epilepsi

Allra första gången var den värsta. Hon låg och sov middag, ser att armen börjar åka upp och ner. Sedan börjar hon kräkas i sömnen, spyan fastnar i halsen och hon får svårt att andas. Blir helt okontaktbar. Ringer 112. Vi bodde ute på landet då så vi hoppade in i bilen och började åka för att möta upp ambulansen. Efter 4 km möter vi ambulansen, där tar dom över. Dom lägger henne i diket för att "arbeta" henne. Dom i sin tur ringer efter en helikopter, 2 minuter senare är helikoptern där. Hon slutar krampa och sover lugnt. På sjukhuset börjar hon krampa igen och karusellen börjar igen. Dom får aldrig riktigt slut på det, när dom väl har tömt på lite ryggmärgsvätskan så slutar hon krampa. Dom tog prover för att kolla om hon hade hjärnhinneinflammation bla. Hon hade för högt tryck i ryggmärgsvätskan. Därför fick dom inte stopp på det.

Vad är det som gör att du tror att din son har kramper? Hur yttrar det sig?

glömde skriva, min dotter var 2 år gammal.

Javisst kan epilepsin växa bort. Det är bättre att få det som barn än senare. Min dotter hade sin sista kramp när hon var 4 år, slutade med mediciner när hon var 6 år. Hon är nu 9 år och det är nu 5 år sedan hon hade sista krampen..

Men det var väldigt väldigt tufft när anfallen kom. Man är så maktlös som förälder.

Min dotter är gravt utvecklingsstörd, inget tal. Hon krampade när hon blev sjuk så då var hon jätterädd för att sova. Hon fick panik, hon visste att då kunde hon krampa. Så jag är övertygad om att hon visste sambandet mellan sjuk och kramper. Dagen efter var hon helt slut. Dom säger att ett anfall är som att springa ett maratonlopp. Vet inte hur det är med frånvaroattacker.