Passar inte in i den manliga stereotypen.

Är i samma sits som dig, vi har 2-3 veckor kvar till BF.
Håller med dig. Tycker inte det är så jättedramatiskt. Visst är det saker att förbereda och köpa men inte behöver man överdriva som vissa gör och planera om hela sitt liv.

Varför inte bara ta saker och ting som de kommer. Känner inte att jag "förlorar" något för att vi skaffar barn, tvärtom jag vinner något. Och inte heller känner jag mig speciellt förändrad.

Jag håller fullkomligt med er. Det enda jag känner är väl att jag glider ifrån några närastående polare. Att jag växer ifrån dem på något vis.

Kul å se att det faktiskt finns fler!
Som ni ovanstående säger om att det är blir inte så otroligt stor förändring på saker och ting...
Självklart blir det oerhörd förändring, men enbart till det bättre!

Håller med dig där om att man glider ifrån några polare...
Jag känner speciellt så att eftersom jag var rätt ung(20 år när grabben kom) Så är mina gamla polare i ett helt annat liv än vad jag gör, och även att de kanske inte "törs" ta kontakt på samma sät som förut, vet inte riktigt vad de ska göra och säga till exempel... Så det är väl en lite jobbig grej, samtidigt som man får många nya kompisar som sitter i samma sits som en själv, mycket roligt!
Det där med polarna känns som att det kan bli annorlunda när de själva får barn... Har märkt att några riktigt gamla kompisar har hört av sig mer nu när nån av dom fått barn och så...

En sak som jag blir så j***a förbannad på är att vara den "mindre värda" föräldern, speciellt hos äldre människor, speciellt kvinnor... Tex om vi är bägge två + grabben så äre alltid min sambo folk frågar om det är något de undrar över, alltid om han ska få något, kläder etc så äre henne dom frågar, som att jag inte har något koll på nånting här hemma...
Jag är den som shoppar mest kläder åt grabben, tycker det är skitroligt att shoppa åt honom (åt mig själv är tråkigt dock)
Wiggo har varit otroligt pappig ända sedan födseln i princip, inte så konstigt när jag har varit pappaledig i 6 månader, 2 mindre än min sambo, + att mitt schema som personlig assistent tillåter mig att vara hemma väldigt mycket på dagtid...

Men sånt fattar inte människor, kvinnor är helt enkelt bättre förälder än vad som sägs...(Såklart finns de undantag, men inte många!]
Tråkigt men sant.

Jag känner igen mig ganska mycket i det som sägs här med.
Var också den som först ville ha barn osv.
Även det med vänner, fast det började innan tjejen blev gravid.
Dom var inte på samma plan i livet som mig antar jag

Ja, det där med vänner och olika ambitioner har jag märkt som gör att man glider ifrån varandra. Medan drömmer om att resa och festa runt så drömmer jag mest om den 29:e januari. Att ha umgåtts med andra småbarnsföräldrar när jag varit i deras skor har också gjort att jag håller mig från att prata föräldrarskap med dem. men jag tror jag börjar förstå varför småbarnsföräldrar är så otroligt olidligt uppe i sina barn och alltid pratar om dem när man umgås med dem. Jag misstänker att när jag blivit pappa kommer börja hänga med andra småbarnspappor och prata ungar och familjeliv. Andra jag känner i min ålder säger att de böt ut sin umgängeskrets rätt fort och att deras barn var jättebra på att "ragga" nya vänner åt dem. Så man hoppas Eris kommer hooka upp en med lite föräldrar som man har mer gemensamt med än att man just är föräldrar.

Det är lite tråkigt det där med vänner, dom flesta har jag vuxit upp med och dom fattar inte alls att man vill ha barn.
Deras bilar, supa, spela tv-spel (vilket är riktigt jävla kul iof) och festa tar all deras tid.
Inte en tanke på något som kan kallas seriöst i deras tankevärld.
Och det är inte bara folk som är yngre än mig (jag är 24) utan även äldre.
Och en äldre vän har precis flyttat hemifrån. Trots att han haft fast jobb m.m. i flera år.
Men efter mycket snack med honom så förstod även han att det var dags, så då flyttade 2 av mina vänner hemifrån och flyttade knappt 100m ifrån varandra.
Dom kanske är lite rädda att klara sig själva?

Tjena gubbar!

Bra tråd och enormt skönt att se att det finns män som tar upp denna heta fråga. Jag har två barn och ett tredje kommer i Mars, JAg har valt detta liv och njuter till 100%...

Rio Kalle skrev 2007-11-09 18:05:08 följande:

Du har ju lite erfarenhet av barn med, tufft ;D
Går det ens att beskriva känslan av att se sitt barn första gången?
Jag menar förstfödda barnet måste ju ändå vara väldigt speciellt även om man har fler så måste ju upplevelsen första gången vara något som inte finns i denna värld.

Bra tråd, fenomenet att man frågar mamma om vissa specifika saker är lustigt och i många fall förlegat enligt mig. Visst finns det undantag, men det är nog åt båda hållen i sådant fall....
Nummer två kommer i februari...

J A skrev 2007-11-09 23:05:06 följande:

Jag håller med dig till viss del att det är förlegat, man är en helt annan generation med helt andra synpunkter på livet angående vad som är rätt/fell, ok/fel osv...
Men ändå så kan jag inte släppa att mamma är mamma och hon vet allt :D haha
Och hon har alltid varit öppen för mycket som piercings, tattueringar osv.
Hon är inte något mc chick eller så utan bara flummig och rolig att umgås med.
Och grattis till Nr.2

Tack.
Läste i en bok där man kom in på generationsskillnader (generation x, y och folkhemsgenerationen) Det var kul, visst är mamma mamma. (Kloka rackare) Men jag menar tex storlek på plagg, framsteg mm. Tror inte jag är speciellt hårt drabbad om man kan kalla det så, man får försöka ta det med ett leende.

Jag känner igen mig helt i den "o-stereotypa" typen. fast å andra sidan har jag knappt passat in någonstans...

Jag är 19 nu, fick min dotter när jag var 17. Mitt liv har ju klart förändrats, men aldrig till något negativt. Älskar mitt liv som det är!
Visst finns det "lite mindre roliga grejer" som tillkommit t.ex. tidsbristen för plugget (jo, jag går sista året på naturvetenskapliga på gymnasiet. Fast jag tog ett sabbats-år för att vara hemma med min dotter, så jag går ut ett år senare)
Jag har tappat alla mina gamla polare och jag har inga som jag umgås med regelbundet.

Men det gör faktiskt inget. Min familj är det enda jag behöver (och brädan förstås)

Hur är det med fritidsintressena för er? har ni tid för något? Det enda jag hinner med är brädåkning ett par gånger i veckan (någon timme) och kanske en parkour session ibland.

Fritid, blir en del planering. Känns viktigt att ha något kvar att använda till att sortera tankarna med..
Med planering funkar det, ge och ta

Kände heller ingen stress, ångest eller oro. Det är helt enkelt bara att konstatera att när barnet väl kommer så får man offra en del av sina fritidsintressen och en del fester.

Det enda jag egentligen sörjer lite är mitt bilintresse som fått stryka på foten. Men de ska tas igen med råge den dagen barnvagnar ej behövs längre

Känner mycket igen mig just i de där med att tappa vänner.. Jag var 21 när första killen kom, knappt 23 när andra kom.. ingen av mina vänner var ens i tankarna på att skaffa barn, som någon sa: de var väl inte på riktigt samma nivå i livet.
Men en fördel var väl att de där "falska" vännerna sållade bort sig själva.

Man märkte vilka som hängde kvar, höll kontakten uppe och visade intresse för barnens utveckling. Det är riktiga vänner, som finns där och bryr sig.
Jag kan säga att det var väl 2 eller 3 stycken som "hängde kvar" men vad gör det, jag är lycklig med mina barn, varannan vecka som jag har dem numera.. och barn är väl ändå oslagbara? =)

Hej grabbar

Skönt att höra att det finns fler som en själv. Till viss del faller jag väl in i stereotypen då jag gillar sport och är händig i hemmet. Men jag är den som fört på tal barn hemma hos mig och min fru. Jag vill nu direkt och hon vill väl hon oxå men inte lika uttalat. Jag känner mig tokjobbig när jag vill prata om det då och då...hur ska man vinna den här diskussionen?

Grattis till alla er som redan fått som ni ville och tack alla ni grabbar som vågar erkänna hur ni känner det. Det får en på bättre humör.

Ha det gött

Jag passar verkligen inte in i några stereotyper heller.. (det verkar som att det är rätt få som faktiskt gör det?)

Något som jag tror är viktigt att komma ihåg är att det finns en slags falsk bild av hur det är att vara förälder, en gammal tanke om att "livet tar slut" m.m (you name it)

En fullständigt obefogad "barnångest" skapas utav detta, anser jag.

Jag har enbart vuxit som människa sen jag skaffade barn, jag har tom blivit bättre på att strukturera min fritid och göra något vettigt av den.

Man begränsas heller inte nämnvärt till att resa som väldigt många tror, visst, man får göra vissa justeringar, men överlag fungerar det oftast väldigt bra!

Har själv rest till australien när min son var 6 månader, och det var vissa som var väldigt tveksamma till varför vi skulle göra det.(vissa var dock väldigt positiva) Men jag kan ärligt säga att grabben var glad _hela_ resan (vi var borta en månad) Alla ville prata och gulla med honom, personalen på flyget var oerhört hjälpsamma och sjysta (värmde välling och allt).

Den enda gången vi hade problem var på en längre bussresa där AC:n var paj, (det är varmt i norra aus)

Kan varmt rekommendera att resa med barn! (finns bra böcker om detta också)

Det är ju helt enkelt så att livet blir vad man gör det till.

Om man låter sig intalas att barn betyder att man måste sitta hemma och kolla på bingolotto varje lördag i 18 år och käka pizza, så blir det så också.

Trevligt att se man inte är ensam . Jag tycker att skaffa barn är början på nåt nytt och bra.

Och inte slutet på livet på något sätt alls.

Är jätte glad inför att bli pappa i juli.

Man märker nog vilka vänner som verkligen är där för en när barnet väl kommit till världen.