tvåspråkighet

Jag har en fråga till alla här som har två- eller flerspråkiga barn.

Det är så att jag kommer från Tyskland och bor här i Sverige med min svenska man. Vi pratar engelska med varandra eftersom jag inte kunde svenska när vi träffades (och nur är vi vana vid att prata engelska).
För några veckor sen föddes vår son och jag undrar hur det blir i framtiden: jag och min man både förstår och pratar svenska och engelska, men han kan ingen tyska (förstår bara några ord och kan inte prata). För mig känns det konstigt att prata tyska med min son, eftersom det finns ingen förutom mig som förstår det. Dessutom pratade jag ju inte tyska hemma innan han föddes, så det känns helt onaturligt.
Jag tycker att det är en fördel om han lär sig tyska med tanke på framtiden (och min familj i Tyskland), men just nu känns det bara skumt.
Hur var det för er i samma situation?

Tack för alla era svar!!

Eftersom min son är så liten har jag beslutat att fuska lite. Jag pratar svengelska med honom, men läser några sidor ur en tysk däckare varje dag. På det sättet kan han vänja sid vid hur tyska låter utan att jag måste prata med honom. Det känns lite bättre och räcker för tillfället (hoppas jag).
Eller gör jag fel och är han redan så medveten att han fattar skillnaden? Vad jobbigt det är. Jag börjar undrar om jag verkligen har rätt motivation för att lära honom tyska. För mig själv är det nämligen inte så viktigt att han kan tyska. Det är mest för familjens skull och för att han ska ha en fördel senare när det gäller jobb och så vidare. Men då känns det som om jag är snarare hans lärare än hans mamma. (Min familj i Tyskland består bara av min mamma, pappa och bror och de skulle faktiskt kunna lära sig några svenska ord tycker jag)

Ska man försöka lära sitt barn ett språk "bara" för att ge det en fördel senare i livet?