Hur tröstar man nån som förlorat ett barn? Hur vill ni som förlorat barn få stöd?

För det första - man kan inte trösta. Så ser jag det iaf. Trösta... nej, det finns ju faktiskt ingenting som kan göra situationen bättre, göra det bra igen. MEn man kan finnas där, man kan vara ett stöd. Den allra första tiden tyckte jag nog det bästa var dels korta meddelanden, sms, blommor, kort etc där vänner och bekanta skrev att det tänkte på oss. Bara något litet som visade att de brydde sig och visste vad som hänt. Dels var det praktisk hjälp - brorsan och svägerskan som hjälpte till att städa, mamma som lagade mat... Jag orkade definitivt inte prata med folk de första veckorna.

Sen har det bästa varit folk som fortsatt fråga hur det är, som vågat prata om Klara, bara att nån nämner hennes namn betyder mycket. Typ frågar hur lång hon var, hur hon såg ut. Frågar hur jag mår, om jag tänker ofta på henne osv - även nu efter tre år.

Det som har varit mindre bra har varit hastigt givna råd, mer tagna ur luften än efter att nån verkligen lyssnat på mig och förstått var just jag befinner mig. Typ "se glädjen istället". Eller kommentarer som visar att folk inte alls förstår vidden av min sorg "ni har ju i alla fall ett barn kvar".