Passar inte in i den manliga stereotypen.

Jag har läst och hört mycket om hur blivande pappor skall tycka och tänka under gaviditeten och känner inte igen mig. Jag var faktiskt den som påtalade att jag ville att vi skulle skaffa barn och har därför inte upplevt något tillstånd av förvirrelse. Min fru gick nyss in i tredje trimestern och vi införskaffade en barnvagn annars har våra liv inte varit speciellt annorlunda sedan vi plussade. Min fru har inte krävt att jag skall vara mer ansvarsfull (tvärtom ställer hon upp och skjutsat mig och vänner när vi festar) och jag har liksom inte känslan av att mitt liv kommer bli annorlunda på ett begränsande sätt (Jag är inte intresserad av sport och bilar). Någon annan som känner att de inte passar in på stereotypen av den oansvariga pojken med grabbiga intressen som helt plötsligt skall bli en man med barn? Jag tror så klart att mitt liv kommer bli väldigt annorlunda när vår Eris är född. Men innan dess finns liksom inga föreställningar. Inget man direkt kan göra för att bli en "bättre" pappa.

Ja, det där med vänner och olika ambitioner har jag märkt som gör att man glider ifrån varandra. Medan drömmer om att resa och festa runt så drömmer jag mest om den 29:e januari. Att ha umgåtts med andra småbarnsföräldrar när jag varit i deras skor har också gjort att jag håller mig från att prata föräldrarskap med dem. men jag tror jag börjar förstå varför småbarnsföräldrar är så otroligt olidligt uppe i sina barn och alltid pratar om dem när man umgås med dem. Jag misstänker att när jag blivit pappa kommer börja hänga med andra småbarnspappor och prata ungar och familjeliv. Andra jag känner i min ålder säger att de böt ut sin umgängeskrets rätt fort och att deras barn var jättebra på att "ragga" nya vänner åt dem. Så man hoppas Eris kommer hooka upp en med lite föräldrar som man har mer gemensamt med än att man just är föräldrar.

Passar inte in i den manliga stereotypen.

INNEHÅLL