Kattälskare se hit..

Mina katter går före vilken kille som helst. Hade inte kunnat vara ihop med en allergiker.

Ok! Tack för tips och råd.... vi får se hur det går

Hej på er alla!

Vilken tur jag har som hitta denna tråd.
Är lite deppig just nu då min minsta kisse Selma ligger inne på Valla djursjukhus i Linköping pga långt gången leversvikt.  Hon är BARA 2,5 år.

Och så har man dåligt samvete för att inte märkt något. Har inte direkt tänkt på hennes vikt nedgång och att hon inte har haft någon matlust. Har ju två till katter och sen en snart 9 månader dotter, så man har väl inte koll på allt.

Hon spydde 3 gånger igår och försökte spy imorse och då börja man tänka tillbaka på hur hon mått eftersom hon inte brukar spy. Så då ringde jag vetrinären direkt och efter mycket ringande så fick jag tid i Linköping.

Vetrinären sa sen att hon va pigg för att vara så sjuk så det kan ju vara därför man heller inte har tänkt på det + att hon har varit kraftigt överviktig.

Bilder på henne finns i mitt galleri.  Och på mina andra två missar.

Åh, vad trist. Hoppas att hon mår bättre snart! :) Du får skriva och rapportera! Det är hemskt när en älskling är sjuk.

När min Tasse var som mest sjuk i diabetes och vi inte visste ifall insulin skulle kunna rädda honom, grät jag varje dag över hur orättvist allt var. Han hade kommit självmant till oss från ingenstans som hemlös strykarkatt och under ett halvårstid hade vi sakta tämjt honom och när han väl var tam så blev han den mest lojala och trofasta raring man kunde tänka sig. Att då upptäcka att stackaren, som just fått chansen att leva igen och inte frysa ihjäl ute, fått en svår sjukdom var hemskt. Först dömde läkaren ut honom pga njursvikt som var för svår för att bota, men jag åkte till en annan veterinär som konstaterade att njuararna var i toppskick. Däremot hade han svår diabetes. Så följde ett par oroliga veckor med en jättedålig katt som det bara rann urin ur eftersom han hade så täta urinträngingar och en liten nyfödd bebis i huset. Till det positiva så kunde vi ta bebisblöjor och klippa hål på dem där bak för svansen och låta Tasse bära dem när det var som värst. Vill inte ens tänka på vad de andra katterna tänkte när de såg stackaren! Men... testerna visade sig bättre och bättre och nu går han på dagliga insulinsprutor och är så frisk som han kan tänkas vara under förutsättningarna. Har till och med börjat jaga igen efter några år av mer stillsamhet.

Så, jag vet hur det käns att ha dåligt samvete för att man inte märkt något. Jag hade så dåligt samvete för att ha helt gått upp i föräldraskapet att jag totalt försummat katterna och inte märkt nog snabbt att stackars Tasse var sjuk. Sedan hade jag dåligt samvete för att ha gett honom för mycket kolhydratrik mat och inte fattat att något var fel då han tiggde kakor och godis, för så gör väl inte friska katter? Nåväl... Du ska se att din katt repar sig! Du gör allt du kan för henne förstår jag. Tyvärr är det långt ifrån alla människor som ens skulle göra sig omaket att lägga in katten på sjukhus tyvärr.

Kram och lycka till.

Jag har 3 st katter som är släkt.Det är mormor Siri 13år.Barn Sally 9år,Barnbarn Cicci 10 år.Och helt underbara katter alla 3.

Mia W: Jo jag har också tagit föräldraskapet på jätte stort allvar. Glömmer saker nästan jämt eller inte tänker på det och så har jag glömt bort mig själv också, har diabetes typ 1. Men det börjar bli bättre, men det går sakta sakta.

Hon kommer ju att få ligga inne över helgen, men ska ringa till dem imorgon mellan 11-12(telefontid för dem som har djur inskrivna) och se hur hon mår.

Tur är ju att hon är försäkrad. Hela kalaset kommer ju att kosta en hel del.

Har ni några råd förresten om katter och det sociala livet...

Som bekant har jag ju fyra katter: Pappa Algot, mamma Wilma, sonen Lille Muj och den äldre "farbror Tasse". Då jag separerade fick jag och min dotter först tag i en liten tvåa bara inne i stan och att flytta fyra katter som var vana att bo på landet med flera hektar åkrar och skogar att röra sig fritt på till en tvåa gick inte så bra. Försökte att ha tre av dem där och låta Tasse bo hos mina föräldrar eftersom han aldrig gillat de andra och han ville helst ha ett stilla liv på landet. Dock blev det ändå för tungt med tre katter i en liten tvåa utan möjlighet att släppa ut dem. Så alla fick flytta hem till mina stackars föräldrar som bor på landet.

Så nu i sommar flyttade jag till en större lägenhet på 91 kvadratmeter. Borde jag ta hit alla nu? Vad är bäst för dem? Givetvis vill jag ju ta hit alla älsklingarna, men är det att plåga dem om de är vana vid att bo på landet och röra sig så mycket fritt? Vad tycker ni? Mina föräldrar vill gärna ha dem kvar och jag försöker hälsa på så ofta jag kan. De bor nu 8 mil längre norrut. Då Algot inte gillade flytten till mina föräldrar något vidare utan sprang bort i sommar och tack och lov kom igen nu i höst, så tog jag honom hit till mig i lägenheten så att han inte skulle försvinna igen. Men han verkar så ensam... Under den tiden han höll sig undan hos mina föräldrar tror jag att han ändå hade kontakt med sonen Lille Muj då de alltid stått varandra väldigt nära. Nu skriker Algot av glädje då jag kommer hem från universitetet varje dag och är som en liten skugga. Är han för ensam? Tror ni att han saknar sonen? Jag skulle kunna ta hit Lille Muj, men då kanske Wilma saknar honom där hemma hos mina föräldrar?

Hur resonerar man när man har en hel kattfamilj och själv genomgår en seperation som innebär att man flyttar från landet till staden och en lägehet? Ska man skilja på dem eller ska man hålla dem samman? Ska jag ta hit alla eller låta Algot på nytt försöka bo hos mina föräldrar med de andra katterna? Eller är det bättre att ta med honom hem varje gång jag åker hem i fortsättnignen? Kan tilläggas att han tidigare var panikslagen och helt galen i en bil, men efter att han återvänt hem efter frånvaron i sommar så accepterade han underligt nog totalt att åka bil hela vägen från Skellefteåtrakten till Umeå. Sa inte ett ljud på hela färden och kurrade till och med! Antar att han börjat uppskatta gamla matte så mycket att till och med bilen var okej.

Råd?