Lärare/Förskollärare/Barnskötare... LÄS TS!

Inga favoritbarn, älskar alla mina elever, men jag behandlar ibland barn olika därför att de alla är individer och behöver ett individuellt bemötande.
För mig är eleverna på sätt o vis som mina egna barn (och naturligvis ändå inte). Man tycker om alla lika mycket - men kanske på olika sätt.

förstår vad du menar och håller med om att alla barn är olika individer... jag tänkte mest på olika typer av fovoritisering när jag gjorde omröstningen... extra vänlig mot vissa barn, mer överseende med bus, strängare mot nått barn.. m.m. ja du förstår säkert...

tack för din röst och motivering!

Annat: Jag bemöter inte alla barn lika i betydelsen likadant eftersom barnen helt enkelt är olika och därför bör bemötas olika. Dock inte orättvist....

Jag har inte "favoritbarn", däremot finns det vissa barn jag har en starkare relation till än andra. Det kan bero på personlighet, eller på att jag skolat in det barnet t ex...

se uppdatering...=)

Jag delar inte din uppfattning om "favorisering" över huvud taget TS.

Jag behandlar alla barn olika eftersom alla barn är olika. Och jag ser heller inget fel i att ge vissa barn mer personlig uppmärksamhet, mer beröm och mer stöd än andra barn. För vissa barn behöver det.

Nu ligger det i min yrkesroll att ge vissa barn mer uppmärksamhet än andra (jag är stödpedagog) och det är mer tillåtet i min roll att vara mer "kompis" med vissa barn än med andra. Men jag tycker inte att lärare ska behandla alla lika heller.

Lets face it, alla barn har inte samma förutsättningar. Vissa barn får en Thailandsresa i julklapp i år - andra får ett kok stryk av sina alhoholiserade päron. Är det "favorisering" att jag kramar lite extra på de sistnämnda inför julen då?

Jag tycker mest om de barn som behöver det bäst (även om de många gånger förtjänar det minst).

Det skolan kanske kan bli bättre på är att lära barnen att rättvisa inte är samma för alla utan till var och en efter behov.

Och svaret är ungefär detsamma. Det handlar inte om favorisering men en del barn behöver mer av min uppmärksamhet än andra, en del behöver mer peppning och stöttning, en del behöver en fastare hand och tydligare regler osv.

Jag håller med Jennie med ie och R Mutt.
Vissa kanske ser sånt som "favorisering" - men jag ser det som att barnen har olika behov.

Jag tror att vissa barn kanske tyr sig till olika pedagoger pga att vi är olika individer och vissa fungerar lättare ihop. Även om man skulle ha favoriter skulle det inte vara acceptabelt att visa detta.

jag håller helt med er... borde ha definierat bättre vad jag menade med favorisering... tänkte mej inte riktigt att ni skulle tolka det så, utan mer att man ruckar på regler för de favoriserade barnen eller dylikt... mer "dålig" favorisering om ni förstår hur jag menar...

Jag tror att det är rätt naturligt att ha starkare känslor för vissa barn, likväl som man tycker mer eller mindre om sina arbetskollegor och andra vuxna. Jag känner starkare för vissa barn i barngruppen men jag kan inte därmed säga att jag därmed favoriserar någon. Som pedagog får man inte särbehandla något barn. Vissa barn kanske man utvecklar en starkare relation till. Jag ser inte något fel i det. Ibland finns det vissa barn man har svårt för och då måste man arbeta med sig själv och försöka övervinna detta och ta fram det positiva som just det barnet har.

R Mutt skrev 2008-01-02 15:36:48 följande:

Jättebra beskrivet!
Jag är inte stödpedagog, utan arbetar som ämneslärare och är mentor för en klass. Ändå tycker jag att det är självklart att jag har ett närmare förhållande till vissa av mina elever. För en del barn går livet på räls. De får kärlek, uppmärksamhet, materiella fördelar, ja allt. Andra får i stort sett ingenting. Jag har exempelvis en elev vars hemförhållanden gör att sociala myndigheter tidvis är inkopplade. När just den eleven skolkar handlar det om lite andra saker än att gå till kiosken och köpa godis. Jag vet att en del klasskompisar tycker att vi lärare är orättvisa när h*n får mildare tillsägelser vid frånvaro, men det står jag för. De mest mogna eleverna i klassen förstår varför vi agerar som vi gör, de andra kommer nog att förstå längre fram i livet.

Sedan finns det förstås en annan form av favorisering också. Man blir charmad av en ovanligt trevlig elev, någon elev visar sig dela ens egna intressen eller är särskilt intresserad av ens egna ämnen. Visst händer det även mig, men jag försöker att inte visa det. Någon gång under mina år som lärare har jag nog misslyckats och därför röstade jag på alternativ två.

Självklart får man barn på förskolan som man bara älskar medans man kan ha rätt svårt för en del... Nu ska man ju inte låta det påverka på det sättet att man favoriserar och låter barnet komma undan med mer bus osv. Men ibland, med handen på hjärtat, blir det nog så.

I mitt arbetslag gör vi varje termin en kontaktbarometer där vi graderar vår relation med varje barn. Då är vi också öppna och talar om "favoritbarn". På så sätt kan vi se till att inget barn hamnar utanför. Vi kanske upptäcker att vi alla tre graderar dåligt på vissa barn. Då kan vi arbeta efter det och jobba för att få en bättre relation med det barnet. Jag tycker detta är en suverän metod.

Annat.
Visst finns det barn som man passar bättre med, samma sak med vuxna.
Sen behandlar jag alla barn olika, för alla barn har olika behov.

Jag är ingen pedagog (utbildar mig dock till en typ av pedagog), men har vikarierat på ett fritids för ett par år sedan. Insåg då att eftersom kollegorna "pekade ut" barnen åt mig (hon är blyg, han är stökig, hon är busig, han pratar sällan, osv osv) så behandlade jag dem nog olika. jag var inte där tillräckligt länge för att lära känna barnen, utan fick mer lita på vad mina kollegor sa.

Har nu kommit fram till att jag inte ska lyssna (nåja, men inte helt och hållet iaf) på vad kollegorna säger, utan bilda mig en egen uppfattning. Först då tror jag att man kan behandla barnen lika utifrån deras egna personligheter.