Hur tar man sista steget till att gå vidare?

Säger inte att allt passar alla - men vi försökte hitta tillbaka sista "delen" genom att stänga av tvn, sitta o dricka ett glas vin, äta lite ostar mitt i veckan eller bara när andan faller på.

Det gäller att låta sig få hänföras av sina känslor, positiva som negativa.

Att ta den där promenaden tillsammans för att bara få komma från de fyra väggar man är van vid och få prata av sig på neutral mark tex, jag vet inte vad som passar er bäst eller hur ni är som personer, det har ju ganska stor betydelse vad man gör "vardagligen".

För att kunna bryta ett mönster så måste man kliva utanför sin egen säkerhetsram.

det är nog bara tiden som kan läka sådana sår. Man kan ju inte helt glömma, för det har ju ändå hänt någongåg. Det blir en del i historien, något man bara måste acceptera. Själv kunde jag det inte, men jag förökte med näbbar och klor. Fast i mitt fall gjorde han om det, gång på gång Det blev bara för mycket. Det är bra om ni har pratat och gråtit och rett ut det hela och det är ju jätteviktigt att partnern känner ånger. För annars hade ni nog inte stått där ni står idag. Bestäm en dag som ligger i framtiden, då ni inte pratar om det mera, men innan dess ska ni ha rett ut allt. Du ska ha frågat allt du vill veta innan den dagen. Det rådet fick jag själv av familjerådgivningen, vilket säkert skulle ha funkat ifall han hade ångrat sig o bestämt sig för att stanna hos mig.

Tyvärr gjorde jag detta misstag för många år sedan. Det tog två år innan jag kunde förlåta mig själv.

Tack för svaren, tar till mig allt. Visst är det säkert så att det är kombinationen av att tiden läker samtidigt som man måste våga SE varandra.

Sista anonym: två år säger du - hur kom du vidare?

Tja, hur gjorde jag...vi pratade en hel del om det, även lång tid efteråt. Hon hade förlåtit mig långt innan, så när vi pratade om det så var det inte bara en massa anklagande hit och dit, utan hon frågade för att förstå och även ge mig lite perspektiv på det hela. Vi var överens om att man är två om att få det att fungera så på ett sätt så förstod hon varför, även om det var fel. Innan detta hände var jag en sån som sa "aldrig jag. Skulle aldrig kunna vara otrogen" så det sved extra hårt.
Sen var det nog mest en fråga om att låta tiden gå och acceptera det som hänt. Kan tillägga att vi fortfarande är gifta och båda är lyckligare nu än på många år.

Låter underbart att ha kunnat lägga det här bakom sig. För mig är det nio månader sedan jag fick veta. Det gör fortfarande ont. Vi går på familjerådgivning, men pratar inte så mycket om otroheten. Vi har å andra sidan pratat om allt det andra som blivit tokigt i vårt förhållande och försöker ändra på detta. Min gåvidareprocess tycks gå långsamt just nu. Fast den kanske tar ett skutt framåt rätt som det är. Längtar dock bort från det här ibland. Vill inte riktigt acceptera att jag blivit bedragen. Någon som har tips för hur man bär sig åt?

Nu har jag klantat mig igen. precis som alla andra dagar
Innan han for på jobbet halkade - som vanligt - kommentaren "Gör mig inte illa igen" ut och han svarade som vanligt "Nej, det tänker jag ite göra. Aldrig att jag riskerar dig och barnen igen".

Samtidigt som jag får en bekräftelse för att jag ska känna mig trygg (vilket är positivt) så får han en påminnelse om det han gjort (som ju är negativt)

Hur ska jag hantera mitt behov av att ofta få försäkran om att det inte händer igen, att jag är nummer ett osv när det samtidigt sänker honom?

Anonym (Less) skrev 2007-12-19 07:17:10 följande:

Kanske att du behöver gå i samtal själv också.

Är det länge sen det hände?

Anonym (--*--) skrev 2007-12-19 07:25:37 följande:

Det är snart ett år sen. Allt är överståndet, pratat har vi gjort i många, många timmar och jag kan tala om eländet utan att tårarna sprutar. Men jag vågar inte släppa helt utan dessa korta frågor är nog för att få försäkran om att jag inte ska behöva gå igenom detta helvete igen. Samtidigt som han får det jobbigt att orka själv när jag påminner honom ständigt.

Anonym (Less) skrev 2007-12-19 07:30:08 följande:

Tänkte att du kanske behöver gå och prata med någon, själv, för att få ur dig det sista. Otroheten har, naturligt, gjort dig väldigt osäker och frågan är hur länge du kan söka bekräftelse av din man och inte klara att gå vidare. Har inte varit i din sits så jag vet inte om jag kan uttala mig om det hela men jag tänker som så att det kanske skulle vara bra för dig att gå på samtal själv för att få prata om det lite till, du verkar ju ff behöva det. Du måste kanske lära dig på nytt att våga lita på din man men det verkar ju inte som att det spelar nån roll hur många ggr han försäkrar dig. Förstår du hur jag menar..?

Anonym (--*--) skrev 2007-12-19 07:36:51 följande:

Ja, jag förstår hur du menar. Dock har jag ingen större lust att gå iväg och prata med någon, tog lite hjälp i början själv och därefter har vi gått på familjerådgivningen tillsammans. Känns som att jag måste klara detta själv nu. Men frågan är, precis som du säger, hur länge ska jag fortsätta på detta vis när det inte leder till något gott för vårt förhållande...?

Jag har nog inga bra svar mer än att jag hoppas att tiden i kombination med att prata, prata, prata ska hjälpa. Jag har varit otrogen och berättat för min sambo. Än tar vi en dag i taget, men varje dag är jag livrädd att han inte ska vara hemma när jag kommer hem. Det har liksom blivit han som försäkrar mig om att tänker stanna... Jag hoppas att minnet med tiden kommer att blekna för både honom och mig och att vi kan hitta tillbaka till varandra.. Jag går och pratar med en psykolog, vilket känns som ett bra sätt för mig att bearbeta det som hänt.

Anonym (Less) skrev 2007-12-19 07:17:10 följande:

Hej TS,

jag förstår ditt behov av bekräftelse. Och som jag förstår det vill du få det utan att såra honom. Kan du inte prata med honom om det? Säga att det är viktigt för dig att höra att han aldrig mer kommer att göra så. Säg till honom att han skall säga så spontant till dig, kanske ofta i början, så blir det kanske inte samma påminnelse?