en tråd för oss medberoende!!!

Jag har inte läst hela tråden. Men ja har mycket erfarenhet av missbrukare om man säger så.. (fast jag bara är 23 år)
Min Pappa har varit alkoholist i hela mitt liv. Min mamma blev de för några år sedan, och min storebror har varit knarkare sen han va 13. (Är så gott som ren nu, Han är 30).
Drog mig själv till drogträsket rätt tidigt, jag var väl ca 14 år när ja börja lite smått,, Hade en pojkvän som tog massa droger. Bestämde mig för att ja inte ville bli som övriga familjen. Så träffade jag Mina barns pappa som var/är 12 år äldre än mig. Allt var bra i början.. Visst drack han men ja va ju van med varje dag och HELA tiden från barndomen så ja fattade ju inte.. Vi blev iaf ett par och vi fick en son. Allt blev kaos och han börja supa mer och mer, fick frispel på BB tom. så han stack därifrån, tur ja hade min syster vid min sida. efter några månader blev han en drömm :) Hur go och snäll som helst. Jag blev gravid efter 1 år igen och vi fick en till son. Och samma helvete började igen. Sprang alkoholister och knarkare titt som tätt hemma hos oss. Han Började spela bort alla våra pengar och blev ännu mer elak när han va på.. Tryckte ner mig psykiskt så ja trodde ja inte ens va värd vatten. Fick inte ha kontakt med varken vänner eller familj. (ja hade de i smyg iaf).. 2004 börja sparkarna och slagen komma tätare och tätare. Men jag va för rädd för att lämna han. ALLA sa att ja va dum som stanna och att ja fick skylla mig själv att han behandlade mig illa eftersom ja verkade acceptera de för att ja bodde kvar. Jag stog ut till augusti 2006. Då hade han kastat in mig i väggen och slagit sönder halva huset för sista gången. Ja sa att ja ville skilja mig. 
Han svor på sin egen grav att han skulle göra mitt liv till ett ännumera helvete. Och ja skulle inte komma levande ur detta. Han stack och va borta i 6 veckor. Sen kom han tillbaka och va galen, Ja tog barnen och åkte till en kompis 5 mil bort.. Men han hittade mig och sabba hela min bil som stog utanför. Polisen skicka mig till min mamma som bor 30 mil bort. Jag var inte trygg där heller pga att han visste vart hon bodde. Så ja fick bo på kvinnojour i nästan 6 månader innan ja bytte stad helt.. En ny stad och ingen visste om min svarta bakgrund. Men nu efter 1,5 år har ja flyttat "hem" igen till min gamla stad där även han bor. Vi har barnen varannan vecka och de funkar väl ok. Men han ringde en natt för 3 veckor sen och sköt med en pistol i luren och sa:
Det är inte över än!!

Men jag har nu träffat mannen i mitt liv. första gången ja får känna kärlek och trygghet. Och det måste ja nog verkligen känna för de här ja skriver nu har ja aldrig pratat med någon om.. Men nu bubblar de över och ALLT måste ut.. 

Förlåt för att de blev osammanhängade och helt knasigt men ja blev så ivrig ville bara lätta hjärtat lite. 

Som sagt ja sitter nog inne med mycket stöd och hjälp till andra kanske. Ja vill gärna hjälpa till om ja kan!!

Kramar på er!! 

Jag är 23 snart.. om 1 månad :)
Ja det är jätte svårt.. Han har det inte lätt stackarn. Allt kommer ju ikapp nu.. Alla känslor och allt. Så han får stå ut med många tårar och mycket ilska.. Men han förstår. Han vet det mesta om vad som hänt i mitt liv.. Nästan så man skäms att berätta allt för de låter osant.. Sånt som bara ses på film..

Min bror fick barn... Det blev hans vändpunkt här i livet..
Idag Jobbar han på behandlingshem.. Men Han ser sig själv som missbrukare fortfarande, han har varit fri i ungefär 7 år men han tar fortfarande 1 dag i taget.

Ja livet måste gå vidare. Och en vacker dag ska ja stå där och hjälpa andra :)
Många säger att man är så ung och ditt och datt.. Ja har tagit hand om mig själv nästan hela mitt liv. Helt själv sen ja va 12 år. Så ja jag är nog inte så ung i sättet!!
Och det viktigaste tycker ja är att man inte för ett sånt här betende/beroende vidare. Att man kan visa att man inte är lika dålig som sina föräldrar. Mina barn ska inte behöva uppleva det med mig. Men måste tyvärr med deras pappa.

Ja jag förstår dina tankar och din oro. Den finns ju där hela tiden.
Och visst är det nog ärftligt. Min gammelfarfar va alkis, farfar med, pappa med och brorsan som sagt knarkare.

Nej han är ingen bra pappa. Vi ligger ju i vårdnadstvist. Men ja har varit för svag förr och låtit han få som han vill med mycket.. För att slippa bråka.
Men nu har han ju så mycket "ögon på sig" soc,dagis och övriga runt omkring. Så nu är han nog ganska bra..
Jag kommer väldigt bra överrens med både dagispersonal och soc, så det är jätte skönt att känna deras stöd.. Annars hade jag nog gett upp för längesen..