Till er som är adopterade!

Först och främst så gillar jag inte formuleringen egna barn. Adopterade barn är också egna barn.

Jag är adopterad och har väl aldrig känt att jag är främmande för att adoptera själv eftersom jag anser det vara bra med adoptioner. Jag är lycklig över att vara adopterad. Nu har jag min biomamma på mycket närmare håll än internationellt adopterade (i samma stad som jag växte upp), då jag är svenskadopterad. Men tro det eller ej jag har aldrig känt behov av att söka upp henne även om jag vet vad hon heter.

Jag har biologiska barn men hade jag inte kunnat få det så hade jag adopterat. Jag tror inte att strävan efter att föra sina gener vidare är starkare hos adopterade än hos andra icke adopterade.

Jag har alltid vetat jag varit adopterad. Nej jag är ledsen att det känts mycket obehagligt att hitta min biomamma. Därför att hon inte direkt har ett ordnat liv om man säger. Det hade varit som att se sig själv djupt nedgången och se vilket arv man bär på. Ja konstigt har det ibland känts att hon bodde i samma stad när jag växte upp(Nu bor vi inte i samma stad eftersom jag flyttat från mina adoptivföräldrar till Göteborg. (Jag växte upp i en annan stad)

Jag vet ju inte om hon är narkoman idag, men jag antar det Hon har aldrig sökt upp mig heller även om hon känner mina adoptivföräldrar, eller ja vet vilka de är. Jag antar det beror på att hon fortsatt sitt destruktiva liv.

Ibland när jag var yngre så kunde jag se en utslagen kvinna och tänka att " det där kanske är min bio mamma"). Men ärligt talat vill jag inte veta.