Jehovas vittnen-något positivt?

Mina föräldrar är JV vilket innebär att jag är uppväxt inom sekten. Det finns både positivt o negativt att säga om dom skulle jag vilja säga, men eftersom du nu frågade om det positiva så..

För det första vill jag säga deras tro, ett hopp om att få leva för evigt och under mycket bättre förhållanden. Och om man nu tror så, som dom gör, så har det ju en väldigt positiv inverkan på livet. Att ha ett hopp för framtiden är ju alltid positivt, oavsett vad det är.

Det andra positiva är gemenskapen i församlingen, man får många nära vänner av att vara med där.

Och en tredje positiv sak tycker jag är att man uppmuntras att leva ett sunt liv, inte ljuga, stjäla, dricka för mycket alkohol, använda droger osv. Nu vet jag förstås att inte alla som inte är JV gör det heller, men att hela tiden bli påmind o motiverad att leva sunt gör det ju mycket lättare.

Tyvärr finns det ju en hel del negativa saker att säga om JV oxå, men så är det väl inom de flesta religioner o samfund, o det känns inte som någon anledning att ta upp det här, antar att du redan har hört det mesta.

Jag anser att jag har haft en väldigt bra barndom o att jag har världens bästa föräldrar, jag vet inte riktigt om jag ska säga att dom är det trots att dom är JV eller att dom är det därför att dom är JV. Och något som stör mig är att jag ofta har hört att det är "synd om mig" för att mina föräldrar är JV och för att jag har tvingats att växa upp i en så hemsk sekt. Det är inte synd om mig och det finns inget hemskt att säga om varken min barndom eller mina föräldrar! Sen att jag som vuxen har valt en annan väg och varför jag har gjort det är annan historia.

Nu vill jag inte gå in i nån diskussion om vad som är lögn och vad som är sanning, för ärligt talat så vet jag inte det själv heller. Men så länge man tror på något är det ju sanning, för den som tror på det, och att leva i enlighet med vad man tror o hoppas är ju positivt. Att tro att man har en underbar framtid framför sig ser jag som något positivt, för den som gör det.

Jag har aldrig upplevt någon enorm besvikelse över att inse att den tro som mina föräldrar har lärt mig som sanning kanske inte är så sann, utan att mina olika insikter i livet snarare har tagit mig ett steg framåt och givit mig något.

Jag kan till viss del hålla med om det med gemenskapen, den är ju där så länge du är medlem, så visst finns det vissa villkor. Men så länge du är med i gemenskapen så har du ju glädje av den. Och det är väl det som är det positiva för mig, att vara med i en gemenskap och känna glädje o lycka av det.
Många i församlingen umgås man ju bara med för att man tillhör samma sekt, och skulle förmodligen aldrig ha umgåtts med annars. Men sen händer det ju faktiskt att man får "riktiga" vänner där oxå, har faktiskt själv kvar några gamla JV-vänner som jag tycker riktigt mycket om.

Självklart kan man hitta vänner och gemenskap utan att gå med i en sekt. Och man ska ju inte gå med bara för vännernas skull, då är man ju lite fel ute. Men om man nu väljer att tro på ett visst sätt och är lycklig med det, varför är det så farligt?

Och nej det är inte positivt att leva på ett visst sätt av rädsla, men det är positivt att leva sunt.