Jag har alltid varit ensam, även i skolan, på universitetet etc. Jag har alltid haft bekanta och ytliga vänner och studiekamrater, men de har alltid haft "innerliga" vänner på sidan om på något sätt. Jag har aldrig haft någon bästis att sätta i första hand om du förstår hur jag menar.

Tack för dina ord. Är nog extra känslig just nu också för att det är så mycket runtomkring och allt står stilla när man inte hinner med något då man är ensam med barnen hela tiden. Stressad, det är mulet ute, man känner sig ensam när man tittar ut genom fönstret och ser väninnor ute och går med barnvagnar tillsammans.

Sen är jag så här också att jag har varit ensamstående med mina barn och varit hänvisad till mig själv dygnet om hela tiden..

jag lärde mig tidigt att uppskatta mitt eget sällskap och ha kul på egen hand och tillsammans med barnen.

barnen fick tidigt lära sig att hänga med på fikaturer till kompisar, övernattning hos eventuella dejter, dra på stan en hel dag o bara glo på folk o äta glass osv osv..

barn är flyttbara o jag lärde mig tidigt att jag kan göra allt jag vill trots barnvagn och halva bohaget med sig.. det är omgivningen som får finna sig i det helt enkelt - o inget jag ska behöva be om ursäkt för..

O jag har nyttjat mina ensamma dagar hemmavid till att utveckla mina egna personliga intressen - både med barnen och när dom somnat. Jag har handarbetat, läst böcker, löst korsord, lagt 3.000 bitars pussel, lyssnat på musik, tittat på tv osv osv.. Jag lyckades till o med med konststycket att göra en trist bingolottokväll till något att se fram emot då jag gjorde den kvällen lite extra lyxig för både mig o mina barn med godare mat, en massa gott till fika, lite sköna o fina kläder och denna kväll var det tillåtet för barnen att somna framför tv:n..

o jag lärde mig också att släppa på alla krav som person o mamma...

Visst hade jag vänner o bekanta som mer än gärna sa åt mig att jag var välkommen till dom o visst var jag på fester o bjudningar t och dejtade även på egen hand.. Men jag trivdes i mitt eget sällskap att jag oftast tackade nej och gjorde något hemma..

Så det är EN av nycklarna till ditt sociala liv - bli din egen bästis helt enkelt så känns nog inte ensamheten så svår och jobbig.
jag hade mina vänner på armlängds avstånd och kunde bara ringa o gråta i luren om jag hade såna dagar det visste jag ju... o det räckte för mig för att jag skulle fixa både vardagen o helgerna.
Jag behövde inte nödvändigtvis en person att umgås med - det räckte med att jag VISSTE att dom fanns där..