Att berätta att man är gravid. Jobbigt!

Tror att dina föräldrar och syskon kommer att bli sååå glada när du berättar! Jag började störtböla när jag skulle säga det till mina föräldrar och bad min mamma om ursäkt?! Men hon fattade inte för vad och inte jag heller Ni verkar ha det så bra tillsammans så det kommer att gå jättebra! Lycka till!!

Hoppas du kan berätta snart om det är det du vill. Det är ju en jätte rolig nyhet och det borde dom också tycka!
GRATTIS föresten.

Högst troligt kommer de ju att bli superglada och förväntansfulla. Jag känner igen det här att man kan oroa sig för att berätta men oftast får man ju bara positiva reaktioner!

Ja jag kommer nog också säga förlåt, som om jag har gjort ngt dumt! Vore typiskt mig. Min kille har berätta för sina, han sa "vi ska ha barn". Jag kommer nog säker säga ngt som " oj det har hänt en sak.. jag är gravid". Som det vore ngn slags olycka. Varför är man så här löjlig...!!

Jag trodde mina föräldrar skulle bli besvikna, deras dröm var att jag skulle gå på högskolan, och märk väl; DERAS dröm, inte min.
Men när jag berättade så blev de glada, de har väl äntligen lärt sig att jag går min egen väg.
Förstår hur du känner men jag tror det kommer lösa sig när du har berättat, vem vet, de kanske har gått och längtat efter barnbarn länge?!
Lycka till och grattis!

Grattis!

JAg var jätte nervös för att berätta för min mamma så jag ringde och skakade som ett asplöv. Det första hon sa var men sådant här kan du ju inte berätta på telefon, då brast det och jag började stor böja och skrek men tänk om jag gör det då! Men det är klart att hon tyckte att det var kul! För sedan började hon skratta och sa "fan jag som har retat X för att hon är så gammal och är mormor!" Hon syftade då på sin jämnåriga kompis som fick barn året innan min mamma fick mig.

Anledningen till att jag var så rädd att berätta var nog för att jag inte visste hur hon skulle reagera då hon bara var 17 när hon fick mig och jag var 20 då så hon hade kanske önskat att jag var lite äldre plus att jag studerade på högskolan då också och att hon skulle bli besviken för att jag inte pluggade klart först. Men nu var det ju som det var och hon blev jätte glad, och ju längre graviditeten gick ju gladare blev hon!

Ett tips är att berätta snart om du berättat för andra redan, så att det inte kommer fram bakvägen för då kan det ju bli knepigare.

När min vännina berättade för sin mamma att hon var gravid så blev hon först arg och de pratade inte med varrandra på en vecka, sedan ringde mamman och sa förlåt för då hade hon väll hunnit smälta alltihopp och kommit på hur dum hon var. Sedan var hon såklart världens stoltaste blivande mormor och idag avgudar hon sitt lilla barnbarn!
Tror att hon kanske blev lite chockad dels för att den 10 år äldre dottern precis fått sitt andra missfall så det kanske kändes som att hon skulle ha barn först och så kan det ha att göra med att min vänninna var arbetslös och hennes sambo Då inte var fast anstäld.

Jag har inte heller fast jobb, men jag blev gravid efter mitt sommarvik. Sen fick jag detta tim-jobbet. Så jobb situationen kunde ju varit bättre, men jag kunde inte göra abort för att jag inte hade jobb just då. Nu har jag ju iaf jobb, fast jag vet inte hur länge.

Tack för alla gulliga svar :) Jag hade nog också velat berätta i telefon, men jag ska iaf försöka göra det när vi träffas.

Men du har ju iallafall jobbat ihop en hyfsad FP då! Du kommer ju inte behöva gå på minimum beloppet! Dina föräldrar kommer att bli jätte glada! Kanske att de reagerar genom chock, men när den har lagt sig så kommer de att bli stolta! Det blir alla föräldrar!

Annars är ju en kul grejj att tala om det genom att visa upp UL bilderna! Så får de se en förhandsglimt av sitt kommande barnbarn. På det sättet behöver du ju inte ens öppna munnen utan bara sitta och titta på när det förstår vad de tittar på!

Lycka till!

när jag skulle berätta för min mamma var jag jättenervös! har jättesvårt i vanliga fall o berätta saker för henne, kunde inte ens säga att vi hade skaffat katt, t.o.m det var jättesvårt o kläcka ur sig! (o då bodde jag o min sambo ca 100mil från henne så hon skulle ju knappast påverkats av det).

hur som helst.. ringde min mamma då jag var i v8 om jag inte minns helt fel.. tänkte på det jag skulle säga under hela samtalet, pratade på om lite allt möjligt, men jag vågade inte berätta det så vi la på efter ca 45 min..
sen blev jag så arg på mig själv för att jag inte hade sagt det så jag ringde upp igen o säger "just ja, det var ju en grej jag skulle berätta..".. (som om man glömde bort det liksom) o så sa jag att hon fick gissa/ställa frågor istället.. så sa hon något i stil med "ja det finns mycket man kan berätta" (o så använde hon sin, vad ska jag säga "jag-tror-jag-redan-vet-vad-du-tänker-berätta" röst) så sa jag "mmm men gissa något" så sa hon "att du är gravid?"! så var det löst.. hon blev inte alls arg som jag trodde hon skulle bli, hade även förväntat mig ett "hur ska du klara av det då?" (för så säger hon om allt jag gjort ungefär, speciellt innan jag flyttade hemifrån).
men tror hon blev glad ändå! o nu under hela graviditeten har hon berättat för flera av hennes vänner o bekanta, så tror hon är lite stolt endå!
min pappa reagerade dock också helt tvärtemot vad jag trodde.. trodde han skulle säga något i stil med "nä nu skämtar du bara".. men han blev KNÄPPTYST o sa ingenting.. han bytte samtalsämne på en gång..
tog väldigt många månader innan han kunde dra upp saker om min graviditet då vi pratade på telefon, så det var trist.. men nu är han nog stolt att han snart ska bli morfar!

kan även säga att jag var ännu mer livrädd då min sambo skulle berätta för sin pappa.. då skakade jag o var såå nervös.. trodde han skulle lbi jättearg på min sambo o skälla ut honom. min sambo sa "du ska bli farfar" o då säger han "ja jag vet" (för min sambos bror väntade också barn just då), o då säger min sambo "mm men en gång tilL", o så tog det ett tag innan hans pappa fattade, sen skrattade han bara en masssa! o min sambos mamma tycker det ska bli jätteroligt, märks så väl, hon vill t.o.m att vi ska föda där hemma! (blir hennes första barnbarn då min sambos pappa hade ett barn sen tidigare då dom träffades)!

så TS, jag tycker du ska försöka ta dig mod o berätta, kommer kännas mycket skönare efteråt! jag var 20 då jag berättade (har hunnit fylla 21 efter det), hade varit tillsammans med min pojkvän i ca 2 år, nyförlovade, sambos sedan ca 1,5 år tillbaka, bor ca 90 mil ifrån våra föräldrar, hade då en provanställning (har nu fast jobb). det är mitt o min sambos val om vi ville skaffa barn, o vi hade en stadig grund att stå på dessutom! o det verkar du o din pojkvän också ha!
Lycka till och grattis till graviditeten! vilken vecka är du i föresten?

räknas det jag jobbade i sommras (4 måander) även fast det blev uppehåll på två månader nu innan timmarna?

jag är i vecka 19 , så jag har ju väntat lääänge med att berätta *skämms *

jag va 22 år gammal när jag blev gravid och jag bodde tillfälligt med min syrra, jobbade på krogen och hade blivit gravid med en kille jag träffat ett fåtal gånger, jag bestämde mig från första dagen att jag skulle behålla min bebis, jag väntade ¨4 månader med att träffa min mamma, när hon väl ringde blev jag alldeles kallsvettig,  till slut blev det ohållbart så jag ringde henne och sa som det va och gissa vad GLAD hon blev, hon tyckte det va det bästa som hänt henne och oj vad hon började planera, köpa bebiskläder och fråga vilka namn vi valt.
för övrigt så flyttade jag och killen ihop, vi gifte oss och nu har vi 2 små underbara barn

Jag tror det är typiskt lillasystersyndrom. Att man aldrig riktigt känner sig vuxen i föräldrarnas ögon. Jag är själv minstingen i familjen så jag vet hur det känns.

Ja, för jag känner mig helt okej med att berätta för vissa andra (inte sagt till så många men ändå) men när jag är med mina föräldrar känner jag mig som liten igen. :( Men nu måste jag skita i det och våga berätta. Vilka mysiga berättelser ni har om när ni berättade :)

Jag tror inte att de kommer förebrå dig; det kommer kanske lite oväntat för dem men du är ju ändå vuxen, har flyttat hemifrån för länge sedan, har utbildning, fast förhållande och jobbat någorlunda, så jag tror de blir glada! Om de blir tysta från början så behöver det inte betyda att de är negativa utan bara att det var oväntat.

Vi har inga barn ännu men vi har varit tillsammans sedan vi var 18 och min "svärmor" som är förskollärare har frågat när det är dags sedan jag var 21, fast att hon vet att jag pluggar och inte är färdig förrän jag är minst 25 och inte vill ha barn innan, så det kan vara jobbigt på andra hållet också.

Sedan tror jag som "Älskar Julen" skriver att det mycket väl kan ha med din lillasysterposition att göra; min sambo är äldst av tre medan jag är yngst och det kan säkert spela in lite på min "svärmors" beteende, förutom att hon är helt pysselgalen
Mina föräldrar pratar aldrig om hur det blir när jag får barn, trots att vi varit tillsammans i 5-6 år nu; tror inte de skulle bli arga om jag blev gravid nu men de behandlar mig fortfarande som, kanske inte ett barn men en ungdom när de är nere och hälsar på. Det kan ha att göra med att jag varit tvungen att bo kvar hemma hos dem tills för ett halvår sedan, och det vet ju alla att så länge man bor hos sina föräldrar är man "barn", så det skulle nog komma oväntat för dem iallafall.

Men du, försök att INTE be om ursäkt när du berättar, varför skulle du göra det? Nej, om du vill bli behandlad som en vuxen av dina föräldrar får det ju inte verka som att barnet var en "olycka" som du skriver, ni vill ju ha det här barnet så du har inget att be om ursäkt för! Lycka till!

ja jag var inskriven på arbetsföremdlingen från dag1. hoppas det räknas då.. tack =)