Inlägg från: Anonym (återfall) |Visa alla inlägg
  • Anonym (återfall)

    en tråd för oss medberoende!!!

    Hej!
    Vad glad jagblir för den här tråden!
    Min sambo har just påbörjat sitt återfall. Han är beroende av alkohol. Han dricker mest på helgerna, men gärna "ett" glas vin eller "en" folköl på kvällarna när jag har gått och lagt mig. För 6 månader sedan gjorde han en tabbe, en av många, men det gjorde att han fick upp ögonen för sitt missbruk och insåg att han är alkoholist.
    För två veckor sedan kom han och cille dela en flaska vin med mig. Vi pratade en hel del den kvällen. DÅ hade han ju inte druckit än. Han sa att ha inte är alkoholist och att han kan kontrollera alkoholen nu. HAn ska bevisa för mig att han kan det. Ni vet, det där typiska förnekandet. Han skulle bla inte dricka på vardagar och aldrig ensam, när jag gått och lagt mig.

    Nu har det gått tre dagar och han har vissrligen inte druckit mycket än, men alla dagarna har han hällt upp ett glas vin åt sig när jag gått och lagt mig. När jag konfronterade honom med det blev han jättearg och började försvara sig.

    Nu är vi tillbaks igen och det känns som en tidsfråga innan han sitter där och har hällt i sig ett par flaskor vin, kissar på golvet...Han försvarar sin rätt att dricka med näbbar och klor och har praktiskt taget förbjudit mig att komma med några synpukter. Hans stora kärlek har gjort entré i vårt liv igen och därmed har jag trillat ner i träsket igen.

    Idag ska jag åka till al-anon. Det är första gången, men jag behöver hjälp att ta mig igenom det här utan att förgås själv.

    HUr gör ni för att orka leva vidare? Hur ska man bete sig mot en alkoholist? Jag vet ju att det inte hjälper att tjata, vara arg, ledsen, inget hjälper. Hur gör man???

  • Anonym (återfall)

    Jag känner mig utan hopp. Vi hr så många andra problem att ta tag i förutom alkoholen. Problem som nu överskuggas. Han kan ju relatera allt till att jag inte liter på honom/ger honom ångest när det gäller hans alkoholvanor. Han tror ju verkligen att han kommer att ha kontroll den här gången. Jag tror/vet att han inte kommer att ha det. Ska jag försöka slappna av och låta honom tappa kontrollen så han tar tag i sig igen? Vad säger ni som har mer erfarenhet? Hur överlever man ett återfall som anhörig?

    Jag vill gå på al-anon, men är rädd för hur han kommer att reagera när jag går dit. Han är ju inte beroende!!Varför ska jag gå dit då?

    Ensam känner jag mig. Ensam, oförstådd och rädd. I allt det här ska jag ta hand om mina barn också. Hjälp!!

  • Anonym (återfall)

    Min sambo har varit bortrest i helgen. Han kommer i eftermiddag. Jag vet att det har varit fest, och det var meningen. Det ska bli spännande att höra hur det har gått om han har kunnat hålla "kontrollen".

    Annars är jag ganska lugn. Jag har pratat med hans mamma och berättat hur det är nu och jag har också insett att det inte hjälper att jag tjatar eller är vaken om nätterna och lyssnar efter ölburkar som öppnas. Vill han dricka när jag har gått och lagt mig kommer han att göra det, vad jag än gör eller säger. Jag har också bokat tid för rådgivning på VC. Hoppas det blir bra.

  • Anonym (återfall)

    Anonym (exmed) skrev 2008-01-16 15:51:08 följande:


    Jag har läst igenom det mesta av texten och den verkar bra. Min sambo är alkoholist. Han beslöt att börja dricka igen efter 7 månaders total nykterhet med motiveringen "jag är inte alkoholist, jag har bara haft problem med spriten. Nu vet jag att jag måste vara försiktig och hålle det under kontroll." Nu har det gått två månader och han dricker inte mer än någon annan, men jag märker hur gränserna tänjs och hur det sakta blir mer.

    Han skulle inte dricka ensam framför datorn. Det gör han på helgen, 1-3 folköl. Han har druckit ett par lättöl de senast kvällarna på vardagarna (vilket han inte skulle göra). HAn hade köpt ett 6-pack förra helgen och jag tor en öl. Då sa han till mig att om jag vill ha öl får jag säga det, (så han kan köpa så många han vill ha utan att behöva oroa sig för att jag ska ta av hans).

    Det har inte gått en helg utan att han har druckit något, men han har inte varit full, än. Just nu är allt frid och fröjd, förutom min gnagande oro som alltid finns där. Jag försöker att inte tänka och grubbla och jag har blivit bättre på att inte provocera, be eller försöka påverka honom.

    Men hur ska jag förhålla mig till honom? Jag kan ju inte bara låtsas att allt är bra när det inte är det? Jag vet att det inte hjälper att gråta, skrika, provocera, be... Min förhoppning är att han kommer att inse att han har ett problem (igen) och denna gång gå en riktig behandling.

    Jag har så mycket mer att skriva, men det blir för långt. Tack för allt stöd. Jag tänker på er!
  • Anonym (återfall)

    Anonym (mde) skrev 2008-01-17 07:27:24 följande:


    JA det är så sant att alkoholister får en att tvivla på sitt omdöme!!! Bara för att han inte är full på några dagar och dricker endast 4 folköl per kväll har jag fått för mig att jag överdramatiserat alla.....Att det inte är så farligt det är ju bara 4 folköl per kväll......Men snart så kommer det vara ett 6pack å sedan blir det krogen lite då och då.....4 folköl per kväll är 4 för mycket när han lovade att inte dricka en droppe. Vi har knappt haft pengar i jan men ni tror väl inte han kan avstå? NEJ, han lycksas fan skrapa ihop till de där jävla ölen.
    Jag kämpar också mot mitt omdöme. Kanske har jag fel. Han dricker ju inte så mycket. Han har ju inte varit full. Vem som helst klarar ju av att dricka 2 lättöl... Visst skulle det stämma in på de flesta men inte på min sambo, för han är alkoholist. Han kommer med all största sannolikhet att dricka mer och mer. Det värsta är att han blir mer och mer bitter, arg och sur. Antagligen har han en oro och ett dåligt samvete som gnager någonstans. Hoppas bara att jag är stark nog i mig själv att klara det här. Du också!
  • Anonym (återfall)

    Anonym (exmed) skrev 2008-01-18 12:02:59 följande:


    Till Anonym (återfall)Ja exakt,gränserna tänjs hela tiden.Han vill övertyga dig att han är den första alkolisten i världen som klarar att kontrollera sitt drickande, vaddå, Ett par öl gör väl inget? Tyvärr så kan det bara gå åt ett håll om han inte själv inser att han har problem och villig att söka hjälp.Han klarar det inte själv, han måste få proffessionell hjälp.Du måste lita på dig själv, säger din känsla att det är fel så är det det!!Har du märkt att han blivit personlighetsförändrad? Det tycker jag är det värsta, personen behöver ju inte vara full eller så men ändå så händer något med personligheten, och man blir som medberoende manipulerad och man börjar tvivla på sig själv.Förstår att det måste vara så otroligt frustrerande att bara kunna sitta och se på när det går utför.Jag vet inte vad jag ska säga, men jag hoppas att det ordnar sig för dig. Finns det någon du kan gå och prata med? nån alanongrupp eller terapuet som har erfarenhet av det här? Tror det är jätte viktigt att du får stöd utifrån nu!Håller tummarna för er! Kram!!
    Jag har märkt att han är mer vaksam på något sätt, och inte lika ärlig. Det går inte att sätta fingret på det, men det är som att han inte är intresserad av att hitta på något längre. Han vill bara sitta framför datorn och tycker att jag ska göra mer saker utan honom, och han är inte lika social. En sak till som har förändrats de senaste veckorna är att han inte bjuder mig när vi ska dricka vin till maten t.ex. Han häller upp ett glas till sig själv när maten lagas, men han reflekterar inte över att jag också är där. Det ser jag som ett tecken på att han INTE dricker socialt.

    Det finns en al-anongruoo här, men jag har inte varit där än. Jag har haft kontakt med en samtalspartner. Jag får träffa henne igen, men det verkar inte som om hon har någon erfarenhet av det här. Hon är mer som en medmänniska, vilket iof inte är helt fel det heller.

    Ja, ja. Nu är det fredag och vi får se hur mycket han köper att dricka ikväll. Förra helgen blev det 1 folköl och 1/2 flaska vin på fredag och 5 folköl på lördag.
  • Anonym (återfall)

    Igår satt han uppe och drack när jag lagt mig. FÖrsta gången han gör det. 4 folköl och en starköl. Det är en drastisk ökning tycker jag. SKa jag säga något till honom om det eller bara fortsätta som vanligt? Det är jävligt jobbigt idag. Jobbigt att stå bredvid och se den jag älskar vara på väg in i missbruket igen, kanske på väg att förstöra vårt förhållande, förstöra för våra barn...
    Idag är det jobbigt.

  • Anonym (återfall)

    Anonym (upp o ner) skrev 2008-01-19 16:42:56 följande:


    Svar på #169Hej!!Vad tråkigt att det tycks bära iväg utför. Hur är han emot dig?Jag är i lika situation som du, min sambo är alkoholist han har varit fri i 10 år men tog nyss ett återfall.Hans beteende blev då till slut outhärdligt han var så negtiv och det var bara fel på allt och alla.Jag och resten av familjen blev altså drabbad av hans destruktiva sätt att vara, att det fick vara nog. Blir du och din familj lidande något? det är ju ialla fall uppenbart att han trillat dit och inte kommer att ta sig ur det själv. Självklart skall du ställa honom emot väggen gör du inte det så kommer det bara att fortrsätta du godtar då hans drickande och han kan då fortsätta utan någon förändring.Tänker på dig..

    Tack. Det märks att han har mått dåligt idag. Han har varit sur och vresig, nästan som en zombie emellanåt. HAn beskyller mig för att inte låta honom träffa sina kompisar. Vilka kompisar? frågade jag. Han hade inget svar. Allt jag gör blir fel. JAg intalar mig själv att han menar det inte, jag får inte bli provocerad... Det funkar bäst när jag bara svarar lugnt och sakligt. Jag sa att det är svårt att lite på att han inte dricker på kvällarna när jag har gått och lagt mig när han gör det. "Vad är det för fel att dricka ett par öl framför datorn en fredagskväll?" Jag svarade: Det är ett destruktivt beteende, speciellt för dig som själv har erkänt att du har haft ett problematiskt förhållande till alkohol. Sedan diskuterade vi inte mer. JAg hoppas på att kunna så små frön i hans medvetande.

    JAg älskar den här mannen och han är en underbar pappa. BArnen har inte sett honom full än och han har inte varit otrevlig mot dem. HAn gör dock så att jag kanske skriker åt barnen. Inte rätt, jag vet.

    Gör jag rätt i att säga vad jag tyckre lugnt och sakligt och sedan släppa det? Om jag provocerar blir det bara skrik och jag tappar kontrollen och det vill jag inte. Det jobbigaste är att inte veta hur det kommer att gå. Kommer han att inse att han har ett problem eller kommer han bara bli värre och värre? Ska jag vänta och se eller ska jag lämna honom? Ska jag berätta för mina nära och kära om hur vi har det eller inte? Hur kommer de att vara mot honom i så fall?

    Hur har det gått för dig?
  • Anonym (återfall)
    Anonym skrev 2008-01-19 22:40:15 följande:
    Hej alla!!har läst vad ni andra skrivit.. Till återfall, självklart så ska du ställa han mot väggen, även om det är lättare sagt än gjort..När det gäller mej själv så börjar jag återfå kontrollen, eller iaf kontrollen på mej själv, jag mår mycket bättre nu när jag "skiter" i sambon, jag planerar helgerna och sen får han göra som han vill om han heller vill stanna hemma så är det upp till han.. sen har jag själv börjat träna och sola och bara det gör att jag mår bättre, när jag tänker på mej själv några minuter om dagen. Jag står fortfarande i valet och kvalet om att prata med han om att vi ska vara ifrån varandra ett tag, men jag vet intew det kanske bara blir värre dånu väntar sängen och en bebis som har öroninflammation :/
    Jag ska också börja träna, ikväll redan. Jag försöker planera utan honom, men någon gång kommer man ju hem, till honom. Tyst, bitter, grinig, konstig. Jag orkar inte. Jag orkar inte flytta, jag har ingen här. Min familj bor långt bort. Jag orkar inte gå igenom det här en gång till. JAg orkar inte! Jag vill inte att mina barn ska se mig så här. Vill vara glad på riktigt.

    Nu är han iväg och handlar lite saker inför imorgon. Jag kan slå vad om att han kommer att köpa öl. "Det är ju handboll". Han har inte druckit på vardagarna, än. Jag märker på honom att han har tappat kontrollen. Han mår skit. Han vet det, jag vet det. Vad ska jag göra? Jag är så ensam, så svag.
  • Anonym (återfall)

    Mitt enda hopp är att han får gå på en vända till hos trafikmedicin, ett halvår utan en droppe. Att han då inser att han har ett problem och söker hjälp på riktigt. Det ficcs dock ett par MEN.

    Jag vet inte om och när den här perioden kommer att starta, Kommer jag orka tills dess?

    Om han inte inser att han har ett problem, kommer det bara vara 6 månaders andningspaus, sedan är vi tillbaks igen.

    Om han dricker ikväll ska jag prata med min bror imorgon. Om jag vågar då. Jag är så rädd för hur de kommer att vara mot min sambo och hur de kommer tycka om honom...

  • Anonym (återfall)

    Jag igen... Det här är min enda ventil...

    Jag märker att jag skyller på mig själv för att han är ute och handlar. Om jag inte hade konfronterat honom igår så hande han kanske varit på bättre humör...

    Medberoende?!

  • Anonym (återfall)

    Jag vet inte om jag är tokig, men min sambo sköter faktiskt drickandet bra. Inget på vardagarna och inte överdrivet mycket på helgerna. Än så länge... Jag börjar mer och mer tänka att han kanske inte är alkoholist ändå.

    Jag går och pratar med en kvinna om mig och mina relationer. Hon har fått mig att inse att jag atr ut alldeles för mycket i förskott och att jag måste leve i nuet. Nu är det bra, så varför gå och må dåligt så länge han inte dricker för mycket? Om/när han gör det får jag ta det då...

  • Anonym (återfall)

    Jag känner igen mig, absolut. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker att nå honom eller prata. Det insåg jag och jag mår mycket bättre. Någon lade ut en länk till en sida här för ett tag sedan. Det var ett utdrag ur en kvinnas bok. Jag kommer inte ihåg vad hon eller boken hette, men en poäng hon hade var att:

    Allt du säger vänds mot dig. Allt är ditt fel. Alkoholisten är ute efter att provocera, för då får han en anledning att dricka. Det du "ska" göra är att alltid gå till dig själv och tänka "Han har fel, jag har rätt, han vill bara provocera".

    Jag vet inte om det hjälper dig, men det är hans sjukdom som pratar. När du inser att det inte är något du kan göra och att du måste leva DITT liv och ta ansvar för det och barnen, då komer du att må bättre. Han har inte rätt att förstöra ert liv och du har ingen skyldighet att spela efter hans pipa.

Svar på tråden en tråd för oss medberoende!!!