Svetlanas Fanclub

Hej på er alla och god fortsättning!
Här har julen varit ett kapitel för sig. Det började bra och trevligt med julfirande redan på fredagen med svärisar i och med att vi skulle fara söder över till mina föräldrar på lördagen.
Julaftonen blev inte lyckad alls utan slutade med att jag låg och grät och ville bara hem! Det som hände var att brorsan och hans tjej har en schäfer som är snart 2 år och livrädd för det mesta, speciellt killar. P.g.a det så får hon göra som hon vill för varje grej hon vågar är ju positiv. Det innebär att det är ok, enligt brorsan och hans tjej, att hon slickar Wilma i ansiktet och att jaga Elina när hon leker. Behöver jag säga att Elina blir livrädd!! Till slut så säger min kära make ifrån (jag vågar inte för jag är det svarta fåret som bara gör livet surt...Gör det på ett "snyggt sätt" genom att ta bort barnen, men det känne fel att barnen ska flytta på sig för en hund!) och då säger brorsans tjej att det var onödigt för att hunden är redan rädd för killar och det är dumt att göra saken värr. Maken svarade då MYCKET bestämt att Elina blir rädd. DÅ tjuter tjejen och de åker hem. Mina föräldrar säger INGENTING utan går och muttrar och när jag försöker prata med dem så får jag inget svar. Dagen därpå är min mamma "övertrevlig" så man kan kräkas. Jag vill inte fira jul med dem nåt mer och jag vill inte att de kommer hit heller. Jag har bestämt att jag ska inte ringa dem och det ska bli interesant och se hur det går när barnen (största och minsta) fyller i januari.
Vet att jag inte ska må skit, men det gör jag. Innan jul så pratade jag med mamma och då sa jag att jag inte ville ner och fira jul för att jag var rädd att det skulle hända något och då skulle det vara vi som var boven. Och vem fick rätt?!?!

Hur skulle ni ha reagerat?
Hur skulle ni ha gjort i samma situation?
Hur skulle ni resonera om framtida jular?

Bimsan
Ja jag kan väl inte påstå att det funkar mellan oss. Men det beror på andra saker. Mest kanske på mina föräldrars beteende och att de inte behandlar oss lika. Jag är den som man kan göra och säga vad som helst till och det ska jag bara "fixa" och förstå att de tycker si eller så. En del kan tyckas vara larvigt att jag reagerar på men för mig så är det ingen skillnad trots att deras handlingar mot mig hände för 15 år sen. De är väldigt noga med att påpeka att de är så rättvisa mot oss barn. Ja det är de när det gäller jul och födelsedagar, men i vardagliga livet är de det inte!

Ex 1
Sonens pappa skötte inte skolan och hade en taskig pappa som gjorde det ena och andra mot sin son. Enligt mina föräldrar var han dum i huvudet och han blev aldrig accepterad av mina föräldrar och han fick aldrig en ärlig chans redan från start.
Brorsans tjej sköter inte skolan och hennes pappa har inte alltid behandlat henne juste. Mina föräldrar tycker synd om henne för att pappan inte varit så snäll och brytt sig och de förstår om hon inte orkar med skolan.

Ex 2
Jag har flyttat mycket i mina dar och de har aldrig erbjudit sig hjälpa mig med vare sig städning eller att bära. Inte ens när jag var ensamstående med sonen och skulle flytta till Karlstad så fick jag hjälp från dem. De som hjälpte mig var min dåvarande pojkväns familj.
Brorsan har köpt hus för 4 veckor sedan och när vi satt och åt mat på julaftonskvällen så säger mamma att hon ville hjälpa dem att flyttstäda men kunde inte för hon jobbade. Men om pappa kunde ta affären (egenföretagare) så kunde hon ju hjälpa till.

Ex 3
De har aldrig besökt mig spontant när jag bodde kvar i Östergötland. Inte ens om de var och handlade 1 mil bort från där vi bodde. Inte ens när vi bodde själva sonen och jag. Idag är det ett evigt gnäll över att vi bor så långt bort och att det tar sån tid att komma hit.
Till brorsan, bodde i linköping innan han köpt hus, har de åkt och överraskat med mat och hälsat på när de är i Linköping och shoppar.

Ja listan kan göras lång men jag ska inte tråka ut er med mer saker. Men det är skitjobbigt och jag känner att min gräns är nådd. De senaste åren har jag blivit ledsen vid varje besök vi är där och vill bara hem.

Jag vet att deras beteende beror på att de inte kan acceptera att jag har valt att flytta 34 mil från dem. Det är inget som de har sagt rakt ut men det pusslet kan jag lägga själv.

Frugan
Jag blir rörd över det du skriver.*tårar* Det känns skönt att läsa ditt svar. Det är väl just det jag behöver nu. Jag tänker precis som du när det gäller hunden, men det är inget man får säga högt. Jag känner mer och mer för varje dag sen vi kom hem att jag vill inte fira jul där utan att de som vill fira jul med oss får komma till oss. Måste sätta ner foten och inte ge mig en tum känner jag annars kommer de att trampa på mig och min familj i all evighet.

Tack för att ni bryr er! Det värmer ska ni veta!*kramar om alla*

Frugan igen
Måste tala om att de har haft hunden sen juli 2006 och den är fortfarande livrädd för min pappa som hon ser så gott som varje dag. Den enda gången hon går fram till honom är om han har mat, men det är med nöd och näppe hon tar maten. Mig går hon inte fram till trots lock och pock och jag krusar ingen så jag låter henne vara. Jag ser inte att det blir någon förbättring med hundens rädsla utan jag ser hur problemen blir i framtiden. Men det är ju deras problem, bara det inte händer mina barn något.

Jag har ingen stor hundvana, trots att jag älskar djur och kan mycket väl tänka mig en hund i framtiden, men så mycket kan till och med jag räkna ut att rädda hundar är de som är mest "farliga" för man vet inte vad de kan göra.

Jag skulle inte säga något om våra barn tycker att det är ok och inte blir rädda. Men nu är det inte så utan Elina blir mer och mer rädd ju längre vi är där och hunden är där. Och så är det vi som får skulden till att det är någon hund som vi har i vår närvaro som har skrämt henne! Vare sig mina föräldrar eller brorsan och hans tjej ser att det är deras hund som är orsaken.

Tuva
Ja det borde finns nåt test som man måste avlägga för att skaffa hund likväl som att skaffa körkort. För det finns de som inte är lämpliga att vara hundägare!

Pejo
Precis som du skriver så är det största sveket att mina föräldrar inte står bakom mig. De sätter hunden högre än sina barnbarn! Jag inser för varje dag att detta är deras straff för att jag inte bor närmre.

Jag har nu iaf tänkt att inte ringa dem och önska gott nytt år och jag tänker inte svarar om de mot all förmodan skulle ringa. Vill faktiskt ha en rolig och trevlig nyår med min familj. Jag kommer oxå tala om för dem, den dan jag pratar med dem och barnens födelsedagar kommer på tal, att jag inte vill att de kommer upp hit för de bara gnäller om att vi inte har gjort iordning i källaren, att vi inte har en torktumlare och att det är SÅ långt hit. Det vill jag slippa och kan de inte sluta med det så kan de lika gärna vara hemma. Vi gnäller ju inte när vi är hos dom över det de inte gjort och inte har vissa grejer. Inatt har jag inte kunnat sova och jag mår verkligen skit över deras beteende. Om detta kommer att kosta mig kontakten med dem så får det faktiskt göra det. Jag har en familj med man och 3 barn att ta hand om och jag vill må bra själv! Nu är det andra julen i rad jag firat där nere och som jag mår skit efteråt. Men nu är jag trött på att må dåligt och att vara nän slag- och gnällpåse. Kan också meddela att övertrevligheten sitter i fortfarande de två gångerna jag har varit tvungen att prata med dem. Det är så man kräks!

Tack för alla värmande ord! Det stärker mig och jag känner att jag inte är knäpp över att jag reagerar som jag gör och att jag inte är ensam om att tycka som jag gör. Sen är det ju alltid så att det är lättare att ta någonsparti när man bara hör ena sidan. Men jag har gett min syn på det hela och hur jag känner det och hur jag tänker. ÄVen om jag mår skit så känner jag ett enormt stöd från er. Tack för att ni finns! *kramar om alla*

Tuva
Jag har inte haft bröstböld men väl stopp i tuttarna och med stenhårda områden. Jag ställde mig i duschen och duschade så varmt jag kunde och samtidigt masserade jag tuttarna och pumpade så jag kände att det lossnade. Det funkade för mig men det kanske har gått längre för dig och då kanske du behöver mer kvalificerad hjälp. Har för mig om att en mamma som fick barn samtidigt som mig 1995 fick detta och hon pumpade som f-n för om hon inte fick loss det så skulle de suga ut det med en spruta från sidan. Låter inget vidare så hon gjorde som jag och pumpade i parti och minut för att få loss det för hon hatade sprutor! Vill inte skrämma dig men ibland kan det vara bra och veta vilken hjälp man kan bli erbjuden. Hoppas du kan "duscha loss det" så du kan ordning på det.

Wilma har kräkts sen straxt efter 12-slaget. Hela jag blev nerkräkt och det är först nu under sena eftermiddagen som hon har fått behålla lite fruktpuré så nu hoppas vi det är på väg åt rätt håll så hon kan få i sig lite mat. Har gått som zombies här hela dan. Nu är det "bara" 5 dagar kvar sen är det dax för mig att börja jobba. Måste tiden gå så fort?!?!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

TACK för alla stöttande ord. Om ni visste vad de betyder för mig. OTROLIGT MYCKET!!!! Känns bättre och jag försöker att inte´lägga så mycket energi på det. Att åka själv i bilen och passa på att "skälla" på de berörda är ett bra knep att bli av med agritioner. *fniss* Samtidigt är det ett bra sätt att "ladda" inför kommande diskussioner, för jag vet att de kommer att komma...tyvärr.

Försöker annars njuta av de sista dagarna ledigt innan det är dax att jobba igen. Känner att det är bra att jag kommer ifrån Wilma för hon är som ett plåster på mig, Men det känns jobbigt oxå för jag vill gärna vara hemma ett tag till. Men jag har ju alla lov som är under vårterminen att se fram mot så det ska nog gå bra ändå. Jag som brukar vara så förberedd och planerad men icke sa nicke nu! Insåg detta idag och blev lite nervös för jag har inte ens flyttat tillbaka mina saker(6 banankartonger) till jobbet än! Måste göra det imorgon och så får jag åka dit i helgen och plocka iordning och fixa inför starten på tisdag. Ja vi börjar på måndag och eleverna börjar på tisdag.

Ha en skön och trevlig helg allihopa om vi inte hörs mer innan dess.

TACK för att ni finns alla underbara människor här i fancluben!

Elina var 87 cm lång och vägde 13kg vid 2½ års kontrollen, så här har vi en till som är liten =)Jag tror hon idag är runt 95cm så hon har växt en hel del under snart ett år. Men det tar hon igen på humöret för våran lilla dam vet vad hon vill! Milt uttryckt är hon MYCKET bestämd.

Vi vände på bilstolen igår faktiskt för hon satt dubbelvikt med benen uppe vid öronen, trots att hon inte är så lång. Hon har muttrat ibland, speciellt när vi åkt långt att det är trångt. Hon har en stol som trots att hon sitter framåt så har hon 5-punktsbältet på sig och stolen sätts fast med själva bilbältet. Känns som om hon sitter säkrare med 5-punktsbälte än med vanligt bälte. Har inte åkt så mycket med henne än men hittills så har det funkat.

Mumu
Har ni fått wilma om kvällarna?! Här har vi samma problem nämligen. WIlma vill inte sova! Ni har det ändå bra för Milla somnar vid 22-tiden. Wilma somnar då oxå men vaknar och så håller hon låda till långt efter midnatt. Inget roligt men vad gör man?! Just nu så tänker vi hela tiden att det ska lösa sig när hon börjar hos dagmamman i februari. Det blir lite mer fasta rutiner då än vad det är när man går hemma. Men visst är det jobbigt. Speciellt för den som går hema som inte har någon egentid alls. Nu har jag en otroli tur som har en man som tar Wilma på kvällarna så jag får lite tid för mig själv. Men som sagt det är inte kul.

Elina är så rolig för hon börjar att känna igen olika bostäver. Hon vet inte vad det heter men hon vet vilken som hennes namn börjar på och lika så storebror, farfar och pappa. Min har hon lite koll på för den lärde hon sig igår. Hon ser "sin" (E)bokstav överallt! Det är så kul när hon säger "Kolla! Min "dottav"!! "

Åh vad trist Mumu! Tycker så synd om dig. Förstår vilket dilemma du sitter i. Men jag undrar om de får göra så här? Men antagligen får de det för att de har hittat ett kryphål..... *muttrar* Jag hatar verkligen sånt här! Hoppas det löser sig till det bästa! *kramar om!*

Låter väldigt konstigt att de inte kollar detta med pensionsavgångar FÖRST! Det är det första de gör i vår kommun och om det har varit någon som nappat på erbjudandet om förtidspension så har ju det hjälp de som är anställda av de sista och som ligger taskigt till när det gäller att bli uppsagd. Jag tycker du ska kolla upp detta med facket för jag tycker det låter konstigt att de har gått med att kommunen gör det i den ordningen.

Jag har nu snart klarat av en hel vecka att jobba! Har blandade känslor efter första veckan men det är ganska skönt ändå att få träffa vuxna utan sina egna barn. Kan säga att jag är inte glad åt min vikarie som inte lämnat ett dugg i överlämningsväg. Jag har inte ens fått resultaten på de prov eleverna har gjort under höstterminen. Hittade häromdan av en slump en kartong med prov i en salig röra som de gjort. Håller på att reda ut detta vilket inte är det lättaste. Hade jag inte hittat proven så hade jag inte ens vetat hur proven sett ut! Inte lätt att göra omprov för de som inte har klarat det. Jag vet inte heller vad de har gjort i biologi, kemi och fysik. Inte lätt att få ordning på allt för man ska ju bedriva undervisning oxå. Så milt uttryckt är det liiiiite rörigt just nu. Förhoppningsvis är jag ifatt till sportlovet, annars vet jag vad jag gör...

Nu ska jag sova så jag orkar med sista jobbardagen för denna vecka.

Kramis till alla som behöver och vill!

Grattis Edma!

Skriver gör jag inte ofta men jag läser så ofta jag kan. Vet inte när jag skrev sist så jag vet inte vad ni vet om mig i dagsläget. Men här kommer en liten rapport...

Här är det fullt ös som gäller. Wilma har ju börjat hos dagmamman och givetvis så går det feber och snorighet här i Värmlandsskogarna så det har båda tjejerna åkt på så hittills denna vecka har de varit hemma. Jag har fullt upp på jobbet och jag har fortfarande inte kommit ifatt. Jag blir så trött på att livet efter vikarien blev som jag befarade hela tiden! *muttrar* Ska på medarbetarsamtal nästa vecka gissa om jag kommer säga ett och annat då! Är själv halvhängig med halsont och heshet så jag gör inte många knop mer än som det behövs. Men jag har MASSOR att göra!

Igår kom en Orbitrek hem till oss. Så nu är det bara att se till att ta sig tid och använda maskineriet oxå. Nu finns det ju inga ursäkter längre. SÅ fort jag känner mig bättre så ska jag sätta igång på allvar.

Om det blir några fler barn har vi fortfarande inte bestämt. Men så som jag känner just nu så är det faktiskt mitt jobb som sätter stopp. Jag vill inte att mina elever ska få tillbaka samma vikarie (finns inte så många att välja på i denna lilla håla....) så ur den synvinkeln så vill jag inte. Känner ett stort ansvar mot eleverna och senast igår kom en förälder fram på ICA och berättade att hennes dotter och hon själv var så glada och nöjda att jag var tillbaka och att dotter tycker att både matte och No är roligt nu. Sånna ord gör en glad och stolt. Men ur alla andra synvinklar så vill jag ha fler barn.*s* Får se hur det blir.

Efter sportlovet ska jag cara ledare för en kurs i scrapbooking och kortmakeri. Gissa om man känner sig stolt när man får en sån förfrågan. Håller på att planera för fullt. Har ju scrapbooking på elevens val på jobbet och det är så superkul!
Har 16 (!!!!) tjejer så jag vet att jag lever. Men de är otroligt duktiga!

Nu ska jag sätta mig och fixa i min pysselvrå.