tvåspråkighet

Anledningen till att man ofta rader foraldrar i tvasprakiga familjer att konsekvent tala sitt sprak med barnen ar att barnet da far lattare att skilja pa spraken nar de kan koppla ett speciellt sprak till en viss person. Annars finns risken att barnen blandar (och det har ingenting att gora med att barnen inte skulle vara smarta, det handlar om hur hjarnan lar sig sprak). I vissa fall kan det fungera anda, men det tillhor undantagen, och risken ar storre for att barnen skall borja blanda eller helt ga ifran minoritetsspraket (jag kanner till manga sadana fall).

Nagon perfekt losning pa vad man skall gora nar man ar manniskor som inte talar minoritetsspraket finns inte (det ar helt enkelt ett pris man maste betala for att fa barnen att bli tvasprakiga). Jag talar alltid konsekvent svenska med min son, det blir till slut till en vana. Ar det andra med oversatter jag till engelska for dem, men talar aldrig engelska till min son. Min man har last svenska for att forsta vad jag sager till var son, och lar sig ocksa pa att lyssna nar jag pratar med sonen.

siamusen: Nej, enligt sprakforskare ar det optimala att inte blanda alls (sedan ar det naturligtvis varre att blanda inom samma mening). Som sagt, i vissa situationer och for vissa barn funkar det anda, men som generellt rad ar det basta att vara helt konsekvent.

Kerstin: Nar de talar med barnen.

Jag tycker ibland att det kanns lite jobbigt att folk skall kommentera nar jag pratar svenska med min son, men jag ser det som att det ar ett pris att betala for att han skall lara sig svenska och att det i langden ar vart det lilla obehaget for att han t ex skall kunna prata med mormor och morfar.

Anouschka: Vi uppfostrar var son tresprakigt eftersom jag och min man har olika hemsprak (svenska resp. franska) och vi i bor i ett land dar ett tredje sprak talas (engelska). Det finns inga vetenskapliga bevis for att tre sprak skulle innebara "ett sprak for mycket". Faktum ar att det inte finns speciellt mycket forskning inom det omradet alls (i motsats till tvasprakighet) sa de som uttalar sig om att det pa nagot satt skulle gora det krangligare for barnet gar bara pa losa antaganden och eget tyckande. Tvartom verkar forskning tyda pa att den manskliga hjarna ar gjord for att lara sig flera sprak.

Min personliga erfarenhet ar att det inte ar krangligare for barnet med tra sprak an med tva. Min son forstar de tre spraken utan problem, och efter att ha varit i vara respektive hemlander over jul talar han mer och mer av de tva minoritetsspraken. Han ar 2 1/2 och inte sprakforsenad jamfort med jamnariga (det finns ensprakiga barn som talar mer/battre an vad han gor, men ocksa manga som talar mindre/samre).

Hans majoritetsprak (=engelskan) ar fortfarande hans starkaste sprak och kommer sakert att sa forbli, men jag tror att det skulle varit sa aven om han "bara" hade tva sprak helt enkelt eftersom det ar det spraket han hor mest av (engelsksprakig dagmamma). Jag har inte alls nagon kansla av att han skulle vara forvirrad pga de tva minoritetsspraken, sa kor ni pa som ni gjort hittills.

Loopington: Forskare pa tvasprakighet haller inte med om att barn vars foraldrar blandar spraken nar de talar till barnen kan halla isar spraken lika bra som barn vars foraldrar ar konsekventa. Men var och en gor naturligtvis som den vill.

Loopington: Ja, nar de tva spraksystemen redan ar befasta sa har de ju redan den kunskapen. Men varfor man plotsligt som foralder skulle borja blanda spraken da forstar jag inte riktigt. Risken ar anda att majoritetsspraket tar over mer och mer tills minoritetsspraket blir ett passivt sprak (dvs barnen forstar det men kan inte tala det).

Det ar ju oftast lattare for barnen att tala majoritetsspraket (storre ordforrad osv) och ju mer de talar det desto mindre anvander de minoritetsspraket (det ar ju inte sa att barnets sprakinlarning stannar av vid en viss alder och att de sedan minns det man lart sig for alltid aven om de inte anvander det). Dessutom kanske de skams infor kompisarna under en viss period for att de tycker att de pratar "konstigt" med mamma och/eller pappa. Allt detta ar anledningar till varfor man ALLTID skall vara konsekvent med spraken. Tycker man daremot att det ar okej att de bara forstar men inte talar minoritetsspraket kan man ju kora pa och blanda bast man vill, men vill man att de skall tala det ocksa och inte glomma det de kan ar det konsekvens som galler, aven upp i aldrarna.

Kerstin: Nej, jag haller med om att man inte skall tvinga pa barnet ett sprak han eller hon inte vill ha. Man far naturligtvis ha lite fingertoppskansla for det dar och overvaga att byta sprak om barnet tycker att det kanns jobbigt i vissa situationer. Vad jag hanvisar till ar forkningsresultat av forkning pa tvasprakighet.

Jag funderar sjalv mycket pa hur jag skall gora om/nar vi hamnar i en sadan situation att min son tycker att det ar pinsamt att tala svenska i en viss situation i framtiden och aven om jag fortfarande tycker att man helst skall vara konsekvent sa kommer jag vara oppen for hans kanslor. Dock tror jag att man till viss del kan forebygga genom att gora som du namner och forklara vilken viktig del av min (och hans) identitet svenskan ar och pa sa satt forsoka ge honom positiva kanklor infor spraket istallet for att skammas. Riktigt sa svart-vit som du far det att verka som ar trots allt inte min installning sa att jag tycker att man skall tvinga barnen att tala ett visst sprak, aven om det kanske lat sa.

Som i allt annat maste man vara flexibel och lyhord. Det skadar dock inte att ha vissa allmanna riktlinjer, tex att vi inte skall blanda spraken. Det hjag reagerade pa var den lite nonchalanta installningen "det ar val inte hela varlden om man blandar" vilket det faktiskt kan vara om man inte ar forsiktig.

Stava kan jag visst inte heller! *forskning* skulle det naturligtvis sta!

Forresten, jag kanske skall tillagga Kerstin i mitt svar att din sitation inte riktigt ar jamforbar, eftersom tyskan inte var minoritetssprak for dig nar du vaxte upp och troligtvis darfor redan val etablerad nar du kom till Sverige.

Jag kommer sa langt som mojligt strava efter att vara konsekvent, men om det absolut inte gar far jag se hur jag skall gora da. Det jag tycker ar fel ar att blanda sprak av ren lathet eller for att det kanns lite jobbigt for foraldern, eftersom det kan fa negativa konsekvenser for sprakinlarningen.

Kerstin: Jag tror egentligen att vi ar ganska overrens, med lite gradskillnad. Jag tror nog dock att hur mycket (och framfor allt i hur manga olika situationer man hor av ett visst sprak har en inverkan pa hur bra man lar sig spraket. Talas det bara i en viss situation, t ex hemma, blir ordforradet begransat till de amnen man oftast talar om hemma.

Respektera barnet skall man nnaturligtvis gora i alla lagen, men jag tycker inte att det ar ett tecken pa brist pa respekt att konsekvent tala sitt eget sprak till barnet. Att forhindra att barnet far en aversion mot spraket kan man pa andra satt, t ex som du sjalv ger exempel pa genom att forklara VARFOR man tycker att det ar sa viktigt att barnet lar sig spraket.

en glad: Halvspraklighet ar inte ett uttryck som sprakforskare anvander langre, det finns helt enkelt ingenting som heter sa (langre). Visst ar det viktigaste att man ar konsekvent under den mest aktiva inlarningsfasen, men aven efter den fasen ar det viktigt att vara konsekvent eftersom spraket egentligen aldrig slutar utvecklas.

Jag tycker att det dar med att prata sitt sprak med barnet ar en vanesak. Det kan kannas konstigt och fel i borjan av olika anledningar, men nar man val kommit in i det kan man inte tanka sig att prata nagonting annat. Sa var det i alla fall for min man som tyckte det kandes fel att prata franswka med var son, men han anstrangde sig fran borjan och nu kommer det automatiskt. Sedan far man naturligtvis bestamma sjalv vilket som kanns bast och vad man vill uppna. OM man vill prata sitt sprak med barnet tror jag som nagon annan nanmnde att det ar viktigt att borja med en gang. Manga vill vanta tills ett sprak ar befast innan de borjar prata ett annat sprak med barnet, men min erfarenhet ar att det da nar man val vant sig vid att prata ett visst sprak med barnet kanns anda konstigare att byta och att det till slut blir att man aldrig byter.

Como: Det dar kan bara du svara pa. Att lara sitt barn fler an ett sprak kraver ganska mycket motivation och arbete, sa om man inte kanner att det ar vart det kanske man skall avsta. A andra sidan tror jag att det ar valdigt mycket vart for honom i framtiden att ha det dar extra spraket. Men, som sagt, det dar kan bara du bestamma. Att prata svengelska ar val daremot inte sa lyckat, hall dig hellre konsekvent till svenskan om du bestammer att det ar det du vill prata med honom.

For mig ar det absolut tyngst vagande skalet till att lara var son svenska och franska utover engelskan (som formodligen kommer att bli hans starkaste sprak) att han skall kunna kommunicera problemfritt med vara respektive familjer.

Visst kan mina foraldrar engelska, men de kanner sig inte bekvama med att prata det, och jag ar radd att det skulle bli ett hinder for dem om de inte kunde prata svenska med sitt barnbarn.

Att han skall fa fordelar pa arbetsmarknaden osv ser jag som en bonus, men inte huvudskalet. Det dar forstar ofta inte manniskor har, och kan komma med kommentarer i stilen "Varfor lar ni honom inte spanska istallet, det ar mycket viktigare i USA".

Jag kanner mig aldrig som min sons svensklarare, jag pratar ju bara mitt eget sprak med mitt barn, precis som alla andra. Det ar bara det att mitt sprak rakar vara ett annat an majoritetsspraket.

Ain: vi pratade en del om hur man kan losa sadana situationer tidigare i traden om du laser bakat.

Satu: Vilken haftig sprakkombination din dotter kommer att fa!

Sestret: Jag har ocksa en utbildning inom lingvistik, skrev b la C-uppsats om kodvaxling hos barnen pa ett franskt dagis. Jag tycker att det kanns spannande att ha rakat hamna i en sadan situation att jag far omsatta mina kunskaper i praktiken!

Olimpia: Vi uppfostrar ocksa var son tresprakigt. Jag talar svenska, min man franska och vi bor i USA. Var son forstar alla tre lika bra, men hans starkaste aktiva sprak ar engelskan pga han gar hos engelsksprakig dagmamma. Vi har planer pa att satta honom i en fransksprakig skola sa smaningom sa att atminstone tva av spraken blir lite mer balanserade.

Olimipia: Ja, fran hans forsta dag har vi konsekvent pratat respektive sprak med honom i alla situationer. Jag och min man talar franska med varandra, men nar jag vander mig direkt till min son byter jag till svenska. Min man har tagit kurser i svenska, sa han forstar det mesta av det jag sager till var son, vilket underlattar.

Har har det plotsligt tagit fart ordentligt med sprakutvecklingen (vid 2 1/2 ganska exakt). Min son lar sig nya ord varje dag, och aven om engelskan ar starkast kommer det mer och mer pa franska och svenska ocksa. Haromdagen tittade vi pa barnprogram, och da sa han "Flicka" och pekade pa en av figurerna. Jag visste inte ens att han kunde det ordet. Da fragade jag "Ar du en flicka". Jag trodde jag skulle trilla av stolen nar han svarade "Jag e no flicka, jag e pojke"! Dels har vi inte pratat om pa det sattet att det finns pojkar och flickor och att han ar en pojke, sa den slutsatsen maste han ha dragit sjalv, dels var det den langsta meningen han nagonsin sagt. Det kanns sa roligt att det verkar lossna lite antligen, for i omgangar har jag varit lite orolig for hur det skall ga med alla hans sprak!

Ja, jag tror att dt finns risk att det blir forvirrande for barnet om du ibland pratar svenska och ibland swahili med barnet. Daremot kan ju du och din man prata swahili med varandra (det kanske ni redan gor?). Pa det sattet far barnet en hel del swahili i hemmet i alla fall.