Hur tröstar man nån som förlorat ett barn? Hur vill ni som förlorat barn få stöd?

Eftersom förra tråden stängdes kan diskussionen fortsätta här

Jag försökte också, men fick ganska onödiga påhopp. Så helt ärligt känner jag inte för att i huvudataget försöka bry mig mer. Men startar man en tråd där man spyr galla över andra människor får man tåla att folk tar illa upp och säger ifrån.

Även om man har varit med om vissa saker, så kan man verkligen inte bete sig illa mot andra människor

Jag tror det är väldigt individuellt, vissa vill prata andra vill mer vara privata med sina tankar.

Jag reagerade dock på att du i din TS skriver "tvingas titta på" - det är nog just den typen av formuleringar som man om man förlorat ett barn reagerar på, "tvingas" är ju ett negativt laddat ord och att sätta det i samband med en bild på deras älskade barn.... Hur skulle du tycka om någon sa "måste vi tvingas titta på ditt barn?"

En kram, en tanke räcker långt, att lyssna och vara lyhörd för vad personen behöver just där och just då är ett måste, det finns nog inga regler eller riktlinjer som man kan följa...

För det första - man kan inte trösta. Så ser jag det iaf. Trösta... nej, det finns ju faktiskt ingenting som kan göra situationen bättre, göra det bra igen. MEn man kan finnas där, man kan vara ett stöd. Den allra första tiden tyckte jag nog det bästa var dels korta meddelanden, sms, blommor, kort etc där vänner och bekanta skrev att det tänkte på oss. Bara något litet som visade att de brydde sig och visste vad som hänt. Dels var det praktisk hjälp - brorsan och svägerskan som hjälpte till att städa, mamma som lagade mat... Jag orkade definitivt inte prata med folk de första veckorna.

Sen har det bästa varit folk som fortsatt fråga hur det är, som vågat prata om Klara, bara att nån nämner hennes namn betyder mycket. Typ frågar hur lång hon var, hur hon såg ut. Frågar hur jag mår, om jag tänker ofta på henne osv - även nu efter tre år.

Det som har varit mindre bra har varit hastigt givna råd, mer tagna ur luften än efter att nån verkligen lyssnat på mig och förstått var just jag befinner mig. Typ "se glädjen istället". Eller kommentarer som visar att folk inte alls förstår vidden av min sorg "ni har ju i alla fall ett barn kvar".

Hej,
jag känner själv att jag kan reagera annorlunda och är mycket mer känslig för folks uttalanden när det gäller min son Martin, som gick bort 3/12.

Det som jag har upplevt som mest stöttande är när folk har hört av sig och meddelat att de tänker på oss, och de som lyssnat när jag berättat. Att bara vara där för mig, helt enkelt. Även om det inte känns som så mycket

Det som jag har haft svårt för är de här vänliga uttalandena, som ändå sitter så fel. De "logiska" som "ni kan ju få fler barn", eller "det blir bättre, bara du låter tiden gå". Jo visst kanske det, men det gör inte mindre ont nu.. Hela kroppen skriker av smärta och saknad.

Jag har även börjat läsa en bok som handlar om sorghantering, där det skrivs så bra i ord, att sorg finns i hjärtat och det kan man inte läka genom att använda hjärnan.
Jag vet ju att jag kan få flera barn rent intellektuellt, men det gör inte min saknad av Martin mindre och det hjälper inte om någon annan säger det. Det förminskar bara min sorg, upplever jag det som.

Jag vill gärna visa bilder på Martin för alla jag känner, men förstår att det är inte alla som vill det så jag har frågat mina vänner om de vill se, de ligger även på starka bilder här så folk ska få välja. Det finns de som inte velat och då får jag respektera det. Men det värmer så oerhört när någon vill titta och det känns så härligt när det finns människor som kommenterat hur söt han var.

Jag har dubbla känslor inför detta.
Tror inte man kan trösta på så vis,men kanke ändå visa att man finns o att man skickar en tröstekram....
Kanske lite skönt i hjärtat på den som förlorat sitt barn?!
Samtidigt förstår jag att de finns ilska frustration en enorm sorg o man känner säkert att dom som inte gått igenom de kan aldrig förstå detta.
De är säkert så, jag kan bara ana.
När min svägerska förlorade sitt sista barn tog jag de så på mig att jag höll på att gå under o då var jag "bara" anhörig.
Tror man måste få spotta ut sin ilska,skrika gråta allt man behöver för att sen få sörja i sin egen takt.
Tror de viktigaste är att inte bli bitter. Som de sökert är svårt att låta bli....
Detta är bara mina tankar.
Kram!

Min styvbror dog när jag var 18, hans mamma har efteråt sagt att det viktigaste var att inte dra sig undan, att inte vara så rädd för att säga fel.

Att våga ringa, att våga säga ; jag har inga ord, och att lyssna.
Hon inledde varje samtal med att gråta och sen kunde hon prata

Och att fortsätta höra av sig

Jag tar mig friheten att citera dig och kommentera, jag är en såkallad "bitter" änglamamma, inte överkänslig eller kritisk för den delen MEN har svårt att se nån mening med det hela....

Det är för mig helt självklart uppenbart att du söker hetsiga disskusioner när du skriver i ts att "tvingas"  se dem, INGEN tvingar någon annan att titta.

Kommer man hem till mig så har jag bilder på ALLA mina 3 barn framme, varför skulle jag inte det? Mina gäster vet att jag är 3 barnsmor, konstigt vore det väl om jag inte hade en bild på henne framme, jag har bilder på henne från det att hon faktiskt levde men om jag inte hade haft det hade jag nog haft en bild på henne när hon hade gått bort, nu har jag ju faktiskt ett val jag KAN ha en levande bild på henne alla har inte den möjligheten.

Nu är det ju redan så att bilder på bortgångna barn visas i mappen starka bilder så jag förstår inte vad du undrar över? 

Förr i tiden var det hyss och tyst man fick inte prata om när ett barn gick bort, man fick oftast inte ens se barnet och inte närvara under begravningen, man begravde barnet med någon annan som gått bort dom fick helt enkelt dela kista.
Man kastades in i vardagen och förväntades vara "normal" igen, på den tiden hade barn inte speciellt högt värde i samhället, vi har kommit långt sedan dess men det är oerhört tråkigt å ledsamt att behöva inse att mkt av denna fördomsfulla mentalitet lever kvar å att vi ska tystas ner och gå med på att våra barn ska gömmas och glömmas som om det vore nåt skamligt å smutsigt.

Nä mitt barn är lika viktigt som ditt hon fanns,hon levde, hon är lika mkt älskad av mig som din dotter av dig om inte mer, vad vet jag om dig, hon har lika stor rätt som din dotter att ha en mor som pratar om henne och stolt visar upp henne som din dotter har, hon är och förblir alltid min dotter hon lever och bor i mitt hjärta och jag kommer alltid att vara stolt över henne