en tråd för oss medberoende!!!
Min mamma dog i våras, då hade jag inte träffat henne på 10 år (eget beslut) Jag bjöd henne dock på min sons dop, men hon behaga ej ens att svara. JAg var gravid då hon dog, hon visste inget om det... polisen kom till min bror, så isolerad var hon, å berättade att hon dött i sömnen. Det visade sig att det inte var spriten som dödatr henne utan rökningen, lungcancer som spridit sig.
Nå, jag har läst lite om er alla här och jag vill ge en tapperhetsmedalj till alla medberoende (inklusive jag) för det tappra jobb vi gör.
JAg är nu sjäv reparerad sen 3 veckor, dock ej från en alkoholist men då vår relation startade för 6 ½ år sedan levde han ungkarlsliv och det livet väckte en demon i mig som till slut tig livet av denna relation. Han röck upp sig, började dricka normalt, men "flickan från förr" oroade sig alltid för alkoholen. jag har sagt att alkoholen ska ej förstöra mitt liv men indirekt han denm gjort det. Jag har härjat, skrikit, bråkat gråtigt på en människa som ej var missbrukare, han hatade mig nästan till slut. Nu har den oron/rädslan fått oss att gå isär. Skadan var för stor. Jag har utvecklat en fyllefobi (diagniósiserad)generaliserad oro, deppresinon, ångest, panikångest...listan kan göras lång. Nu planerar jag att leva ensam, läka mig själv, lära mig umgås men alkohol (jag dricker själv, med måtta)
Min dåvarande sambo fick oskyldig ta över min mammas roll. JAg lyckades inte få henne nykter, jag lyckades inte få henne att välja MIG, därför kanske jag kunde få min sabo att göra det. Han gjorde mycket mig jag blev aldrig lugn.
Jag lever nu med ett stort hat miot mig själv, jag har förstört mitt liv med min drömkarl, jag har skadat honom mina barn och mig själv! Jag har gått i KBT men går nu i terapi. (funkar bättre)
Jag har en ångest som ibland lever sitt eget liv. Jag jobbar med att släppa taget om min exsambo men har så j-vla svårt att kapa de sista trådarna. Jag får fullkomlig panik bara jag tänker på det. Min självkänsla är fullständigt i botten, tycker inte jag duger till ett j-vla dugg,och nu är jag ensam.
Jag hatar ibland min mamma för vad hon gjorde mot mig och mina bröder och mot min pappa (inte bara drickandet)Nu är hon död och jag kommer aldrig få svar på mina frågor. "Va jag så usel, ful och oduglig att du inte kunde välja mig före spriten. Jag måste vara totalt värdelös som dotter... inget kunde få henne att välja mig! varför?"
Värdelöskänslan sitter kvar och nu när jag lyckats krascha en relation med en underbar man känner jag mig ännumer värdelös.
Mamma var periodare, det gjorde saken ännuvärre! MIna föräldrar var skilda, jag bodde hos min pappa, och nästan varje gång som jag och mamma skulle ses började hon sin drickperiod. Hon har svikit mig så många gånger!!!
Jag är en typisk medberoende, men jag planerar att sluta med det!
Mitt liv blir till ett helvete annars och jag ska minsann visa min morsa i himlen att jag kan bli frisk och nån gång senare i livet skapa mig en SUND relation!!!
Längtar dit!
Kram på er alla i denna tråd, kämpa för era män/kvinor men kämpa ännu mer för er själva och era barn. Ibland kan efekten bli starkare om man lämnar, det är först då man ser om de verkligen VILL bli nyktra! Ljug inte för dem, låt de ta eget ansvar och låt de få plocka upp sin egen skit, det kan få dem att fatta. Man gör dem ingen tjänst genom att sopa undan efter dem!
Jag har aldrig ljugit om min mamma, trots unga år, och DET har alltid känts bra. Då slipper man "hemligheten" och "skammen"!!!