Anhörig till nån med borderline

Det är väl så jag börjar känna med, är det värt all energi man lägger ner. Vad kommer jag få tillbaka efter all möda?. I ett förhållande där inte borderline eller annan sjukdom finns slipper man ju detta problem. Nu är det så dock att jag älskar verkligen denna person som människa, men det är sjukdomen och allt kring personens sätt att leva och agera som gör det svår att skapa en stabil vardag och liv med denne. Och då kasta bort säg 3-4 år som jag kunde lagt på att bygga upp ett annat förhållande utan sjukdom börjar kännas mer och mer aktuellt. Hur tolerant och mycket tålamod jag än må ha, så känner jag att det börjar ta slut.
Det som jag tycker är värst är att h'n har ingen självkänsla och alltid känner sig ifrågasatt , kontrollerad och analyserad hur än jag frågor om nåt. Och säger att jag söker bekräftelse hela tiden, men till saken är den att om man inte får nåt måste man ju till slut fråga efter det.
Jag ger bekräftelse, uppmärksamhet, beröm och får h'n att känna sig älskad. Men känner absolut inte att jag får samma mängd tillbaka, med det resultat att mina energidepåer är snart på väg att tömmas.

Hej

Ta det inte personligt, det är som att säga att alla av NÅT är på ett speciellt sätt, och det stämmer ju inte DET VET ALLA :)

Att sätta och ställa diagnoser är fel tycker jag, detta då det kan slå så fel i en bedömning. T.ex bara för att nån är glad ena dagen då dem vunnit på lotto, och ledsen dagen efter för att dem förlorat pengarna så gör ju inte det dem till mano depressiva t.ex :) Inte om man ser bakom orsaken till deras beteende, men om man blundar inte ser eller vill se orsaken är det lätt att säga att så är fallet. Jorden var platt för 500 år sedan, är den det nu?. ALLA säger att den är rund, men är den det?....skulle nån säga annorlunda skulle denne anses som galen. Det är därför diagnoser kan bli fel och vara fel likaså. Men dem är bra verktyg att kunna söka en förståelse och bot på saker som lindrar symptomen.

Berätta gärna om hur du mår, och hur du uppfattar saker. För det kan göra att andra, både anhöriga och dem som har samma sjukdom som du kan känna igen sig och med det göra att man mår bättre i t.ex en relation. Jag har förstått att h'n som jag är tillsammans med abslout inte har samma syn på livet som jag har, allt är verkligen svart eller vitt....och allt är jobbigt. Att älska sig själv, motstånd i vardag, vikt, kompisar, kärlek, älska nån annan, och mycket annat som jag ser som en droppe i havet kan h'n tycka är som att hela världen ska under av. Känner och ser du det på samma sätt?.

Min mamma har det och det har inte vart lätt. skulle jag idag träffa en kills som hade diagnosen skulle jag välja bort honom. pga att jag inte orkar.. det tar så mycker energi och kraft. men det är bara vad jag skulle göra..

Det är så jag känner likaså....att det tar energi. Energi som skulle räcka med hälften eller mindre än så för att få ett annat förhållande att fungera.

Men det som får mig att fortsätta att kämpa är att jag aldrig älskat nån som jag älskar h'n, och då menar jag känslomässigt och inte pga att inte kunna ha och få det man vill. För bakom sjukdomen finns en jäkligt fin och rar person, men sjukdomen och saker under uppväxten har gjort personen den är idag. Det jag hoppas på nu är att denne insett att det liv denne levt är skit och vill ändra det, och bli stark som person, älska sig själv och andra, berömma sig själv och andra och våga vara trygg i sin roll som partner, kompis, förälder och övriga roller vi stöter på i vår vardag.

Det går ju som sagt att bota med terapi. Kan vara något att tänka på innan du kastar in handduken kanske?

Igår rann bägaren över, nu fick det vara nog. Insåg att vi kommer aldrig få ett normalt liv tillsammans. För det första på grund av hennes personlighet, men även flera faktorer kring.

Kände bara att nu får det vara nog. Och det känns bra, för jag har tömt alla möjligheter och val för att kunna få ett liv. Men igår rann bägaren över då jag insåg att det kommer aldrig bli som jag vill ha ett förhållande, inte ens i närheten. Och varför då ödsla energi på nåt som inte kommer ge nåt i slutändan.

Jag packade hennes saker, ringde henne och sa att jag behövde nycklarna till min lägenhet, träffade henne gav henne hennes saker, fick nycklarna, gav henne en kram och gick. För jag tänkte det är ingen ide' med konfrontation eller diskussion. Dum som jag var så sa jag precis innan jag gick att "läs din mail"(hade skickat henne 3 st mail där jag förklarade läget och varför jag inte längre ville vara tillsammans med henne, bla för att diskussioner sällan är kreativa eller leder nånstans mellan oss) då hon frågade om vi gjorde slut, detta triggade och irriterade henne bara. Skulle istället bara varit tyst och låtit henne själv komma på att det var slut.

Nu ett dygn senare har det varit alla sorters sms och mail från henne, allt från förtäckta hot, vädjan, och smicker.

Hur skulle du ha gjort?, gjorde jag fel eller rätt?.

Du har nog gjort rätt efterssom ni verkar väldigt olika och din partner verkar ha svårt att vara trogen?!
Inget som beror på bps dock, men det ger problem i de flesta förhållanden.

Gav henne en till chans, med samma resultat. Att hon agerar emotionellt istället för rationellt.
Sa att hon har 4 + 4 timmar på sig att komma på diskutera och komma på en bra lösning på vårt(hennes) problem med sig själv, barnen och fd mannen som gör att vi inte kan ha eller få ett liv tillsammans. 5 min innan deadline brusar hon upp, rusar ut ur huset och ber mig dra åt helvete. Sen kommer ångest sms, försvarande och vädjande sådana likväl som mail i samma stil, för att avslutas med ett apatiskt känslolöst sms kl 2330 igår. Efter det har jag inte hört nåt från henne.

Jag lever med en kvinna som har borderline.
Hon tar fortfarande zoloft men är för övrigt "friskförklarad". Hon har gått i enskild terapi i några år och även DBT.
Vi lever idag som vilket par som helst och jag ser ingen skillnad från att leva med en borderline person mot någon av mina andra förhållanden med icke diagnostiserade ex sambos.
De går att lära sig leva ett bra liv även fast man lider av borderline. Som partner måste man även lära sig att inte "mata" deras känsla när det inte finns någon rim eller reson i den.
Man måste även vara stark och kunna stå för sina åsikter och tala om för sin partner att dom "tänker fel" och att de inte är mitt problem, de är deras.
Annars blir de lätt att man kuvar sig och håller tyst och de "manipulerar" en lätt.

Det är sant, borderlines är duktiga på att manipulera och annat. Det är många borderlines som skriver att de visst har känslor för andra, skam och allt annat. Det kan vara sant, men för den vederbörande så spelar det inte någon roll i slutändan. En person med borderline har separationsångest, personen i fråga har där ofta aktiva reservplaner om det inte fungerar med dig. De har dålig självkänsla så att ha makt eller likartat i relationen är viktigt. Om det är flörtande på sidan så svarar de positivt på det eftersom de bygger upp dem. De är också så ofta uppslukade i deras egna känslor att de inte har tid för dina. Summan av allt är att de sannolikt uppvisar narcissistiska drag av allt, varken det är avsiktligt eller inte. Och du kommer troligen bli drabbat av deras handlingar och icke handlingar.  Var dum och stannade i en relation med sådan, tog det som ett spel tillslut. Men ju mer man skalar av löken för att hitta något ärligt och genuint där inne desto mer kommer du till insikt att det enda du hittar är tomhet, och då är du för djupt. Och hon sa att allt som de negativt som sägs om borderlines på nätet är inte sant. Men jag fick uppleva allt. Lita aldrig på någon med borderline om personen inte gör aktiva handlingar för er relation. Lita inte på tomma ord och löften? Och var alltid beredd på det värsta.

Tråden är från 2007-12-15 18:20:24