Matvägrare?

www.familjeliv.se/Forum-3-39/m2814714.html

Såhär har vi det. Fast hon matvägrar ju inte eftersom jag kan amma henne.
Har ni fått någon hjälp? Eventuellt ska vi få kontakt med "Ät-teamet".

Alltså, det verkar vara så vanligt det här. Men hur är det i länder där man inte har så mycket mat? Vägrar barn där oxå eller är det ett välfärdsproblem? Nån som vet?

Vi ska till dietist idag, och eventuellt, beroende på vad de säger, så kan vi få hjälp av ett ätteam. Eller till en preventiv mottagning där de tacklar alla möjliga problem.
Har inte ni den möjligheten? Jag har skrivit upp precis allt hon ätit under 4 dagar, och den listan räcker för att BVC skulle tycka att det var allvarligt nog att iaf remittera oss vidare.
Vi bor i Malmö, och de har bra verksamheter här, verkar det som. Men vi får se vad de säger först.

NU ska JAG äta, och se om bäbisen kan tänkas vilja smaka:)

minimilla> kan du inte be om en remiss till en dietist då? Bara det att du oroar dig så mycket är skäl nog, tycker jag. Och sen kan väl dietisten avgöra om du har "rätt" eller inte. Mat är trots allt inte riktigt BVCs gebit.
Victoriagården heter de som jobbar preventivt. De är knutna till barn-psyk, men det handlar alltså om föräldrar som oroar sig och barn som matvägrar. Bland annat.
Annars kan jag rota fram numret till dem. Men dietist är väl bra att börja med.

minimilla> Det är Viktoriagården du menar va? Efter snack med dietist igår tror jag inte att vi behöver gå dit. Men personen jag pratade med i telefon var väldigt sympatisk, och om inte annat är det trevligt med någon som lyssnar:)

mmonika77> Min 11 månaders kan äta:
frukost: några tuggor avocado
mellis: ett halvt risbröd med leverpastej
lunch: 15 makaroner och lika många ärtor, 1/4 prinskorv
mellis: 1/2 avocado
kväll: smakar det vi äter.

Dessutom ammas hon. Men enligt dietisten jag pratade med igår var det ingen fara på taket. HOn går fortfarande upp (men ytterst lite), så det är inte akut på något sätt. Det kändes bra att prata med henne och vi ska dit om 2 månader när vi tagit bort amning nattetid och infört fasta mattider. Som det är nu äter hon lite när det faller sig, eftersom hon sover oliak tider från dag till dag.
Men det känsn som om det räcker med dietistkontakt för vår del. Vi är inte jätteskärrade eftersom vi ser att hon mår bra, och vi har inga mattrauman själva. Dessutom har vi fått höra att vi gör "rätt", dvs vi pressar henne inte, säger inte att hon är duktig om hon äter, och låter henne peta i sig själv.
Det dietisten sa var positivt var att hon faktiskt äter. Mycket lite, men hon smakar på allt. Och då är hon ingen riktig matvägrare.
Så jag kan varmt rekommendera en dietistkontakt för att få höra att allt är ok:) Det är klart att hon måste äta mer, men det är ingen jättebrådska just för oss. Och det är lugnande.
Ätteam är alltså knutet till dietis/BVC och de kommer hem till en och kontrollerar hur det går med ätandet. Det kan nog vara superskönt om man är utom sig.

mmonika77> Har ni vuxna problem med maten eller något slags trauma som kanske stör?
Min egen "matbakgrund" är att jag växte upp i en familj/släkt där maten var extremt viktig. Det trugades, man var tvungen att ta om, och när man (som liten) ätit färdigt fick man gå laget runt så att de fick känna hur tung man hade blivit... Ju mer man åt desto bättre. Nu kolar de allihop i hjärtinfarkter, såklart!
Min lillebror åt mycket lite, och jag minns att det var ett rabalder varje middag. Mamma grät och bönade och skojade med maten. Det blev givetvis outhärdligt för oss alla. Och inte åt han mer för det. Idag är han nästan 2 meter och extremt atletisk, så han har inte lidit någon nöd. Däremot hade han kanske börjat äta tidigare om det inte tjafsats så.

Allt det där har lett till att jag i minsta möjliga mån försöker göra så mot min dotter. Vi får bita oss i tungan ibland för att inte tala om för henne hur duktig hon är när hon äter (ibland misslyckas man såklart). Men vi försöker gå stenhårt på den linjen att det är HON som ska avgöra hur mycket/lite hon vill äta. Vi äter ju så mycket som vi vill. Men vi försöker oxå se till att middagarna är trevliga och avspända och vi pratar om annat än mat.

Det låter ju idealist:) men man får krupp i alla fall, ibland! Men vi komemr bara att fortsätta som vi gjort hittills, och igår ville hon äta kött och potatis och äpple, och idag en halv prinskorv. Så vi fortsätter som nu, helt enkelt. Och ger det 2 månader.

Barns ätande är ju individuellt, men går din son upp? Är du orolig att han har vitaminbrist/järnbrist? OM de går upp ska det inte vara någon fara, och om han äter borta är det kanske stämningen vid just ert matbord som känns jobbig.

Ta inte detta på fel sätt - jag är precis som du jätteorolig ibland! Och det är himla lätt att säga hur man ska göra, men svårt att efterleva.
Att jag växte upp med en mor som körde flygplan har hjälpt mig, tror jag. Annars hade jag nog gjort det nu... Som sagt, tyck inte att jag är en besserwisser. Att det funkar i teorin för oss är en sak, efter en sömnlös natt med en unge som kastar allt på golvet, då får man för sig att de plötsligt ska avlida. Men det gör de inte! Och man får väl tänka på det.

Om din son äter borta - äter han om ni har gäster? Kanske ni isåfall kan bjuda hem några vänner i en veckas tid och se om det blir någon skillnad?

Alltså - jag tror att man ska behandla dem som man behandlar sin partner. Jag berömmer ju inte honom om han äter upp, och om han petar bort ärterna (vilket han gör) så får han göra det, helt enkelt. Jag kommenterar ju heller aldrig: Ska du inte ha lite mer sås? Hur vore det med en bit kött, nu, du har bara ätit potatis älskling?

Vår BVCtant är bra där, hon säger att man ALDRIG får skuldbelägga ätandet. Man äter inte för mammas skull (inte ens om hon stått i ett hett kök och stekt köttbullar) utan man äter för sin egen:)

Men jag förstår dig, det hade varit evigt skönt om de käkat gröt och välling som andra barn, det kan de tydligen leva rätt bra på!
Vår äter inte direkt macka heller, men gillar riskex!

Men kan du inte få komma till en dietist och prata av dig?

Ditt BVC verkar inte vara speciellt bra. DE ska ju INTE skuldbelägga mammorna! Vår dotter gick upp 95 g sista månaden, och det var ju inte jättebra, men hon gick i alla fall upp! Och det tryckte de på!

Tycker att du borde prata med någon annan om detta, faktiskt.

Och alltså, om han går upp och mår bra tycker jag inte att du ska oroa dig så. Faktiskt. Det viktiga är ju att de är pigga och alerta, för det är man INTE om man lider av näringsbrist!

De verkar jättedumma, ditt BVC... Allvarligt. Sådär slaviskt kan man ju inte följa en kurva!

Då tycker jag att du ska byta. Om en läkare och en dietist sagt att allt är lugnt då är det det. BVC är inte jätteduktiga på mat - det är därför de remitterar vidare. Och om det är BVC som delvis orsakar att det blir tråkig stämning vid maten hos er - då borde du byta för din sons skull!

Man får nog acceptera att en del barn helt enkelt inte gillar att äta så mycket som man kanske skulel önska. Själv älskar jag mat, men min dotter kanske inte gör det:)

Men alltså, ditt problem verkar ju vara BVC...

Tack själv:)!