tvåspråkighet

Våra erfarenheter, inte alls vetenskapligt utan bara personliga erfarenheter. Sonen är tvåspråkig, han är nu drygt 4 år och pratar båda sina språk (finska & svenska) lika bra. Jag pratade svenska med honom som bebis för det kändes mest naturligt, vid ca 6 mån ålder bestämde jag mig för att banne mig börja prata finska med honom. Det var svårt i början, kändes ovant och klumpigt på något sätt, men man vänjer sig.

Kände/känner också en risk för att ordförrådet blir begränsat, vet att mitt aktiva ordförråd på finska är begränsat för jag talar finska med ett begränsat antal personer (närmaste familjen och ibland släktingar på besök). Men ett begränsat ordförråd kan alltid utvecklas!

Anledningen till att jag bestämde mig för tvåspråkighet är
1. det har aldrig varit en nackdel för mig
2. det egentligen tyngst vägande skälet, har sett att mina föräldrars kontakt med syskonbarn som ej talar finska försämrats ju äldre barnen blivit och ju mer man förväntas prata med dem! Och då har mina föräldrar bott i Sverige sen tidigt 70-tal och klarar svenska både på jobbet, socialt, på banken, hos läkaren mm utan problem! Men det är inte deras första språk och det blir lite knepigare, tillräckligt knepigt för att det ska bli ett hinder.

Vi har inte varit 100% konsekventa, när barnen och jag är själva pratar vi till 90% finska, ibland vill sonen prata svenska och då gör vi det en stund. När även pappa är med, tex vid middagsbordet blir det mest svenska även om han, på köpet, har lärt sig förstå en hel del finska. Det har gått bra för oss, sonen har inga problem att växla språk och hålla ordning på dem. Enda gångerna han "lånar" ord från det andra språket är när han inte har ordet på båda språken, då är det bara att ge honom det så fixar han det nästa gång. Det jag däremot tror att man INTE ska göra är att prata ett mellanting, antingen pratar man ena eller andra språket.

Jag hade det så som barn. Vi pratade just finska, och BARA finska hemma. Dock började jag hos dagmamma rätt tidigt, vid ca 9 månader har jag för mig mamma berättat. Och innan dess var jag tydligen växelvis med mammas kollega + hennes jämnåriga barn (svenskar) och hemma med mamma + kollegans barn (de delade på något sätt, fråga mig inte hur). Så jag stötte ju på svenska ganska tidigt.

I alla fall, jag har aldrig haft några problem med språken och från vad jag fått berättat så kunde jag svenska lika bra som jämnåriga enspråkiga barn när jag vid 3 år började på dagis. Var ett av väldigt få tvåspråkiga barn på dagiset (liten ort på landsbygden!) så personalen var lite förvånade över hur bra det gick.

Kerstin - jag förstår att det känns knepigt för dej. Jag började själv prata finska med min äldste först när han var omkring 6 månader, innan dess pratade jag svenska med honom. Anledningen till språkbytet var att jag insåg att om han skulle ha någon chans att lära sig finska så var det upp till mig! Det kändes hur krångligt och ovant som helst att prata finska med honom men jag bestämde mig bara rakt av att jag SKULLE göra det. Jag vande mig efter hand och nu känns det helt rätt, liksom med lillasyster som jag pratat finska med hela tiden.

Min tanke är att alltid prata finska med barnen, även då vi är ute bland folk eller så. Det går ju inte alltid, ibland tex på lekplatser är det bra om även andra barn/vuxna förstår (ex.vis om jag säger till min son att han inte får göra si eller så mot någon annan då vill jag ju att det andra barnet/föräldern förstår att jag uppmärksammat problemet). Då blir det en eller annan mening på svenska (eller för all del nu, i USA, engelska) men vi övergår alltid till finskan igen.

Pappan pratar ingen finska (enstaka ord) men förstår tillräckligt för att oftast kunna få en uppfattning om vad vi pratar om i stora drag. Håller vi på med något tillsammans allihop pratar vi svenska, om pappa bara är i närheten men jag och barnen gör något själva, ja då pratar vi finska.

Man vänjer sig vid att ha olika språk i familjen, även om det kan kännas trixigt i början tror jag på att bestämma sig för HUR man vill göra och sen stå fast vid det.