Ångest inför att skaffa barn. Både vill och inte vill...

Ni kanske borde vänta ett tag med att skaffa barn?
& Du det är inget ovanligt med att man blir nervös inför att skaffa barn ,det är ett stort steg i livet & en stor förändring :) Du kanske behöver lite mer tid?

Lycka till , kram Ida*

Det är ju självklart att du får funderingar kring det när det nu är så påtagligt.
Det är ju inte något som man bara gör så där utan vidare.
Jag kände likadant även fast jag hade velat ha barn i flera år.
Sen när det blev på riktigt att vi skulle försöka så blev man lite osäker...klarar jag av att vara mamma, klarar min kille att va pappa...
Men nu har jag en liten och jag ångrar mig inte det minsta. Det är bara naturligt att man känner så.
Lycka till med familje-planerna!

När vi bestämde oss att skaffa barn så var det skitläskigt och jag hade liknande funderingar. Kan jag verkligen? Vill jag verkligen?
Under tiden som gick kan jag säga att jag blev mer och mer redo, och när jag inte blev gravid efter några försök började jag istället fundera på och oroa mig för att jag inte kunde bli gravid. (trots att jag lovat mig själv att det fick ta ett år innan vi skulle fundera i dom banorna).

Nu i efterhand, med nr 2 på väg, så kan jag inte förstå hur jag kände så och varför jag väntade så länge med att skaffa barn.

Visst, livet blir aldrig mer som innan, men oj va mycket roligare det är.

Hoppas du kommer känna likadant.

Så kände jag med, och nu sitter jag här och är gravid i vecka 26! Förlossningen kryper allt närmare oh jag förstår fortfarande inte hur jag ska fixa detta. Men man får ta det som det kommer.

Min första spontana tanke är också : vänta! Att det ligger "rätt" i livet är inget bra argument. Du ska vilja av hela ditt hjärta!
Ni kan väl vänta nåt år? Får du ångest av att börja försöka bli med barn så är det nog inte dags ännu.
Lycka till och många kramar..

Tack tack för att ni svarar. Jag har inte kalla fötter för jag vill ha barn, tror mer att jag tycker det är läskigt för att det närmar sig. Att våga hoppa från den klippkanten och få epiteten mamma!

Jag träffar mina kompisars barn och då längtar jag otroligt mycket men sedan när jag börja fundera så tja, då vet jag inte. Samtidigt blir jag inte yngre samt att jag har en sjukdom som kan försvåra att jag bli gravid.

Känner igen mig i dig vad gäller att tveka.
Fast jag började tveka först när jag väl blev gravid.
Men det e inte så konstigt, man har ju ansvar för ett annat liv och det e ju så definitivt att man ska vara med samma person resten av livet..
Ni kan ju vänta lite och smälta det.. Och sen e det inte säkert att det går så fort att bli gravid heller.
Lycka till. Kramar

Jag tror aldrig det "passar" att skaffa barn och att man då känner sig fullt redo och som en blivande supermamma. Eller så känner man så INNAN och tvingas drastiskt revidera sin inställning med bebisen på magen !

Jag tycker att det är som att kasta sig in i ett okänt svart hål, det här med att bestämma sig för att försöka få barn. Tänk om det inte går, jag blir inte med barn? Tänk om barnet är skadat eller blir allvarligt sjukt? Tänk om barnet är friskt och man älskar det och allt går bra tills det blir tonåring och plötsligt får för sig att 1. ta livet av sig, 2. skjuter ihjäl alla sina klasskompisar???

För mig var det magkänslan (eller nå't ) som en dag sade åt mig att jag vill ha barn, NU! Hade alltid tidigare varit helt ointresserad av barn, bebisar, banankladd och bajsgeggande. Men jag följde den här för mig väldigt tydliga känslan och det har känts mycket bra hittills, i alla fall !

Så mitt tips är väl något i stil med: Känn efter vad du egentligen känner/vill och bry dig mindre om de där 'variablerna' ! Lycka till!

Jag tror det där kommer släppa efter att du slutat med p-pillrena. Använd kondom första tiden. Känns det fortfarande lika läskigt/osäkert då kanske man ska vänta lite till. Annars tror jag det ger sig efter hand.

Lycka till i framtiden!

Jag är av den åsikten att man växer med uppgiften, vilket innebär att när ni väl har ert barn kommer ni ta reda på det ni behöver veta (som inte bara infinner sig instinktivt), och ni kommer fixa det alldeles utmärkt. Nog om det..

Själv önskar jag att de i min omgivning som redan hade barn hade haft vänligheten och omtanken att försöka förbereda oss lite med att också dela med sig av det som är jobbigt med spädbarn. Och gärna INNAN jag blev gravid. Kanske hade vi då väntat lite längre? För det är så extremt uttröttande fysiskt och psykiskt att ha spädbarn och det vägs tyvärr inte upp av barnens framsteg och leenden...I alla fall inte de första månaderna. Det är skitjobbigt!
Men! Vi märker att det börjar bli mycket bättre nu när killarna (vi fick 2...) är 4 månader. Och de vänner som har 6- och niomånaders påstår också att det bara blir roligare och enklare med tiden.
Men kanske det är bättre att vänta lite då med att försöka bli gravid tills att ni båda är lite mer motiverade...? Kramar till dig!

MrsMia, oj två på samma gång! Grattis. Sambon har många tvillingar i släkten, däribland hans pappa och det är något jag också tänker på. Tänk om man får två!

Jag tror att det är relativt vanligt. Det är väl knappast någon som är 100 på att skaffa barn. Tror alla ha sina tankar och funderingar samt farhågor. Lycka till.

Jag har liknande funderingar... Jag och mannen kastade skydden i augusti förra året och jag trodde att jag var väldigt inne på att skaffa barn då. Blev besviken varje månad som det inte hände, men sen varje månad när ÄL närmade sig så var det som att jag tänkte om. Då vågade jag liksom inte, och kom med en massa olika ursäkter till mig själv till varför vi borde hoppa över den månaden, osv. Nu har det gått över ett år och vi har börjat om på nytt (tog en paus över sommaren och hösten) Jag får lov att räkna den här månaden som så gott som första försöket då jag inte tror att vi träffat ÄL mer än ett par gånger tidigare. Nu vill jag verkligen ha barn, tror att jag bara behövde ett år till att mogna, eller vänja mig vid tanken. Dessutom känner jag trycket att jag måste "hinna" då jag är 30+ och mannen väldigt gärna vill ha barn. Men samtidigt så visst, jag tvekar ibland... Tänker att den här månaden inte vore idealisk då vi ska bort på semester snart, osv.

(En till...) ja, man hittar hela tiden på ursäkter. Blir förbannad på mig själv för att jag är en lite fegis.