• sophiie

    Hur ska vi agera?

    Jag är ingen bonusmamma eller styvmamma, men skriver då jag behöver lite råd på hjälpen. Jag har sedan 6 månader bott ihop med en man, men det verkar inte min son acceptera. Titt som tätt får vi hör, "kan inte du flytta?", har A**** rört denna kopp?", A**** har bakterier han är äcklig.

    Hur ska vi lösa detta? Min sambo blir sårad, och jag står i mitten.

    Min son har mer eller mindre ingen kontakt med sin biologiska pappa pga vissa omständigheter. Jag har försökt att prata med sonen om att A**** blir ledsen när han säger sina kommentarer, vare sig vi är hemma eller ute.

    Min sambo hämtar o lämnar på fritids, min son har blivit mycket lugnar sedan han kom in i vårt liv. SÅ jag antar att det är skuld känslor till sin biologiska pappa som ligger o gryr. OCH inte minst, vi har levt ensamna i ca 4 år, bara han o jag.

    Hur ska vi göra? ALLA tips/råd mottages hjärtligt...

    (ps jag/vi har varit tydliga till min son, att min sambo inte är hans pappa (styvpappa om HAN väljer det, det är hans känslor), då många av hans klasskompisar säger styvpappa till min sambo när han lämnar/hämtar på fritids)

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-12-16 22:03:13:
    Stavfel: skriver då jag behöver lite råd på vägen...

  • Svar på tråden Hur ska vi agera?
  • Sofi 79

    Det här har ni säkert redan börjat med, men mitt enda tips är: tid och kärlek i massor! Gör roliga saker tillsammans, både alla tre och du och sambon var för sig med sonen. Det blir ju svårt att vara taskig mot någon som just tagit med en på något superroligt.
    Sen får han naturligtvis inte säga dumma saker till din sambo, där gäller vanlig hyfs.
    Pratar ni mycket om pappan hemma? Kan det vara så att han behöver få känna att det är okej att prata om pappan fastän din sambo flyttat in?
    Jag har alltid engagerat mig lite extra i min bonusson, och det låter som att din sambo gör samma. Jag känner att det är värdefullt att ha lite extrakapital i lagda pärlplattor, kramar, bokläsning och badhusbesök de gånger vi blir osams

  • sophiie

    Jag försökt att vara så tydlig till sonen att pappa är alltid hans nummer 1. Det hänger blider på han och sin pappa i hans rum. Pratar då o då om sin pappa, det är lite känsligt ämne, då de träffas mycket sällan. Men har sagt gång på gång, "du har en pappa o det är din pappa!" " Bara för att du tycker om A**** så betyder detta INTE att du tycker om din pappa mindre!"

    Svårt o jobbigt, men det är bara att ösa över med vår kärlek till honom.. Vi gör vårt bästa

  • Lilla trynet

    Din son har ju fått en konkurrent om dig också tänker jag. Ni har bott själva i fyra år och han är ju van att det bara är ni. Kanske kan han vara orolig att han inte är lika viktig för dig längre, vilket han självklart är. Jag tror också att det är viktigt att ni gör saker tillsammans, allihop, bara sonen och sambon men framför allt bara du och sonen också. Göra alla de där favoritgrejorna själva som ni gjort förr, så han känner att han inte blivit bortvald, det är sambon som blivit tillvald liksom... Lycka till!

  • 1malle

    Säger som övriga... ge honom tid att anpassa sig. Det är ju även en förändring i hans liv o barn ser mer svart o vitt än vi vuxna.
    Min son var 12 år när jag träffade ny man, hade då varit ensam med honom i nästan 10 år. Hans pappa har ny fru men sonen har hela tiden bott hos mig, mammas pojke på alla sätt o vis...
    Det tog oss ca 1 år innan han förstod att min ( nuvarande make) skulle finnas kvar o inte lämna oss.


    Alla goda ting är 3
Svar på tråden Hur ska vi agera?