en tråd för oss medberoende!!!
Åh, en tråd för mig! Min pappa har varit alkoholist i många år och när jag var 7 år skilde sig mamma och pappa och vi flyttade 18 mil därifrån. Jag, brorsan och mamma hade under 15 långa år ingen kontakt med honom, men undrade ofta hur han mådde och levde - och OM han levde... Fast halvsyrran hade vi lite brevkontakt sådär ibland, och hon skrev att pappa längtade efter oss och tänkte mycket på oss iallafall. Men med mamma kunde man ju inte prata med om hur mycket man funderade och var ledsen och så!
Sen 2001 när jag träffade min underbara man, som jag har 2 goa barn med, så fick han mig att kontakta syrran igen och försöka få till så vi kunde åka ner och träffa pappa, äntligen! Jag, brorsan och min man åkte ner och syrran visade oss var han bodde - när vi kom kände han inte igen oss, han trodde vi var från socialen 
, gud vad jag grinade av glädje!!! Det var mäktigt! Iallafall, efter detta har vi träffats kanske 3 ggr, och förra sommaren fick han även träffa sina barnbarn, som då var 3 år samt 6 månader . Ni skulle ha sett vad lycklig han var då, och jag ville nästan inte åka därifrån, då var han gift med en hemsk käring som misshandlade honom, men då satt hon inne i fängelset så det var lätt att träffa honom .
Nu i somras kände jag på nåt sätt att jag höll på att tappa greppet om allt - efter att ha fått nattjobb (sommarjobb i vården) efter några års mammaledigt så fick jag helt plötsligt ångest, panikångest och kände mig helöt deprimerad, INGET var roligt, stackars mina barn! Det eskalerade för varje arbetspass så när schemat tog slut så orkade jag berätta för min man, som då tog kontakt med en terapeut åt mig. Det är det bästa jag har gjort att gå dit, jag har fått förståelse för allt jag vart med om, och läst boken "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten (jag älskar honom, vilken man). Vi åkte i november igen för att träffa pappa och syrran, men det blev bara syrran för pappa hade varit iväg på läkarbesök och var välldigt sleten, vi ville ju inte stressa upp honom, men dagen efter var vi där och knackade på men ingen öppnade. Jag kan inte beskriva vilken besvikelse jag kände men lyckades skärpa mig, men när vi kom hem störtgrina jag och kände att jag saknade honom så mycket... Kändes som om jag bara ville dö då! Men kom på mig själv med att tänka att jag väljer att lägga det bakom mig och hoppas vi ses senare istället.
Nu är det nåt stort som hänt/händer . Han ahr många ggr förut talat om att han nu vill flytta till samma stad som mamma och brorsan, men det trodde man ju inte på! Men igår morse ringde han och sa att hans före detta fru varit borta sen en vecka och nu vill han börja om i samma stad som mamma och bror, så han skulle åka upp dit som igår, och det gjorde han. Han har med sig en hel del av sina saker och bor för tillfället hos mamma. Idag har vi pratat med en hyresvärd så det verkar ordna sig med lägenhet när som helst (han betalar och sköter sig på det sättet, är lugn av sig så). Så idag hade jag sista besöket hos terapeuten och har mått jättebra och äntligen orkat börja jobba igen, gick superbra! Men när jag börja prata om pappa där så börja jag grina som bara den, och kan nu inte fatta varför jag mår så här! Jag har såna förhoppningar på att han verkligen stannar kvar där nu, det är bara en timme ifrån där vi bor så vilken lycka om vi kan träffa honom oftare - men jag är så rädd för att bli sviken igne, även om jag vet att han är sjuk i alkoholism och jag vet att han alltid kommer dricka, det är det enda jag är säker på men det är okej - men jag vill inte förlora honom igen och att han sticker tillbaks till sin stad bara sådär, lika fort som han bestämde sig för att flytta nu! Orkar inte hoppas för mycket men vill ju vara glad, som jag egentligen är, men jag känner ångesten i magen och börjar grina så lätt nu. Är så rädd att han tar sig nåt hos mamma och att hon då kastar ut honom, och vad som sen händer 
. Drömmen är att han hänger med dem hit till oss på jul - men hur sjutton kan man våga gå och planera så långt - senast vi firade jul ihop var väl -84! Och jag vågar inte heller berätta om julplanerna för tösen, vill inte att hon ska känna sig sviken! Jag önskar att mina barn får fira jul med en nykter morfar nu! Fy fan för denna anspänningen, jag älskar pappa så mycket och vi kan prata om allt, han bryr sig ändå så himla mycket om oss och klagar aldrig över sitt liv och problem - medans mamma är sån som jämt ska ösa skit om pappa över mig, hon är jättetaskig som använder sina barn som terapeut och hon är bara så bitter över allt!
Varför mår jag så dåligt nu? Jag är ju så glad att han vill ta detta steget - men när ska jag kunna slappna av och känna mig trygg och lite på det han säger? Förlåt för allt babbel men så skönt att få ur sig tankarna. Man trippar ju fortfarande på tå för att man inte vill såra varken han eller mamma, ingen av dem vet hur dåligt jag mår och går och pratar - precis vad medberoendet handlar om!
Hoppas ni mår bättre, kramar från mig