Jag är gravid och min kille har fått kalla fötter!
När vi träffades ville han inte ha fler barn, ( han har två barn 11+13 år). Jag "gick med" på det eftersom jag ville vara med honom. Med tiden har vi växt mer och mer samman och viljan att skaffa barn har förstås växt hos mig. Med tiden har han mjuknat lite och alldeles alldeles nyligen bestämde vi oss för att vi skulle ha ett barn tillsammans.
Vi har legat i minst ett års tid med varandra utan att skydda oss, jag tyckte det var ett tecken så gott som något att han inte var helt omöjlig på den fronten. Men vi hade ju också med oss i bakgrunden att hans tidigare barn är provrörsbarn, och därmed insåg vi att det nog inte gick på "naturlig väg". Så vi hade precis hört av oss till en klinik för att få information och sånt. Vi båda trodde det hela låg en tid framåt i livet, att vi hade en del processer att genomgå på vägen och att vi (han) skulle ha tid att vänja sig och reflektera över den här tanken, som för honom är mycket stor.
Men vi hann knappt boka tid där, förrän jag fick ett 
på stickan.
Båda två var helt oförberedda på detta och trodde inte det var sant. Omtumlade och chockade har vi gått igenom en vecka.
Nu plötsligt har min kära kille drabbats av rejäl ångest, har svårt att äta och känner nog att allt har gått lite för snabbt. Från att inte vilja ha fler barn alls, till att börja kunna tänka tanken och vips, så är det redan på gång. Och han vill att allt ska vara som vanligt igen...dvs som det var innan det här beskedet. Han tänker mycket på att livet kommer förändras, han har ju varit med förr. Nu är hans barn ganska stora, och så är det dags att börja om igen. Det skrämmer honom och han vill helst dra sig ur, får jag en känsla av.
Det här är svårt för mig. Jag förstår honom till viss del. Men det vanliga är ju att man är två personer som längtat efter ett sånt här besked och att man gläds tillsammans. Jag vill ju vara jätteglad, men det här gör mig förstås vansinnigt rädd. Och ledsen. Det gör att jag känner mig ensam.
