Jag är så elak mot min son!

Sök hjälp hos en läkare/kurator!

Det är nog bara till att skärpa sig.
Du mår ju dåligt själv över hur du behandlar sonen.
Låt honom vara med mer och hjälpa till med lillasyster. Så han känner sig delaktig & stor.
Sen om ni kommer lite sent till förskolan - vad gör det liksom?!

Sover du ordentligt?

Varför har ni bråttom till förskolan?

svårt att råda i ett sånt här läga utan att veta hur eran vardag ser ut i övrigt.men ett sätt att motverka svartsjuk kan vara att involvera sonen i skötseln av sin lilla syster,hämta blöja när det är dags att byta hjälpa till att klistra igen tejpen på den,hämta haklappen när man ska mata osv osv ,då aktiverar du honom samtidigt som han känner sig delaktig istället för att måsta konkurera om din tid.
du kasnke redan gör det men annars är det värt att testa

Det går inte skärpa sig, jag har verkligen försökt. Det går i max 2 dagar. Jag vet att jag behöver avlastning för att orka men samtidigt älskar jag mina barn och vill vara med dem. Jag bara känner ilskan välla upp inom mig och det är just DÅ jag skulle behöva hjälp. Men det blir ju aldrig så jobbigt när någon mer är hemma eftersom storebror då inte hänger efter mig jämt. Det är just det. Jag "får" inte ens gå och kissa eller vattna blommorna. Storebror är som en svans efter mig. Jag blir galen på denna ljuvliga unge. Han ger mig ingen andningspaus, leker aldrig själv längre.

Tack för tipsen. Det är just sånna tips som jag själv tipsade om innan jag fick barn. Nu är de som bortblåsta det är som jag fått DAMP: Dvs jag kan inte fokusera och tänka. Det känns som jag inte har tillgång till min hjärna. Varje sak måste bli en rutin för mig annars faller allt. Jag var inte sådan förut men det känns som jag gått in i väggen. Snart börjar jag jobba heltid också, vet inte hur det ska gå. Jag kommer längta efter barnen jämt och umgås med dem jämt efter jobbet och sedan stressa med allt annat innan jag har tid med att sova. Maken kommer jag inte ha varken tid eller ork med....

Jag förstår helt hur du känner. När jag är trött känner jag mig urusel som mamma och självklart smittar det av sig på min son oxå. Mitt bästa tips till dg är att be om lite avlastning, få lite tid för dig själv för att hämta kraft. Se oxå till att få sova ut då och då, det gör susen för tålamodet och allt som känns grått får helt plötsligt vackra färger...
Kanske kan det annars hjälpa att gå och prata med någon, men jag tror ofta att sömnen och lite tid för sig själv att göra något man blir glad och avslappnad av gör susen.
Jag tror inte att du är en dålig mamma! Våga be om hjälp med att må bättre så mår dina barn oxå bättre.

Ja, och aktivera lillkillen för att skapa delaktighet är ju oxå ett bra tips. Men det är svårt att vara pedagogisk när man är uttröttad.

Men det kostar en massa pengar va? Det är just det att vi inte har typ några pengar. Vi valde ändå att skaffa barn eftersom vi inte ville vänta typ 4 år till (så lång tid tar det innan ekonomin är på fötter igen). Ekonomin stressar mig oerhört samt att maken tjatar om sex och jag vill inte (pga av otrötthet och stress). Det känns som om alla vill ha något av mig men jag orkar inte ge.

Men det kan å andra sidan bli bättre av att du börjar jobba! De är faktiskt inte lika slitigt och tlåmodsprövande att jobba och sen hämta/komma hem till sina barn när man längtat efter dem. det är jättenyttigt med tid från varandra också, så att du får vara lite vanlig person också..inte bara mamma.

nu har ni ju massor tid tillsammans, men tid behöver ju inte vara kvalitetstid för det. jag tror att när du jobbar o får mindre tid med barnen, så prioriterar du barnen med o uppskattar tiden med dem så att du automatiskt får mer tålamod o kvalitetstid med dem det tar ju mer på krafterna att vara mammaledig än att jobba faktiskt.

Kan inte maken hjälpa till mer då?

JAg tror du kan be att få prata med kurator på bvc. Prata med sköterskan om det.

Har du föräldrar eller någon du kan be om lite avlastning? Ge din man en möjlighet att ha båda barnen någon dag på helgen oxå. Be om hjälp, sova och avkoppling, det är mina bästa tips. Ta bort allt onödigt oxå. Självklart orkar du inte ge något när du känner dig sådär. Våga säga nej!

men det kanske inte är förrän om 4 mån du börjar jobba? då är det ju inte stor tröst..

isåfall tycker jag att du ska berätta för din man precis hur du känner.. vad du skrivit här typ. säga att du behöver få lite "ledig tid" där du kan sova ut eller vara helt för dig själv. det gör underverk för ens tålamod med barn!

tänk att du inte är ensam,....... jag tampas med mina skuldkänslor inför min dotter, 2 år, som är inne i värsta trotsen och med en 8 månaders lillebror känner jag verkligen igen mig i vad du skriver på alla plan, även om min son är som lugnet själv och hon som en stormvind, vilket de varit sen födseln! .... jag tar till och med bort maten och så får hon ingeting! då hon vägrar äta, kastar med maten, spottar ut den, leker med den, klättrar omkring i stolen - hon blir helt enkelt utvisad från köket.

utmattad är väl vad man är.....för lite sömn, för lite avlastning i veckorna gör iaf att jag inte orkar vara den mamma jag önskar att jag var - Nu är det ju inte så att detta beteende är framme alla timmar på dagen men alla dagar så har vi det så här..... och jag känner att dagarna är så långa när det bara är vi tre och väntan på avlastning en evighet ibland!!

Kan nog inte säga något för att hjälpa mer än att vi delar nog samma båt,........

Känner igen mig själv i vad du skriver. Det är enormt mycket lättare att vara mamma till ett barn än till två barn. Alla vill ha något och ingenting finns kvar till en själv. Hemsk känslan.
Även det där med att rycka och slita känns ju så lågt, och absolut inget jag ens kunde tänka mig att göra innan jag fick mitt andra barn.
Alla kommer med små fina råd om hur man ska göra, bla bla bla.
Jag tycker att du ska prata med psykologen som finns knuten till BVC, det är gratis och hon/han är van vid problematiken.
Du är stark som söker hjälp, de kan inte ta dina barn ifrån dig vilket många tror.
Sen är en liten tröst att det kommer att bli bättre, snart är den här perioden över och de kan börja leka tillsammans.
Minns själv perioden med fasa och skulle aldrig vilja uppleva den igen. Runt 10 mån minns jag att den varade.
Stor kram på dig.

han kommer hem nästan 17.30 tidigast varje dag och åker innan barnen vaknar (långa resor)Då äter vi, städar rummet, ser barnprogram och sedan är det sova. Barnen somnar ändå skapligt på kvällen men jag vill prata med någon som förstår. Maken gör inte det, han säger bara att jag ska vara glad som får vara hemma med barnen. Sedan tror han att de sover jättelänge och att det är lite mysigt att dricka kaffe i typ en timme varje frukost. Det har jag hunnit typ en gång. Sedan vet jag att han inte kommer sköta tvätt och städ på samma sätt men jag kan inte bara lägga det åt sidan för på helgerna vill jag umgås i familjen och ha lite semesterkänsla med positiv energi och inte hur mycket måsten som helst.

Jag tar också bort maten om min treåring geggar och inte
är hungrig de visar ju det på detta sättet o jag
känner mig faktiskt inte som en dålig mamma för det bättre
ta bort maten än tvinga barnen att äta upp, då tycker jag man
förlorat fattningen.
Ibland är ju barnen så himla trötta vid bordet orkar inte sitta
och vara "duktiga" ge dem en frukt istället,ibland gör inget.

Ska ta till mig råden och önskar er andra i samma båt lycka till. Jag känner med er. God jul alla och strunta i om julen blir så fin ni önskat ta bara vara på varandra.

TACK FÖR SÅ MÅNGA STÖTTANDE ORD

Sa kan du ju inte ha det! Att ha daligt samvete men forsatta som innan ar inte produktivt, det gor bara att du fastnar i en ond cirkel. Du maste skaffa hjalp, och det snart, bade for din egen skull och for barnens. Finns det mojlighet att mannen andrar sina arbetstider sa att han kan ge dig mer avlastning? Att satta sonen i forskola nagra timmar i veckan? Barnflicka (stupar pa ekonomin, misstanker jag)? Det verkar som om det ar fler saker som ar jobbiga i ditt liv ( tex relationen till maken), du maste ta itu med det ocksa och forklara hur du har det. Han lever tydligen i forvissningen att du har ett lugnt och skont hemmaliv. Lat honom ta ledigt och ta barnen sjalv en dag sa kanske han ser hur verkligheten ser ut. Sedan kan ni diskutera ev. losningar. Kanske skulle det ocksa hjalpa om du fick diskutera saken med nagon utomstaende. Det kanns som om det ar svart for dig att se situationen klart just nu, eftersom du ar sa slutkord. BVCs kurator kanske kan hjalpa? Det ar ingenting fel eller skamligt i att be om hjalp nar man befinner sig i en situation man inte kan klara upp sjalv.

Kanske kommer det inte att bli en katastrof for dig att borja jobba, utan en befrielse. Det ar ingenting att ha daligt samvete for om det ar sa, de allra flesta barn mar bra av att vara pa dagis, och att ni langtar efter varandra kommer bara att gora att ni kan njuta desto mer av den tiden ni far tillsammans.

Sluta forsoka vara en duktig flicka, och sok hjalp for att fa tillvaron pa ratt kol igen! Dina barn kommer att tacka dig for det!

Lycka till!