• Anonym (snyft)

    Jag står med ena foten ute genom dörren...

    Jag och min man har det inte bra för tillfället eller vi har det jättedåligt tillsammans. Men vi har sagt att vi ska kämpa för vårt äktenskap och ett fortsatt liv tillsammans.

    Men långsamt har jag börjat tappa hoppet om att det ska bli bättre, för det känns som om det bara är jag som kämpar.

    Jag vet att han inte mår bra i sig själv men om han vill att vi ska fortsätta tillsammans så borde han väl kunna lägga lite av det åt sidan och inte låta det äta upp vårt liv.

    De senaste dagarna har jag bara tänkt på hur skönt det skulle vara att flytta, dela på oss och kanske göra ett nytt försök när han mår bra igen. Men det känns som om jag sviker honom om jag bryter upp.

    Jag vet bara att jag står med ena foten utanför dörren och behöver leta efter fler och fler skäl till att stanna.

  • Svar på tråden Jag står med ena foten ute genom dörren...
  • Anonym (barnlös)

    fy vad jobbigt.....

    är i samma sits ungefär...
    det är så jobbigt..
    önskar att han bara kunde ta mig med storm och visa att han aldrig vill förlora mig

  • Anonym
    Jag vet att han inte mår bra i sig själv men om han vill att vi ska fortsätta tillsammans så borde han väl kunna lägga lite av det åt sidan och inte låta det äta upp vårt liv.

    På vilket sätt mår han dåligt?
  • Anonym (snyft)
    Barnlös: Ta med storm ja, det var länge sedan...

    Anonym: Han har en depression med panikattacker mm. Jag vet att det inte är det enklaste att batalja mot men... Det handlar ju inte bara om oss två. Vi har barn tillsammans som inte mår bra av att se oss må dåligt.

    Jag vet att jag älskar honom jag har bara kommit till gränsen för vad jag som fru och mamma står ut med
  • Anonym
    Anonym (snyft) skrev 2007-11-14 23:46:20 följande:
    Barnlös: Ta med storm ja, det var länge sedan...Anonym: Han har en depression med panikattacker mm. Jag vet att det inte är det enklaste att batalja mot men... Det handlar ju inte bara om oss två. Vi har barn tillsammans som inte mår bra av att se oss må dåligt.Jag vet att jag älskar honom jag har bara kommit till gränsen för vad jag som fru och mamma står ut med
    Talar han med någon proffesionell? Är han medicinerad? Om han inte gör detta måste han ta tag i det på en gång. Om han gör det tycker jag inte att du ska ställa så höga krav på honom. Precis som du själv säger är det inte lätt att slåss med sådant och det blir absolut inte bättre av krav hemifrån. Klart att barnen inte mår bättre av att han mår dåligt, men de mår förmodligen bra mycket sämre av att du ställer krav på honom som han inte kan leva upp till.
  • Anonym (snyft)
    Anonym skrev 2007-11-15 00:28:39 följande:
    Talar han med någon proffesionell? Är han medicinerad? Om han inte gör detta måste han ta tag i det på en gång. Om han gör det tycker jag inte att du ska ställa så höga krav på honom. Precis som du själv säger är det inte lätt att slåss med sådant och det blir absolut inte bättre av krav hemifrån. Klart att barnen inte mår bättre av att han mår dåligt, men de mår förmodligen bra mycket sämre av att du ställer krav på honom som han inte kan leva upp till.
    Han är medicinerad och har kontakt.

    Och jo, jag får ställa krav på honom, att han ska gå upp på dagarna och göra annat än att ligga i soffan och sova, och det med godkännande av hans läkare. Det är extremt viktigt att han tar tag i sitt liv just nu och inte bara lägger sig och spelar död. För om han bara ger upp så förlorar han ännu mer mot depressionen.

    Jag då som fru och närstående, Är det verkligen Ok att jag ska gå och tyna bort i mitt hem och bara acceptera och inte få ställa krav så att jag mår bra i mitt hem, min fristad. Den platsen som jag nu skyr som pesten och jag känner att jag är på väg in i anhörigmörkret...igen, jag har ju precis kravlat mig upp därifrån.

    Är det verkligen meningen att en familj ska leva bara på den enes villkor?
  • Anonym
    Anonym (snyft) skrev 2007-11-15 09:53:17 följande:
    Han är medicinerad och har kontakt.Och jo, jag får ställa krav på honom, att han ska gå upp på dagarna och göra annat än att ligga i soffan och sova, och det med godkännande av hans läkare. Det är extremt viktigt att han tar tag i sitt liv just nu och inte bara lägger sig och spelar död. För om han bara ger upp så förlorar han ännu mer mot depressionen.Jag då som fru och närstående, Är det verkligen Ok att jag ska gå och tyna bort i mitt hem och bara acceptera och inte få ställa krav så att jag mår bra i mitt hem, min fristad. Den platsen som jag nu skyr som pesten och jag känner att jag är på väg in i anhörigmörkret...igen, jag har ju precis kravlat mig upp därifrån.Är det verkligen meningen att en familj ska leva bara på den enes villkor?
    Vid sådana här sjukdomar, anser jag det ja.
  • Anonym (snyft)
    Anonym skrev 2007-11-15 09:59:41 följande:
    Vid sådana här sjukdomar, anser jag det ja.
    Då kanske det bästa är att jag lever själv med barnen för han kommer få käka mediciner för resten av sitt liv. Och jag vägrar ha det så här mycket länge till, de år som vi levt med depressionen börjar räcka.
  • Anonym
    Anonym (snyft) skrev 2007-11-15 10:04:28 följande:
    Då kanske det bästa är att jag lever själv med barnen för han kommer få käka mediciner för resten av sitt liv. Och jag vägrar ha det så här mycket länge till, de år som vi levt med depressionen börjar räcka.

    Depressionen kommer han ju inte äta med. för i resten av sitt liv. För PÅn kanske, men det är ju inget problem som finns hela tiden.


    Jag kan sånt här och har levt med det och att visa respekt är det allra viktigaste. För om man inte får det hemma var ska man då få det? Klart man ger upp ännu lite mer när det bara tjatas hela tiden om att man ska ta tag i sitt liv.

  • Anonym (snyft)

    Jag visar honom respekt. Han får inte höra allt jag känner och tänker. Jag talar inte om för honom att han ska ta tag i sitt liv även om jag tänker det.

    Har du haft själv eller stått bredvid och tittat på? För det är två skilda saker.

  • Anonym (huvva)

    Att leva med en människa som aldrig är frisk är otroligt påfrestande. Man är inte mer än människa som anhörig heller, men det är som att det aldrig räknas. Man har inte rätt att bli sjuk, att klaga, att bli trött, att var i centrum en enda gång. Allt kommer att handla om den som är sjuk, hela tiden, dag ut och dag in. I mitt fall handlar det om en person som alltid är fysiskt krasslig, som liksom har gått in i sina fysiska krämpor och aldrig kan lyssna eller sätta sig in i att andra kan ha ont eller må dåligt, behöva en paus eller ett lyssnande öra. Det är otroligt jobbigt periodvis att alltid vara den som är vid sidan av och alltid ska vara frisk och orka med allting. Göra allt det praktiska samtidigt som man ska vara sjuksyrra och kurator, fru och mamma, kock och städerska och Gud vet allt.

    Att göra nåt roligt är sällan att tänka på, för det kommer alltid nåt symtom ivägen. Jag förstår dig så väl TS, ibland ångrar jag att jag inte drog örona åt mig så fort jag såg tecknen då för länge sen. Det är jobbigt att alltid vara tvungen att vara stark, det kan inte hjälpas.

    Hoppas du hittar ett sätt att få lite ro för dig själv.

  • Anonym (aaa)

    Jag tycker att det är i såna här tider man verkligen ska visa hur mycket man älskar personen och att man inte bara drar för att det blir jobbigt.

    Jag hoppas till 100% att min man visar sin kärlek för mig och finns där för mig om det skulle hända mig något och inte "stå med ena foten genom dörren".

  • Anonym (men)

    Ni som tycker att hon ska stanna till varje pris, har inte barnen någon rätt att ha ett hem där man mår bra också? Enligt TS mår ju även de dåligt av situationen. Om TS gräns snart är nådd så har de ju snart ingen som finns där för dem. Hur bra är det? Bara för att man älskar sin partner så innebär det ju inte att man orkar hur mycket som helst.

  • Anonym
    Anonym (snyft) skrev 2007-11-15 10:19:24 följande:
    Jag visar honom respekt. Han får inte höra allt jag känner och tänker. Jag talar inte om för honom att han ska ta tag i sitt liv även om jag tänker det.Har du haft själv eller stått bredvid och tittat på? För det är två skilda saker.
    Har själv grav ångest, samt att min mamma varit sjuk under hela min uppväxt.
  • Anonym (snyft)
    Anonym (aaa) skrev 2007-11-15 10:58:54 följande:
    Jag tycker att det är i såna här tider man verkligen ska visa hur mycket man älskar personen och att man inte bara drar för att det blir jobbigt.Jag hoppas till 100% att min man visar sin kärlek för mig och finns där för mig om det skulle hända mig något och inte "stå med ena foten genom dörren".
    Om det är något jag har gjort för min  man är att visa honom hur mycket jag älskar honom MEN han har inte blivit sjuk nu utan har varit dålig en tid nu och trillar ner i avgrunden för varje liten motgång.
    Jag kan inte hjälpa att jag är trött på vårt liv och på hela situationen och att agera mamma åt min man.
    Jag har visat kärlek till 100% men jag har inte orken längre att hålla både mig och honom uppe. Jag orkar inte höra honom bli jättearg för småsaker. Jag orkar inte se hans blick av.. ja vad det nu är han försöker säga med hans ögon när jag säger nåt som inte passar honom.

    Den gräns som jag känner att jag börjar komma till handlar inte om att fly in i mörkret själv utan att kämpa för mig och mina barns välmående och i sånt fall i egen bostad tills min man lyckats lyfta sig ur mörkret och börjar leva igen.

    Huvva: kramar om. Nej det är sannerligen inte enkelt att vara stark hela tiden. Hushållssysslorna delar vi på, där kan jag inte klaga, jag skulle heller inte klaga om sjukdomen gjorde honom så pass loj att han inte kan plocka undan efter sig eller hjälpa till med barnen.
    Det som är så jobbigt är humöret, och det faktum att jag aldrig kan lite på att han finns där för mig på samma sätt som jag finns där för honom.
  • Anonym (Samma sits)

    Hejsan,
    Jag är precis i samma sits som dig. Har en man som också drabbas av panikångest och som ätit medicin ett längre tag + att han även har någon slags hyponkondri för han tror att så fort han har ont någonstans så har han en "dödlig sjukdom". Jag har försökt uthärda i flera år..men nu har jag bestämt mig för att bryta upp..har gått så långt att jag ställt mig i bostadskön.

    Har kommit till insikt att både för min egen och barnens skull så vill jag inte leva så här. Vi är värd ett bättre liv..även om vi kommer att få det ekonomiskt tungt så måste det gå. Helt klart bättre att ha lugn och ro omkring sig..än att gå omkring och va orolig för att den man lever med ska va på dåligt humör.

    Många varma kramar till dig och hoppas det löser sig.

Svar på tråden Jag står med ena foten ute genom dörren...