MYTOMANI

Min erfarenhet är att mytomaner går inte att "bota", de ljuger ju för allt och alla även läkare och terapeuter.

Hade en kompis för många år sedan som verkligen var mytoman, tyvärr tog det ett par år innan vi insåg det på allvar. Hon var då 23 och är idag 37 och hennes liv har ju inte direkt gått lysande. Hon ljög så mycket på jobbet och om sitta arbete att hon fick sparken då hon var 24. Hon erbjöds psykiatrisk hjälp men det fanns ingenting de kunde göra, pga hennes lögner kunde de aldrig kommunicera "på riktigt".

Hon har aldrig fått ett förhållande att fungera och har inga barn, lever i ett "dåligt" område och försörjer sig på soc. bidrag.

Finns säkert andra fall som lyckats bättre i livet, men min erfarenhet är : håll dig så långt borta från mytomaner du bara kan, annars kommer du att drabbas av dem också.

Saken är den att det troligtvis är så att min 14 åriga lillasyster är mytoman!
Det har blivit för mkt för hennes klass kompisar och dom har klagat väldigt mkt till lärarna osv.

Usch! Jag hoppas verkligen att hon kommer tillrätta med allt! Jag vill att hon ska kunna leva ett normalt liv som alla andra.

Hon säger att hon inte vet varför hon ljuger och hon vet inte hur hon ska sluta...
Hon har gått igenom VÄLDIGT mkt de senaste 2 åren. Föräldrarna skiljdes, mamma stack och dom ses väldigt sällan, flyttat till norge mm.

Våran pappa är inte den mest psykologiska människa som finns. Jag vill så gärna kunna ge min pappa konkreta förslag på vart han kan vända sig för att min syster ska få hjälp!

En mytoman måste först och främst själv komma till insikt om att hon har problem. Att det är fel och att hon inte kan fortsätta ljuga.

Jag själv vet. Jag ljög väldigt mycket när jag var yngre. Jag hittade på världens stories som jag berättade för mina vänner.
Om allt möjligt. Jag hittade på att jag hade andra vänner som i verkligheten inte existerade, jag hittade på att jag varti med om en massa roliga saker som inte stämde.

I början gick alla på det, och jag kände mig bättre för att JAG hade nåt roligt att berätta. JAG steg i deras ögon. JAG var nånting.
Jag tror att det var det som bidrog till det hela.

Till slut så började mina vänner ana att jag ljög och tog reda på fakta, och fick reda på att jag bara hade ljugit om precis allting.
De blev förbannade på mig och jag skämdes som en hund. Jag hade inga vänner alls kvar efter ett tag.
Men sen så hittade vi tillbaks till varandra. Jag vågade inte ljuga längre. Men kände ändå att de alltid tvivlade på allt jag sa.Även fast det var sant.

Visst hände det attt man drog till med en liten lögn då och då. Men jag kämpade verkligen för att inte göra nåt.

Jag visste inte då varför jag ljög.Jag bara gjorde det. Tankarna bara kom, och så sa man det, och så hade man ljugit igen. När man väl började så gick det inte att sluta, Det blev bara värre och värre lögner. Jag ljög så bra så jag själv trodde på det. Jag kunde inte alltid skilja på det som var lögn och sanning.

Varför jag började ljuga vet jag inte säkert.
Men jag har varit mobbad under hela min skoltid. Vart bättre i högstadiet. Men fortfarande var det ett par st som jävlades.
Hemförhållanden var inte heller de bästa. Min mamma drack mkt, och hennes karl var elak och nedvärderande mot mig.Jag fick stryk hemma, fick ta mkt ansvar för hemmet och för mina syskon mm. Vi hittade aldrig på nåt roligt på semestern, vi var alltid bara hemma. bara korta resor kunde det bli.
Min mamma var snål. Jag fick aldrig några nya fina kläder, heller inte mkt pengar.Detta förändrades först när jag var 16 år.
Hon hade pengar, det var inte det det handlade om.

Hon vägrade inse att jag var mobbad o mådde dåligt. Jag hade vänner som jag umgicks med, men i skolan blev jag ändå mobbad av andra.

Försök prata med din syster om vad som kan vara fel. Hon kanske är mobbad, eller mår dåligt över nåt annat.Nånting kanske tynger henne. det kan vara såna bakomliggande orsaker, även fast hon inte vet om att det är det som gör att hon ljuger. det gjorde inte jag heller då.

Nu vet jag bättre.

Jag kan säga att idag ljuger jag aldrig. Det slutade jag med nån gång i början av gymnasiet.Jag slutade prata om de "vänner" som jag hittat på, jag hejdade mig när en ful tanke kom och så slutade jag helt. Tankarna kom aldrig mer. Och jag är så lättad.

Visst händer det att det kommer nån vit lögn ibland, men inget sådant som är meningslöst att ljuga om. Tex: Idag har jag varit på badhuset. fast man inte har. Utan ni vet såna som kan dyka upp i vardagssituationer. Men aldrig annars!