tvåspråkighet

Hej, hittade precis hit. Vad roligt att läsa om alla eras erfarenheter, särskilt er som har samma språk som vi. Jag pratar svenska med vår tjej och sambon nederländska, men vi har inte lyckats bli av med engelskan som vi har pratat med varandra sedan vi träffades. Då kunde ju inte vi varandras språk, men nu kan vi båda både svenska och nederländska mer eller mindre flytande så vi funderar på att komma loss från engelskan. Ni som också fortfarande pratar engelska sinsemellan, varför gör ni det? Vi tycker att det känns lite irriterande att ha ett språk i hushållet som ingen någonsin pratar med vår dotter. Vår dotter är för övrigt bara 2 månader gammal, så vi kan tyvärr inte säga än hur hon klarar det hela.
Något som krånglar till det lite extra för oss är också att mitt modersmål egentligen inte är svenska utan tyska. Eftersom vi bor i Sverige och kommer att fortsätta med det vill jag prata svenska med min dotter, men min mamma kommer nog att prata tyska med henne och jag vill ju egentligen jättegärna att hon ska kunna prata med mina släktingar i Tyskland. Så en extra anledning varför vi vill bli av med engelskan är ju att tyskan nu är fjärde språk och det vore roligare att ha det som tredje så att man kunde koncentrera sig lite bättre på det. För engelskan har vi ju ingen nytta av egentligen (=inga släktingar eller så för jag tycker egentligen att man inte ska lära barn en massa språk av någon annan anledning än att det tillhör deras familjs arv och behövs för att kommunicera med släktingar och andra nära och kära).

Ni som har två språk hemma och pratar var sitt med barnet, pratar ni alltid ett språk sinsemellan eller har någon testat att alla pratar sitt språk, dvs en pratar t.ex. svenska och den andre svarar på sitt modersmål? Min sambo är lite inne på det, så det vore jättekul att höra hur sånt funkar.

Annars har jag också förstått att det är viktigt att vara konsekvent. Vi har redan märkt att det är irriterande att prata ett språk som ingen annan förstår, särskilt när det är barn med (min kompis barn blir rasande när vi pratar engelska för den enda anledningen till det som de kan komma på är att vi vill utesluta dem. Vi tänkte såklart aldrig på att de skulle tro det.) Att vara konsekvent behöver dock tydligen inte betyda att varje människa har ett språk med ett barn, men man kan vara konsekvent rumsmässigt också. Jag tror alltså att det är helt ok att prata landets språk på lekplatsen så att de andra barnen också förstår.

Blir inte era barn förvirrade av det? Jag tycker att det verkar finnas en risk att de vänjer sig vid att man kan blanda alla språk man kan hur man vill.

Kitty Shark: Menar du isåfall att inte ens föräldrarna borde blanda språken eller gäller det bara det som man pratar med barnen?

Hmmm, vet inte om jag håller med. Om jag förstår det rätt tycker du att man ska prata sitt språk med barnen även om de i vissa lägen tycker att det är pinsamt eller att det får dem att känna sig utanför. Jag tänker precis tvärtom. Jag bor ju själv i Sverige med min familj (alltså min mamma och mina bröder, inte sambon och dottern...) men vi pratar tyska med varandra. Vi bodde inte här när jag var väldigt liten utan jag kom hit som tonåring men både jag, mina bröder och tom min mamma byter ofta automatiskt till svenska i affärer även när vi inte pratar direkt med någon personal bara för att vi är så trötta på att känna oss som turister eller få en massa frågor när vi sedan pratar med någon och plötsligt alla byter till felfri svenska. Så jag tycker att det är jätteviktigt att respektera barnen och prata svenska med dem inför kompisar eller "ute" om de vill. Däremot kan man ju prata med dem om det och se om man kan få dem att ändra sig. Min mamma har växt upp mer eller mindre tvåspråkig (med tyska och en dialekt som skiljer sig så mycket från tyskan att man nästan kan räkna den som ett eget språk). Hennes mamma pratade ren tyska och pappan dialekten. När hon blev lite äldre och inte ville prata dialekten med sin pappa längre för att hon tyckte att det ju var onödigt eftersom han också kunde prata ren tyska, förklarade han istället för henne att det var en stor del av hans personlighet och att det var viktigt för honom att även hans barn lärde sig det. Det tycker jag är ett mycket bättre sätt att försöka att förmedla minoritetsspråket. Språk är en så otroligt känsomässig sak att det så fort man på något sätt tvingar på något ett språk mot den personens vilja, även om det bara är under kort tid, bara får personen att få motvilja mot språket och därför kunna det mindre och mindre.

Visst, min situation är inte alls jämförbar. Jag menade bara att jag har hört om många barn som oftast vid en viss ålder inte vill prata sitt minoritetsspråk annat än hemma och jag kan förstå dem. Och när ni ändå pratar forskning finns det även forskning på att t.ex. invandrarbarn blir bättre på svenska om man ger dem ordentlig undervisning i sitt hemspråk, vilket man förklarar med att man ger dem en starkare grund, men även ett bättre självförtroende och bättre självkänsla och säkerhet i sig själva. På samma sätt tror jag att det i situationer vi pratar om oftast gör mer nytta att respektera barnet och fokusera på minoritetsspråket hemma ett tag än att vara för konsekvent med risken att barnet bygger upp en motvilja mot språket. I slutänden är det ju inte antal ord barnet har hört på ett språk som bestämmer hur bra det kommer att kunna språket.

Como: Jag pratar visserligen tyska med min mamma och mina bröder (som jag dock absolut inte träffas dagligen), men jag tycker också att det känns jätteonaturligt att prata tyska med min tjej (hon är 10 veckor nu). Så jag pratar svenska med henne. Eftersom jag ändå gärna vill att hon ska lära sig tyska för att vi har relativt mycket kontakt med släkten i Tyskland är jag jätteglad att min mamma tänker prata tyska med henne. Eftersom hon dock inte kommer att prata med min dotter dagligen vet jag inte hur det kommer att gå, men jag hoppas att hon lär sig att iallafall förstå tyska. Och för att hjälpa till lite var min idé att leta upp lite tyska aktiviteter när hon blir lite äldre. De har ju sagostunder och sånt på t.ex. bibblan och dels kommer det där ju kännas naturligt för mig att prata tyska med min dotter, men jag hoppas att jag även kan lära känna lite andra tyska föräldrar och barn så att man kan ha en liten omgängeskrets själv med dottern där det mest naturliga är att prata tyska. Vi får se hur det går. Jag har ju som sagt inte testat än eftersom hon är så liten fortfarandem, men tänkte att du kanske var intresserad av lite åsikter och idéer ändå.
Jag är förresten precis på väg till Tyskland med dottern för första gången och har inte bestämt mig än om jag ska vara ufo och prata svenska med henne där eller tyska. För om jag pratar tyska tycker jag att jag iallafall borde vara konsekvent att bara prata tyska i Tyskland, men då känns det ju töntigt när jag är helt själv med henne. Inte att det kommer att göra skillnad nu, men man vill ju göra "rätt" från början för annars blir det bara jobbigt att vänja om sig sen.

Här var inte mycket liv direkt... Jag måste bara säga att jag är sååå stolt. Sambon och jag bestämde oss för att skippa engelskan (vi har pratat engelska med varandra sedan vi träffades för nästan 6 år sedan) och vi har lyckats rätt bra hittills (har hållit på i fyra dagar nu). Det känns självklart lite konstigt och jag brukar vara väldigt känslig för att prata "fel" språk med någon, men jag är envis som bara den nu. Det bara SKA gå. Håll tummarna att vi lyckas fortsätta med det och inte hamnar i engelskan igen efter ett tag...

Ja, åsikterna är många. Vi hade ju ungefär som ni och valde bort engelskan. Anledningen till det var mycket att vi ju nu pratar varandras språk så vi pratade bara engelska av gammal vana och lathet, men den antagligen största anledningen var att vi har ett tredje språk förutom engelskan, nämligen tyskan som jag är uppväxt med och jag ville gärna att tyskan skulle bli tredje språk istället för fjärde, vilket det ju blir om vi skippar engelskan. Jag tror att man måste göra som man själv känner och sedan vara lyhörd för barnet såklart. Annars tror jag varken att något är riskfritt eller skadligt. Det är nog väldigt annorlunda från situation till situation.

Hej, Ain. Världen är liten.

Jo, det går väldigt bra här. I början kändes det ju jättekonstigt och vi undvek nästan lite att prata med varandra men nu har vi redan vant oss och vi har ju bara hållit på i en vecka. Det gäller att vara envis i början.

Haha, jag undrar samma sak...

Jag kan väl ställa en lite fråga så kanske det kommer lite liv här igen. Jag pratar svenska med Maja (4 månader), men skulle väldigt gärna vilja prata lite tyska med henne också (jag är tysk och min mamma pratar tyska med Maja) för att hon ska höra det lite oftare än bara när hon träffar sin mormor. Jag tänkte att jag pratar tyska med Maja när jag är hemma hos min mamma och när vi är i Tyskland (vilket dock bara brukar hända en gång om året). Det lät ju enkelt, men det funkar inte lika bra som jag hade tänkt mig. Jag tycker att det är jättesvårt att hitta ett system där jag kan vara konsekvent. När vi pratar alla tre (min mamma, Maja och jag) är det ju enkelt, men det blir jättekonstigt när jag är själv med Maja (hemma hos min mamma alltså). Då känns det ju konstigt att fortsätta att prata svenska, men samtidigt blir det ju annars så gott som ingen tyska. Detsamma gäller när min sambo är med för då pratar ju vi vuxna svenska med varandra. Är det någon som har försökt nåt liknande och hur har ni gjort för att lyckas?

hewa: Jag förstår hur du menar. Jag gjorde ju så med sambon. Vi bara bestämde oss för att byta språk en dag och det kändes jättekonstigt några dagar, men vi vande oss fort. Problemet med mig och min dotter är att jag vill prata svenska med henne för det mesta. Jag vill bara hitta ett bra sätt att prata lite tyska med henne någon gång ibland så att hon ska ha en chans att lära sig lite av det också, för annars är det bara hennes mormor som pratar tyska med henne och de ses ju inte alls dagligen. Och det är jättesvårt att hitta ett bra sätt att vara konsekvent i att prata två språk med samma barn.

Magkänslan. Nej, men det känns helt enkelt bäst att prata svenska med henne. Vi bor ju här (och kommer som det ser ut inte flytta tillbaka till Tyskland heller), umgås så gott som bara med svenskar, men framför allt är det svenskan som kommer först i tankarna helt enkelt.

Ja, jag har ju inte växt upp tvåspråkig alls utan det var bara tyska när jag var liten (fast jag lärde mig faktiskt prata svenska helt själv när jag var i dagisåldern, men det är nog inget ni skulle förstå... hittade bara på själv och trodde det var svenska). Men jag kommer inte ihåg så många barnsånger (skulle säkert göra det när jag hör dem, men inte bara såhär) och tyskan känns rätt långt borta för mig. Jag träffar ju bara en massa svenskar med bebisar så då kommer även smeknamn och sånt på svenska. Tyska pratar jag bara med min egen familj och där är det ju lite andra ämnen. Fast nu när de pratar med Maja lite kommer såklart minnena tillbaka och ibland kan jag komma på tex smeknamn och bli lite ledsen att jag inte kan använda dem för de funkar inte att blanda med svenskan.
Min sambo tror att han är den mest omusikaliske människan i hela världen, men barnvisor älskar han att sjunga.