jag stöter bort mina killar

Du är ju väl medveten om vad du gör och varför, därför kan du också ändra på det. Våga vara precis tvärtom! Visa massor av kärlek helt enkelt

Det är nog att du inte litar på killar. Du vill lixom testa gränserna.
*behandla andra som du själv vill bli behandlad*

Känner inte igen mig så sett men har blivit behandlad så...
Det hela handlar nog mycket om att du är innerst inne rädd för att knyta dig..
Och det är inget man kommer över själv direkt utan det måste du ha hjälp med...

Det är ju ett bra steg att du känner igen dig och hur du beteer dig så det är ett steg åt rätt hål...

Jadå, jag är nog likadan...
Jag har ganska lätt för att träffa killar, men har svårare att behålla dem. Särskilt om det är en bra kille, då "tröttnar" jag ganska snabbt. Tror egentligen att det har att göra med osäkerhet i grund och botten, en bra kille måste testas, för det måste ju liksom vara nåt fel...Att en sån kille skulle vara intresserad på riktigt kan ju inte stämma, så då måste man testa hur mycket han står ut med. Och då försvinner han ju förmodligen så småningom, och så vet man att man inte var värd honom.
Medan en kille som trycker ner en känns som att det är vad man förtjänar på ett ungefär, och en sån kille går inte att testa på samma sätt, eftersom det redan är han som har makten...Ungefär iaf.

Sjukt egentligen...

Det här är ju förstås bara mina spekulationer om varför jag fungerar som jag gör, det är ju inte säkert att det stämmer till 100 på dig...

Men jag hoppas verkligen att du kan komma ur det där mönstret, för jag vet att det inte är kul...

Anonym (jodå) skrev 2007-12-18 00:12:32 följande:

Det är ett vanligt mönster hos dem som har dålig anknytning till sina egna föräldrar... inte känt sig värda deras kärlek vilket skapat dålig tillit tilll både sig själv och andra. ajg är inte värd kärlek, mig kan ingen älska, bättre dumpa än bli dumpad osv.

Fundera över hur det var mellan dig och mamma (hur mådde hon, kunde hon ta dig till sig? fick du villkorslös kärlek?) under ditt första år i livet - nyckeln KAN finnas där!

TS: jag har samma problem som dig....fattar inte varför...jag hade en underbar kille tills igår och jag har testat och testat och nu är han borta.....inte han som valde att gå utan jag som stötte bort honom och bad honom flytta.
varför?? jag vet inte. Vill ju leva med denna kille tills jag dör..ändå gör jag så här..och sitter nu och väntar på att han ska be mig ta honom tillbaka. Han saknar mig massor det vet jag..och jag saknar honom, men säger det inte. Fan fan fan...man är sjuk i huvudet som gör så här. Jag ska säka hjälp. För min skull men åxå för dom killar jag må träffa. Huja spärra in mig någon...

hatar att jag gör så här.......kan vara så himla go, det vet jag...men så händer nåt och jag måste bara testa mina gränser.....eller hans...hur långt kan jag gå.....

Lycka till TS....ändra på dig, kämpa....det ska jag göra.

Anonym (insatt) skrev 2007-12-18 00:17:48 följande:

Fast då vet du ju vari det hela bottnar? Du vet "att må dåligt är en bra början" (Bengt Stern) och "det är aldrig försent att få en bra barndom" (Ben Furman) kanske är två böcker som du skall önska dig i julklapp? Den senare har hjälpt en mig närstående med liknande barndom som din... Du är insiktsfull och det ger bra vibbar då det gäller att tro på att du kommer att ta dig igenom det här! Förresten Mia Törnbloms böcker också... "självkänsla nu" och "mera självkänsla"! Om inte annat ger det en del att läsa om hur andra tagit sig igenom. Mer självdestruktivt än mia Törnblom kan man knappt sänka sig. Hon var väl en missbrukande uteliggare?

Vi misshandlade.........

Jag har fortfarande inte kommit ur det riktigt, men jobbar på det. Försöker tänka mer positivt när jag träffar en kille som verkar bra, istället för att tänka: "Vad är det egentligen han kan se i mig?" så försöker jag tänka på vilken tur jag har som träffat en så bra kille.
Men det är jättesvårt, och jag sitter fortfarande här utan den där riktigt bra killen, istället har jag fortfarande en förmåga att sukta efter de där som egentligen inte är intresserade av mig på riktigt. Är lite grann jakten som lockar, de som är bra och som visar intresse är för lättillgängliga, de man måste jaga för att få träffa nån gång ibland är mer spännande.
Tror att det kommer att ta ett tag, men jag är övertygad om att det kommer att gå bra så småningom. Jag är ju åtminstone medveten om vad som är fel.

När det gäller föräldrarna så tror jag faktiskt på det...
Har egentligen haft en otroligt bra uppväxt med min då ensamstående pappa, men jag kände ofta under min uppväxt att mamma inte riktigt fanns där, även om vi träffades ganska ofta. Och sanningen att säga så saknade jag inte henne så mycket heller, det blev bara så normalt att det var pappa som stod för allting i min uppfostran, och att det var han som fanns där om det var nånting.

Kanske min situation hade sett annorlunda ut om mamma hade funnits där, men det är inget jag tänker älta, det är som det är, och jag tänker göra det bästa av saken iaf.

Och ts, jag hoppas verkligen att du lyckas börja tänka annorlunda!

Anonym (???): Hmm...är det en länk du skickat? Får inte riktigt fram vad det är jag ska gå in på...Men jag vill väldigt gärna läsa...