en tråd för oss medberoende!!!

jahopp...hittade äntligen en tråd man kan ventilera detta i..
sitter hemma hos mamma med min 2 månader gamla son.. valde att åka ifrån staden jag bor i nu..
har själv missbrukat i 7 år...ren i 1½ nu, sambon har även han haft missbruksproblem..träffade honom på NA och vi har nu varit tillsammas i snart 2 år..
han har även alkoholproblem, vilket jag inte haft själv...bara pappa som va alkoholist..
sen i somras har ahn sakta men säkert fallit tillbaka..sagt att han fixar o socialdricka...bara ta nån öl en sommarkväll osv...o jag har sagt att jag inte är hans morsa utan det e hans ansvar..
fixar han det så visst...men brakar det utför så får han ta sitt ansvar o söka hjälp! det har nu brakat 5 gånger sedan i juni...
sista va för 2 veckor sedan o då satte jag ner foten rejält o sa att NU räcker det!!
o då ringde han missbruksenheten..men den han haft kontakt med va på semester...tog itne många dagar innan han började tänja på gränserna o vill ha en folköl...sa inget utan titta bara på honom...då blev han skitsur...sen ahde han köpt hem...o knäckte enn...även d tittade jag bara på honom o han blev sur o skrek "skit i det då" o höllde ut den i vasken..
lägger över det på mej...JAG blir helt plötsligt boven i dramat..
sedan dess har han varit så jäkla grinig..o i går bråkade vi igen..om dessa jävla öl..han skulle bort till en polare o spela på stryktipset..så ag frågade om han skulle dricka..han blev irriterad o sa ja nån öl ellr 2...
visst han jobbar 100 % men jag e hemma med mitt första barn o hans andra grabb..lillen har kolik så det blir inte mycket sömn..sen säger han att HAN behöver egentid...men jag då? jag ser bara vår lägenht o vägen till o från dagis..
så ajg bestämde mej för att åka hem till mamma över nåra dagar...eftersom han hade tagit sin andra grabb o satt sig på pizzerian/puben.. vad ska jag sitta hemma o vänta på?
informerade om att jag åkte om 2 timmar men han sa bara lägg ut nyckeln..jag tyckte han kunde komma hem men han kom inte..när hansedan kom hem o såg att jag tagit grabben o hunden o åkt fick ahn frispel..han hotade mej o mina föräldrar till livet o hotar med att ta pojken ifrån mej..säger till sin andra grabb att jag har kidnappat hans bror..han är 5 år!
det går inte att prata med honom, han e skogstokig o säger att jag har stuckit med ahns barn...jagåkte hem till mamma för att få vila lite!!! va fan ska jag göra???

Anonym (lillajag)

bra att du markerar iaf och att du drog... hoatar han din föräldrar personligen eller genom dig? Han lackar nog för att han fattar själv att han tappat kontrollen över sitt missbruk igen. Får du någon hjälp annars med barnen och allt annat runt omkring? du verkar ha de rätt kämpigt. Kram!

Näe han hotade dom personligen, min styvfar spenderade sammanlagt runt 3 timmar i telefonen med honom..
och dom har stått varann myyycket nära...mina föräldrar o han.
så dom e jätteledsna nu..
han vägrar lyssna på vad jag har att säga..han har låst sig på att jag har tagit pojken o dragit..vilket jag absolut inte gjort..
men han lyssnar inte..
helt manisk!

sitter här o är arg ledsen och besviken...och självklart börjar jag tvivla på mej själv.."va det verkligen så illa" "jag kanske har missförstått" "det är nog jag som är för hård"

jag ahr ju bara ett barn, min lille på 2 månader..
har ingen aning om vad som gäller...vi har ju delad vårdnad..
får jag flytta till min hemstad? det är 10 mil ifrån..
har INGET i den nya staden så det känns ju lagom kul om jag måste bo kvar där
har ringt o pratat in på min "soc-tants" telesvar, hoppas hon kan hjälpa mej med lite svar..

just nu vet jag inte ens om jag akn åka "hem", har ju tid på bvc på fredag..
livrädd att ahn ska få spel igen..
i tidigare förhållanden har jag fått stryk o blivit hotad till livet, knivhuggen osv..men då har jag varit så påtänd att jag inte brytt mej..nu ahr jag mej själv o ett litet liv till att bry mej om o detta får hela min värld att gunga...inget fotfäste och jag är uppriktigt rädd..
det är ju oxå en annorlunda känsla!

anonym (flickvän)
har sagt det till honom oxå..jag lämnar honom inte för återfall..men då måste han ta tag i det..o jag kommer vara en pain in the ass!han måste visa att han VILL va ren..
lever man ihop o har barn så får man kämpa lite...MEN..det finns en gräns!
men nu e det ju han som sagt att han inte vill ha med mej att göra så..
trampat på alldeles för många ömma tår tror jag...

hmm..nu går det att prata med honom utan att han skriker..

han ringde själv missbruksenheten där vi bor och han vill att vi går i parterapi...så det går i rätt riktning i allafall :)

men det är ju tilliten som är värst..att jag inet kan lita på honom...hatar att vara misstänksam..vill inte vara en sån som hela tiden ifrågasätter osv..

ska åka hem i morron, har ju tid på bvc på fredag o min egen terapitid i morron..ska sätta oss ner o snacka rejält..måste få honom att förstå vad det här gjorde med mej..jag har mått skit psykiskt o gått ner 3 kg sen i lördags..knappt ätit nåt och kräkts pga stressen antagligen..

han säger att jag har blivit så avstängd..

men är det så konstigt? han har strulat sen i somras.. jag är nybliven mamma o r i min bubbla med pojken..har inte ork o tid med mej själv..så hur ska jag kunna ha ork o tid för honom?

nåja..tack för att ni lyssnar!

kramar

hmm..nu går det att prata med honom utan att han skriker..

han ringde själv missbruksenheten där vi bor och han vill att vi går i parterapi...så det går i rätt riktning i allafall :)

men det är ju tilliten som är värst..att jag inet kan lita på honom...hatar att vara misstänksam..vill inte vara en sån som hela tiden ifrågasätter osv..

ska åka hem i morron, har ju tid på bvc på fredag o min egen terapitid i morron..ska sätta oss ner o snacka rejält..måste få honom att förstå vad det här gjorde med mej..jag har mått skit psykiskt o gått ner 3 kg sen i lördags..knappt ätit nåt och kräkts pga stressen antagligen..

han säger att jag har blivit så avstängd..

men är det så konstigt? han har strulat sen i somras.. jag är nybliven mamma o r i min bubbla med pojken..har inte ork o tid med mej själv..så hur ska jag kunna ha ork o tid för honom?

nåja..tack för att ni lyssnar!

kramar

hej, tack för alla tankvärda inlägg. Jag har ingen kontakt med min mamma sedan snart sju år tillbaka, men har har hört av henne vid ett par tillfällen. Mycket otrevliga telefonsamtal.

Denna helg har varit en stor ångest-dip i livet. jag känner mig skydlig som inte ser efter henne, som inte bryr mig, som inte orkar hålla kontaken och som inte skäller och gnäller, menändå alltid finns där..

Jag fattade aldrig att mama var alkoholist när jag växte upp. Det var naturligt att dricka på fredag, lördag och söndag och att drick folköl till kvällsmaten.

Först när jag träffade min man vid 28 års ålder förstod jag att något var fel. Han undrade vad mina föräldrar var för ena... vi pratade ju aldrig och de samtal vi hade var bara bråk när jag ställde krav och krav och krav och mamma tjatade tillbaka och sade att jag var en idiot ellr bror duktig eller... ja, han såg att det var en mycket osund och omogen relation. det visste jag ju, men fattade aldrig att det berodde på alkoholen.

Denna helg, i alla fall, så har ångesten varit total. Jag har inte knappt kunnat umgås med mina barn, jag har isolerat mig, orkar inte prata med någon och jag är så ledsen... Jag funderar på när mamma dör och hur det skall bli och varför pappa låter henne gå ned sig, helt utan känslor... bara han får jobba är han nöjd.

HUR skall jag ta mig ur denna sist där jag känner sådan skuld och skam? Jag står för intellektet och jag har insikter och jag är den som har koll, alltså borde jag ta ett större ansvar väl?

Jag håller på att förgås av denna känsla av att jag indirekt bidrar till hennes misär, samtidigt könns det som ett oöverstigligt hinder att lyfta telefnen och fråga hur hon mår. Bara tanken på att ringa henne får mig att bokstavligt må illa och det är svårt att ens skriva om det här.

Jag VET att det inte är mitt fel, men någonstans sitter det någon inombords som söger allt det där mamma alltid har sagt; att jag är ute efter henne, aldrig nöjd om inte det är så att någon annan (hon) är sämre än migsjälv, att jag är egoistisk och självupptagen, att jag kräver för mycketr, att jag är oresonlig och arrogant och att jag är ett stort avskum...

Jag VET att jag inte är allt det där! jag älskar min mamma och jag vill henne allt gott, jag vill att hon andas frisk luft, att hon ör glad och att hon träffar sin barnbarn... jag vill att hon skall veta att jag varit arg på henne för att jag bryr mig och att jag varit arg för att hon inte kom til barnens först lucia på dagis, för att jag var stolt över barnen och ville att mormor skull dela denna stolthet... jag vill att hon skall veta att hon är älskad, men att jag inte vågar ta kontakt, för vad jag än säger så är jag en bov i dramat som bara vill vara destruktiv. Jag kan inte prata med henne om någonting som betyder något, för hon vänder det till att jag har onda avsikter eller att det allt vore bättre om du bara inte hade... eller "jag glömmer aldrig när du..." och så får jag äta upp något jag sagt i vredesmod när hon provocerat mig... själv är hon helt utan skuld för allt jag sagt gjort när jag blivit arg.

Jag önskar att jag kunde stänga av, att inte sakna henne mer vore underbart... ellr om hon inte fanns... då hade jag inte... eller... är det så att man får leva med smärtan resten av livet`?

tack snälla för att du läste hit... jag känner mig kanske lite bättre nu..