Sambo adoptera mitt barn.. ?

Ja han kan adoptera!
men jag vet inte om man måste vara gift?

Enligt familjerätten måste man vara gifta..Precis som vid en "vanlig" adoption.
Även om den biologiske pappan nekar till adoption kan rätten ta hänsyn till vad som är äst för barnet och alltså godkänna adoptionen. De kommer att göra en utredning på om din sambo är lämplig osv..I princip som när man adopterar annars..Skilnaden är väl att detta kallas närstående adoption..
Lycka till!!!

(Håller på att genomgå nästan samma sak själv..men måste säga att många myndigheter inte riktigt vet vad de gör..har fått ringa många samtal hit o dit..)

Ja ni ska vara gifta. Härligt att din sambo vill adoptera din dotter, det är starka känslor bakom det. Men flickans pappa måste gå med på det så länge som hon är underårig. Har du prata med någon om vad som händer med henne om du dör? Hon har ju ändå 2 halvsyskon så chansen finns väl att hon ändå skulle få bo kvar med din sambo eftersom hon knappt känner sin pappa.
Jag är emot att styvföräldrar adopterar om den biologiska pappan finns i livet. Kanske får de en bättre relation senare i livet. Din sambo kan ju ändå skriva testamente till hennes fördel. Tycker att din dotter är så pass stor nu att ni kunde lika gärna vänta några år till och så fick hon säga vad hon vill. Man tar ju bort hennes lagstadgade rätt att ärva sin pappa t ex och ha nåt att säga till om utifall att han blir sjuk, hamnar på sjukhem som äldre eller liknande.

Som vuxen kan jag ibland nu önska att min styvpappa hade adopterat mig men jag är glad över att han inte har gjort det. Min biologiska pappa är ändå min biologiska pappa liksom.

Då e det giftemål som gäller då..

penapöna: Jag har själv levt efter den filosofin tidigare att det känns osm jag berövar henne något. Hon vet om att det finns en annan "pappa" som har gjort henne. Men de senaste åren så har hon bara blivit ledsen när jag pratat om honom (har ju inte velat att allt ska komma som en chock sen i vuxen ålder utan att hon vet om att det finns en annan som har gjort henne, dock så har hon en pappa hemma även om han inte har tillverkat henne så att säga) Den senaste gången (för ca 4månader sedan) så la jag ner det. Då blev hon arg o ledsen och sa att hon inte vill höra talas om honom mer. "Varför ska jag bry mej om någon som inte bryr sej om mej?" (citat) Hon har även sagt vid flertalet gånger att hon önskar att pappa vore hennes riktiga pappa så hon slapp höra om Xxxx..
Jag tolkar det hela som att hon e ganska så medveten av sig.
(jag har enbart pratat väl om hennes biologiska och försökt svara på hennes frågor)

Jag fick av juristakuten veta att det kvittar om de är syskon eller ej. Att den biologiska pappan ändå ksulle komma att utredas som boendeförälder oavsett umgänge och oavsett mina önskemål i ett ev. testamente. (Eftersom de bara är halvsyskon så var det visst inte så noga vad jag förstod) även om min önskan väger in så är det inga garantier.

Jag och min sambo har pratat mkt om detta, om det nu blir så att han får adoptera henne så tänkr vi inte hindra henne från att träffa sin biologiska pappa med familj om hon önskar detta när hon blir äldre. Visst mister hon arvsrätten efter honom men det finns ju inget som hindrar honom från att testamentera till henne för det.. (om det nu skulle vara något han önskade..) Dock så har jag kontakt med hans ex (som han oxå har barn med) och vi har pratat en del om detta då jag undrade hur hon ställde sig till det då hennes barn är min dotters halvbror.  Hon säger som jag. Detta är nog det bästa för dottern, henns son skiter pappan oxå i nu för tiden och hon har gett upp hoppet om pappan så att säga.. Skulle adoptionen gå igenom så skulle hon ändå inte hindra dottern när hon blir äldre för att ta kontakt. Däremot så tror hon nästan att pappan skulle bli glad. Då slipper han ju betala underhåll... (trist men sant, det tror jag oxå faktiskt)

För dotterns skull så tror jag det är till det bästa att sambon min adopterar henne. Hon får då en "hel" familj. Hon kommer då inte att splittras från sina syskon och vi som föräldrar (jag och sambon) kan känna oss trygga med att hennes framtid med familjen då är säkrad.

Vill bara önska er lycka till!
Jag blir så sjukt glad när jag hittar trådar om bonusföräldrar som älskar sina bonusar så mycket ( man läser så mycket annan skit på detta forumet)
Så Lycka till!

Är det värt att rätta stavfel? Eller förstår du ändå..

Jag har en liknande situation där pappan inte bryr sig alls. Vi har hälsat på farmor och farfar ibland och då har han totalt ignorerat henne. Min nuvarande sambo har varit hennes pappa sen hon var 1½ år.
Iaf... Tog upp det med soc när jag och sambon var där efter att vi fått vårat gemensamma barn. Dom sa att de ser till familjeförhållandena och om det skulle hända något med mig, att jag t.ex dör så blir det sambon som tar över mitt första barn eftersom han ses som pappa och det finns ingen kontakt med den "riktiga".

Det blev lite luddigt, men jag hoppas du förstår

Jag tror att ni får boka ett möte på familjerätten och ta det därifrån. Det är dom som sköter sådana ärenden. Jag tror och hoppas att din sambo kan bli godkänd även om pappan nekar. Jag tycker att ni tänker helt rätt eran största flicka bör ha samma juridiska rättigheter i eran familj som de övriga barnen. Om något händer är det säkrast att hon är adopterad. Det är ju inget som hindrar att hon får en bra relation till den biologiska pappan framöver ändå.
Lycka till!!!

Du låter som en klok mamma som för ett klokt resonemang!
Självklart ska ni göra det ni upplever som bäst för dottern. Hoppas att ni får den biologiska pappan att gå med på adoption om det är det ni bestämmer er för. Var också noga med att prata med dottern att även om din sambo adopterar henne så försvinner inte hennes historia, henne biologiska ointresserade pappa försvinner inte helt och historien kan inte ändras, inte heller hennes känslor för honom, men det juridiska skyddar henne från honom. Att han går med på adoption blir kanske också ett stort besvis på att han struntar i henne i hennes ögon.

Jag hoppas och tror att allt kommer lösa sig till det bästa för er!

Tack för era inlägg.. Sjlävklart försvinner inte blodsbandet bara för att hon inte längre "tillhör" den familjen. Men som det ser ut nu så är det adoption vi vill ha. Har dock tänkt ta upp det med den biologiska pappan först o se hur han ställer sej till det (så han inte får en chock sen när han väl kommer att höras) Går han med på det direkt så behöver det ju inte bli så krångligt.. :)
Så vårt nästa steg blir till att gifta oss.. Vilket inte var något vi planerat att göra de närmsta åren. Men eftersom det är en nödvändlighet så blir det så :) Lite tidigare då...
Därefter familjerätten för samtal.. (Börjar göra upp planer)

Tack för ert engagemang! Känns som man fått lite perspektiv på tankarna genom att pränta ner dem.  =)

Vet inte om du vet detta men..:

Biopappa, om denne inte har del av vårdnad, har inget att "säga till om" vid adoption. Man kan alltså adoptera sitt barn tillsammans med ny make även om biopappa inte vill. Gäller väl framför allt om umgänge inte heller finns.

Om biopappan inte har någon kontakt alls med barnet etc, är "försvunnen" eller inte går att hitta, kan man adoptera utan dennes vetskap.

Vi kommer också att adoptera "min" dotter, men inte förrän jag börjat jobba (är studerande, vi behöver uh-pengarna tills jag är klar...)

Hoppas att allt går bra!