Ny tråd för oss som är adopterade och fått barn
Men har jag missat denna tråden helt eller?! såg den nu 
1) Vilket land är du född i?
Indien/Calcutta 1981
2) Vilket land är din partner från?
Sverige/Skara 1979
3) Vad sa era föräldrar när ni berättade att ni väntade barn?
det va så här ja och min blivande man då.
hade varit hos min svärmor hon hade gjort så go mat o vin därtill men ja va på så dåligt humör.
ja va negativ till allt de sa.
ja la mig på hennes säng o va helt förstöd hade ju förstört denna trevliga lördagkväll.
min svärmor blev så besviken o ledsen på mig.
sen gick de några dagar. Onsdagen efter köpte jag ett Gravlitetstest. tänkte ifall eller om ja va gravid tänkte väl inte igentligen att ja skulle ha varit det.
men ja satt på toan min man badade. vi pratade om hur vi skulle göra ifall jag var gravid.
Efter 2 min ungefär så kom ett starkt o fint+. ja sa MEN TITTA JAG ÄR GRAVID!!! jim som min man heter bara satt där i badkaret o tittade länge på gravlitetstestet,
sen flög han upp ur badakret o ja fick en sååå stor o härlig kram.
Jim ringde och sa till min svärmor att Hanna vill säga en sak till dig.
hon som fortfarande va lite grinig på mig för helgen, ja väl jaha oki.
ja sa förlåt o bad om ursäkt för mitt dumma beteende.
men att ja kanske hade en liten förklaring till de hela.
ja jag o jim ska ha barn.. hon sa jasså hur vet du det, ja jag har gjort ett test, det dröjde inte länge för hon stod utanför våran dörr, med både gravidboken "ett barn blir till" av Lennart nilsson och med en babybok me bilder o sånt.. hon belv sååå glad
sen ringde jag min mamma på kvällen.
hon sa ungefär så här "jasså ja ni har ju viljat de länge va kul ska ja bli mormor nu" hon blev väl måttligt glad men hon kom inte hit samma dag 
4) Hur blir du bemött av omgivningen (typ sjukhus, myndigheter m m) när du och din
partner är ute tillsammans.
Av sjukhus o myndig hetspersoner kan ja ju säga att vi nu blir lika behandlade men innan så var det lite jobbigt inte för min egen del utan min man,
jag är den som vet o kan allt trodde dom, jag är en sån redig mamma. vänner o så tycker vi passar jätte bra ihop, alla som känner oss vet ju hur vi har det,
har inte fått nån dum komentar mer av en som bodde granne me oss men som nu sitter inne. hon sa att "ja du får la nöja dig med en svart liten negger när de inte finns nått bättre, stackas dig" menat till min man..
sen nyss av en gammal arbetskolega då, fick höra av en igår att ja inte duger som mamma 
ja kämpar så gott ja kan varje dag för att våran son ska ha de såå bra som möjligt imellan alla sjukhusvistelser, pgr av hjärtfel,
kromosomavikelser, viktproblem.
du har då aldrig haft ett sjukt barn,
behövt vara på sjukhus me ditt barn i 9 månader.
varit orolig för att barnet ska överleva.
varit med vid livsavgörande stora Operationer
de hemska är att ja jobbat ihop me henne i drygt 2½år innan ja blev gravid o hade gift mig.
Trodde hon tyckte om mig på nått sätt men där ser man snacka skit är tydligen folk väldigt bra på. varför ska man bli så kränkt o på hoppad, synd att de andra ja jobbade med tycker väldigt mycket om mig,
kan referera till vad hon ska ha sagt till en om mig,
"ja jag hörde att hon gift sig fy va hemskt, sen fick de tydligen barn stackar unge o ha sånna hemska föräldrar tycker synd om deras barn, ja de blev ju handikappat med så de fattades ju bara det.
undra hur de kommer klara sig fram över"
det där att hon fick reda på att ja gift mig visste hon mycket väl om, jag jobbade samma dag som ja gifte mig borligt. Fick ju tillomed sluta lite tidigare för henne.
alltså om detta stämmer vet ja ej va ja ska ta mig till. men inget förvånar mig, längre. tyvärr...
PS Nu vet vi att många tycker vi är fantstiska föräldrar inom sjukhus, och andra myndigheter..men de är tåkigt o höra från en man har jobbat me i så många år att hon snackar sin jälva skit bakom ryggen på mig...
Filip heter vårat barn han är 14månader.